Raw Food
I tisdags hade jag en underbar kväll. Först sprang jag och syster-yster lite drygt 6 km, åt middag ihop, och sedan gick vi till Saluhallen där vi var anmälda till en liten kvällskurs i raw food. Vi fick prova massor med juicer och smoothies, prata om hälsa och kost och hur man förebygger och botar diverse saker genom maten. Det var så himla underbart att vara bland likasinnade och kunna säga saker (som att jag - när det kommer till min kost - inte acepterar något annat än eko) utan att folk tyckte att man mästrade eller moraliserade. Det var underbart! Jag var helt full på livet (och grönsaker) när jag kom hem. Jag funderar starkt på att köpa mig en råsaftcentrifug alltså - hundra år efter alla andra. Jag älskar ju juice! Jag undrar om det finns några i glas så man slipper all plast?
Och när vi ändå är inne på detta måste jag ta upp en sak. Som stör mig något kopiöst. Jag försöker verkligen att inte trycka på mina åsikter och mitt sätt att leva på andra, utan att genom mina handlingar (och ibland den här bloggen) inspirera andra. En kollega till mig sa just det här om dagen, att jag just inspirerar utan att moralisera eller mästra. Det blev jag glad för. Jag har också ha mina dagar, men jag försöker verkligen att INTE döma eller så. MEN. De finns de runt mig som dömer mig. Hårt. Och jag finner detta så otroligt lustigt och provocerande. När någon frågar mig om mitt plastbantade brukar jag alltid berätta varför jag gjort det och hur. Och då har jag fått kommentarer - direkt efter att jag berättat - som "men, du har ju en cykelhjäm i plast?!?" eller "men datorn då? Har du tänkt på datorn?". Eh!?!? Ja, det är lite svårt med metallhjälm och trädator. Och istället för "vad intressant, berätta mer" eller "vad bra att du försöker" så pekar de direkt på det jag INTE har gjort. Fast de själva inte har gjort ett - ursäkta franskan - skit. Eller kritik över att jag flyger mycket. Ja, jag är medveten om det. Jag är absolut inte perfekt. Men jag återvinner hemma, jag kör inte bil, jag äter vegetariskt, försöker köpa kläder och skor begagnat istället för nytt, köper bara eko i mat och produktväg, försöker utesluta de största miljöbovarna i matväg - som t.ex. ris - och klimatkompenserar. Alla är inte perfekta, men jag vågar säga att jag gör mer för naturen än många, många omkring mig. Vore det inte bättre att ifrågasätta de som inte gör något alls, än de saker JAG gör mindre bra? Jag får mer kritik och ifrågasättande än de som inte gör något för en mer hållbar värld. Och jag vet ju vad det beror på. Folk har dåligt samvete och de projicerar det på mig. De blir provocerade av att jag kommer med metallmatlåda till jobbet och att jag tar med egna eko-bröd till fikat. Men jag har aldrig sagt att jag är perfekt eller att jag är bättre än någon. Och jag berättar bara om någon frågar mig, jag "föreläser" aldrig utan inbjudan. Så frågar du frågan får du ett svar. Jag lever som jag vill leva och andra lever som de vill leva. Men jag är så innerligt trött på att försvara varför och behöva argumentera för saker jag valt - utan att jag frågat andra om deras åsikt. Hur känner ni om detta?
Pride
I helgen var det Pride i Örebro. Jag är stolt över att bo i en stad som anordnar ett arrangemang som detta. Och ännu stoltare över att det växer varje år. Nästan hela min familj gick i Prideparaden tillsammans. Det var fint och kändes viktigt att göra detta. Jag träffade två kollegor som underströk detta. En kollega som just flyttat hit från Estland suckade och sa att detta inte längre är möjligt i Baltikum. Det går baklänges. En annan kollega med sina rötter i Bosnien berättade bittert att hon trodde att det aldrig skulle kunna genomföras en Prideparad i Bosnien. Längt fram i Örebros parad gick man bakom ett plakat med texten we walk for those who can't. Och det var precis vad jag gjorde. Runt om i världen nekas människor leva med den de älskar. Runt om i världen kränks, diskrimineras och till och med dödas människor för de anses älska fel personer. Runt om i världen bestämmer stater hur kärlek ska se ut. Det mest basala för oss människor, det som är allra viktigast i våra liv, rätten till att älska och bli älskad, förnekas människor. Det är så viktigt att protestera mot detta. Att visa att VI stödjer kärleken. Att vi marscherar för de som inte kan.
I ♥ Eco
Jag köper i stort sett uteslutande eko nuförtiden. All mat, mycket av hudvård och hårvård och nu har jag även testat ekologiskt smink (den HÄR och den HÄR bland annat, blir nog ett köp snart). En ny studie visar att ekologisk mat är nyttigare. Mer vitaminer och antioxidanter och mindre bekämpningsmedel. Jag känner lite att det är sunt förnuft? Och vem vill äta mat som är besprutad med en massa kemikalier? Vem vill äta kött, mjölk och ägg från djur som har lidit i små utrymmen och proppats fulla med antibiotika? Och vem vill äta mat som har besprutats så mycket att både miljö och människorna som jobbar med skörden eller nära den blir sjuka? Jag känner lite att om man känner att man måste ha vetenskapligt bevis för att byta till eko, då är man en riktig skeptiker. Men det är kanske bara jag. HÄR hittar ni en lista på produkter man ska prioritera om man inte helt vill lägga om till eko, HÄR hittar ni mina tankar kring platsbantning och ett giftfritt hem, HÄR kan du läsa om växter som rensar ditt hem från gifter helt naturligt och HÄR kan du läsa mer om ekologisk märkning. Färdigrutet.
Trevlig helg
Sedan förra fredagen har det varit en berg- och dalbana i min själ. Ledsamma besked - ofattbart ledsamma - har varvats med fantastiska - otroligt fantastiska - besked. Tankar om livet och döden har kommit och gått. Och som så många gånger förr pratar någon med mig. När jag efter en mycket, mycket tung dag klev ut från kontoret mötte himlen ovan mig. Som ett tecken. En ljusning. Och hela veckan har vädret varit alldeles underbart, som en varm smekning så fort man går utanför dörren. En otrolig kliché, men livet ÄR en berg- och dalbana. Och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Nu är det helg och nästa vecka jobbar jag min sista vecka innan en efterlängtad semester. I helgen får jag besök och ska göra besök. Leka med en lillmyra och bada med vänner. Krama familjen och få efterlängtade återseenden. Och sedan, när nästa jobbvecka är slut, väntar så mycket fantastiskt. Slottsweekend, Hufvudstadsvisit, bröllop, nya kataräventyr i södra Frankrike, London, ännu ett bröllop och ljuvlig ledighet. Allt detta har jag framför mig. Så fint. Trevlig helg, kompisar. Kram på er.
Lycklig!
Jag mår så bra just nu. Psykiskt, mentalt. I'm in a good place. Och vem bättre än finaste, klokaste och den mest begåvade fotografen Angelica att manifestera detta med sina underbara bilder? Jag älskar dem. För det syns i dem hur jag mår och vem jag är just nu. Tack, underbara Angelica!
Att plastbanta, del II
För lite drygt en månad sedan började jag på riktigt ta tag i min plastbantning. Att helt utesluta giftiga plaster i mitt hem. Mer HÄR. Nu är jag mer eller mindre klar med detta. Alla mina matlådor har bytts mot lådor i glas och rostfritt, mina skärbrädor i plast har bytts mot fler i trä, och de verktyg jag hade i plast har fått ge vika för dito i rostfritt och trä. Det jag saknar är en matpincett/tång i trä och vispskålar i rostfritt, sedan är jag klar. Det känns så skönt, givande och roligt, detta. Jag lever ju sedan ett bra tag ekologiskt, men har utökat det till att inte bara innefatta mat, utan även tvål, schampoo, rengöringsprodukter, mjukmedel och diskmedel. Sådant. Och det är intressant, roligt och spännande att lägga om sitt liv så. Plus att man faktiskt känner sig ganska nöjd med sig själv att man bidrar till en bättre värld, och ett steg närmare ett giftfritt hem. Men det finns mer man kan göra. Min syster skickade ett jätteintressant inlägg om blommor som rensar upp gifter i ditt hem. Är du intresserad läs mer om det HÄR. Och så två plastbantningstips: 1) en klassisk svensk houngsburk rymmer en perfekt, rejäl portion med soppa och gamla romburkar är perfekt för sås/ketchup/dip. 2) IKEA har just nu jättebra matlådor i glas som kan frysas, micras och stoppas i ugn, men ändå packas i jobbväskan. Toppen! Hur plastbantar ni?
Always look on the bright side of life
Det är att största vikt för mig just nu att fokusera på de positiva sakerna i livet. För även om alla delar i mitt liv är långt ifrån hunkydory just nu är ÄR det faktiskt överhängade bra. Och därför - för att den här bloggen föddes för att fokusera på de positiva sakerna i mitt liv - kommer här en lista på allt trevligt som hände mig igår. Och det överskuggar det som jag helst vill släppa när den här (underbart soliga, om vi får tro rapporterna) helgen är till ända.
Jag såg en liten tjej på väg hem från jobbet som såg precis ut som Arya Stark. Gav mig världens största leende.
Systembolaget hade äntligen fått in (alkofri) Ginger Beer. Jag köpte ett helt gäng och hävde i mig en redan till middagen.
Jag stötte som av en händelse ihop med en fin vän på stan, precis när jag behövde det. Han strök mitt hår, sa fina saker och gav mig en sådan där kram som var så varm och hård att man inte kunde annat än le.
Jag gjorde massa ärenden efter jobbet, sådana jag verkligen behövde göra och som var så skönt att ha ur världen.
Jag handlade små presenter till två kollegor som jag ville visa min uppskattning för. Jag blev alldeles upprymd när jag tänkte på hur glada de skulle bli när de fick dem (de blev de också - en rörd till tårarna - underbart).
Och sist men inte minst. Jag blev fin hos min frisör. Precis vad jag behövde, att få känna mig snygg, fräsh och redo för världen. Och så blev jag blond igen, efter ett halvannat år i hiatus. Long time no see, brightness.
Två tips
Helgen har varit bra, men också turbulent och omskakande för undertecknad. Jag är lite suddig och skör idag. Så därför börjar jag veckan med att ladda rejält. Jag ska på behandling i eftermiddag och ser fram emot det. Dessutom finlunch med kollegorna idag. Men ladda måste vi. Så här kommer två tips att kicka igång veckan med, ett ätbart och ett själsligt. Det ätbara är desserten ovan, signerat min ömma moder: blanda mascarpone med hallonsorbet. Frys i portionsformar. Toppa med hemgjord hallonsås vid servering, och garnera med hallon och citronmeliss. Klart! Världens lättaste, snabbaste och godaste dessert! Det andra tipset fick jag av en kär vän igår kväll. Så enkelt och självklart med ändå inte något jag inte insett ordenligt, i bröstet: ibland, när det är jobbigt, känn känslorna med tänk inte tankarna som kommer med känslorna och agera inte på dem. Det kan man behöva påminna sig om ibland. Tyckte det var värt att dela med mig av. Nu fjuttar vi eld i baken på den här veckan. Nya tag!
Att kunna rädda liv
I går var jag på HLR- och brandutbildning. Det är helt vedervärdigt när jag tänker på att jag är 30 bast och detta var min första gång. Jag har tidigare i livet arbetat som lärare och i förskola, jag har extrakäckt i affär och som servitris. På vissa av ställena har jag haft ansvaret för andra människor, på andra (eller på alla ställen egentligen) kan det mycket väl kan ha uppkommit situationer där någon satt i halsen eller behövt hjälp på annat sätt. Jag har dock ändå aldrig lärt mig allt det där. Igår fick jag så äntligen det. Man ändrar ju också på saker och ting. Numera ska man göra HRL enligt metoden "30:2 mitt på". Trettio kompressioner (mitt på bröstet) och två inandningar. Det heter inte framstupa sidoläge längre, inte heller Heimlich (numera heter det stabilt sidoläge och buktryck). Det jag tidigare kunde, kunde jag från filmer. Inte ok alltså. Jag har många gånger tänkt att om det skulle hända något, skulle jag inte veta var jag skulle trycka eller hur jag skulle göra. Nu vet jag det. Vi fick dessutom lära oss hur man använder en hjärtstartare (som finns lite överallt nuförtiden). Och så brandutbildning. Man vet ju lite saker, men det var mycket jag behövde höra igen och bli uppdaterad på. Jag är så glad att jag gjorde detta. ALLA borde göra detta. Och de som redan gjort det borde uppdatera sig då och då. Det är ju så viktigt! En gång för många år sedan såg jag en tjej få hjärtstopp på en strand på semestern. Medmänniskorna på stranden gjorde allt för att få igång hennes hjärta, men senare dog hon på sjukhuset. Jag har ofta tänkt på det. På hur en tjej utan att tveka sprang fram och började hjärtmassage. Och hur jag inte skulle ha kunnat göra det, eftersom jag inte visste hur. Det har ärrat mig lite. Men nu har jag äntligen lärt mig. Förhoppningsvis behöver jag aldrig någonsin använda mina kunskaper. Men jag är glad att jag har dem. Kan ni HLR och brandlära?
Pay it forward
Jag tror ju lite på karma. Om det nu är karma. Att det man ger, det får man. Att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad. Att man får igen, liksom. Som när jag en gång under studietiden hittade en pruttfull tjej på gatan och såg till att hon kom hem, ända in i sängen. Fast jag inte överhuvudtaget kände henne. Och att jag några veckor senare när jag själv hade tagit ett glas för mycket blev hjälpt ända fram till dörren av en för mig helt okänd taxischaufför. Och så igår. Jag bor ju själv. Har inte bil eller ens körkort. Och så har jag ryggproblem. Att handla blir då lite jobbigt för mig, speciellt storhandling. Jag är helt beroende av hjälp från andra för att göra det. Därför händer det inte så ofta. Men igår svalde jag stoltheten och frågade om hjälp. Jag ska ha två tillställningar i mitt hem den här veckan och kylskåpet ekade tomt. Så jag frågade en kollega om hon inte kunde köra förbi mataffären på väg hem, och sedan förbi mig. Inte bara sa hon ja, utan "självklart", och med ett leende. Så fint och osjälviskt. När jag gick runt i affären tänkte jag på hur snälla mina medmänniskor är och att jag på något sätt ville betala tillbaka. När jag kom till kassan var det en pojke framför mig som skulle betala. Han hade uppenbarligen blivit skickad av någon annan för det var ekologiska tomater och annan mat på bandet. Inte godis eller chips. Han hade inte pengar nog till det han skulle köpa. Han stod där och skämdes så han höll på att dö. Och jag tvekade inte en sekund. Detta var min chans att ge tillbaka till universium. Jag betalade utan knorr (ville inte att den stackars pojken skulle skämmas mer än han redan gjorde) och så var det det, så att säga. Det var inte mycket pengar det handlade om, men för pojken tror jag att det var en stor lättnad. Precis som det var en stor lättnad för mig att bli hjälpt hem med alla matvaror. Jag tror inte att jag är bättre än andra för att jag gjorde det. Jag kan vara ack så självisk ibland. Men jag tror på det här med att hjälpa andra. För ibland behöver man själv hjälp. Så pay it foward!
En förnimmelse av vår
Söndag. Har tänkt mycket den här helgen. Pratat med mig själv. Hälsat på själen. Har därför varit med mig själv. Många telefonsamtal, men ensam i lägenheten. Själavårdande, kontemplerande, avslappnande. Ibland är det precis vad man behöver. Och så idag då. En tvåtimmars promenad- och joggingrunda i naturen. Våren var i luften, till skillnad från hur det ser ut på bilderna. Sju plusgrader och dofter som väckte vårminnen till liv. Fint. Nu: ingefärs- och citrondricka på kokning på spisen, en potatisgratäng i ugnen. Snart ett skypesamtal med en efterlängtad vän. Söndag.
Att plastbanta
Inför 2014 lovade jag mig själv att leva mer ekologiskt och hållbart, både miljömässigt och socialt. Detta betyder att handla ekologiskt och fair trade så långt det bara går, försöka att konsumera mindre, och om jag ska konsumera - i första hand köpa begagnat. Ett annat led i detta är att försöka leva mer giftfritt - att plastbanta. Detta har jag fått mycket inspiration från min syster för. Hon har tagit bort i stort sett all giftig plast i sitt hem. Giftiga matlådor (HUR kan man micra maten man äter i dem, egentligen?!?) åker ut, matlagningsredskap och andra saker i köket. Jag tänker att det man stoppar i munnen är prio ett. Tandborsten har jag bytt till en träversion. Det finns även bra versioner i bambu. All plast ska med tiden bytas mot glas, trä, bambu, metall eller i vissa fall till giftfri plast. Om man blir inspirerad att börja plastbanta har Lapland Eco Store bra plastbantningskit till köket. Annars - om man tycker att det är lite för dyrt - kan man ju köpa second hand. Myrorna och Röda Korset svämmar över av köksredskap man kan köpa för en billig penning. För jag skulle ljuga om jag sa att mitt nya levene inte sved i plånboken ibland. Det är dock en annan sak jag försöker tänka på - att prioritera - och ibland om det är för dyrt med t.ex ekologisk blomkål: välja bort till förmån för något annat. Hur tänker ni kring detta?
Texmex och österländskt
Torsdag. Hämt-texmex efter behandling hos en ny behandlare. Denna gång med österländskt tänk. Jag provar allt en gång och tills jag vet om det verkligen fungerar när det kommer till min onda rygg. Jag är en väldigt känslosam person. Det är ju både bra och dåligt. Ibland gör det en illa. Men inte visste jag att det kunde göra illa mig fysiskt. Med österländskt tänk kan det vara en av flera orsaker till mitt ont. Eller störningar i mitt logiska tänkande, tydligen. Det och flera andra fel som han förklarade på ett otäckt sanningsnära sätt. Jag kommer gå dit igen. Vi får se. Han trodde jag skulle vara smärtfri om ett halvår, om jag gör som han säger. Fick övningar att göra hemma. Två fysiska och en mental. Denna gången gör jag det på riktigt. Om västerländsk medicin inte på 18 år har kunnat hjälpa mig kanske österländsk kan det. Lite så. Och så enchiladas på det. Och True Detective i ottomanen. En torsdag.
2013 och 2014
2013. Först tänkte jag att det inte har hänt så mycket under året som gått. Men OM det har! Egentligen så har det hänt mer än på väldigt, väldigt länge.
Jag har fått fast jobb. Det första, riktiga fasta jobbet, egentligen. Där jag trivs och de jag jobbar med enligt egen utsago trivs med mig.
Jag har knytit hjärteband med någon som jag borde ha knytit hjärteband med för länge sedan. Fått en ny dimension i mitt liv som på kort tid har kommit att betyda så mycket för mig. Jag har vunnit en syster.
Jag har avslutat destruktiva beteenden och förhållanden jag borde avslutat för länge sedan.
Jag har fokuserat mer på min hälsa och lyckats må bättre.
Jag fick se min drömstad Carcassonne och reste - ensam - på en av de bästa resorna någonsin.
En av mina bästa vänner gifte sig och fick en bäbis och livet kändes extra fint.
Jag har byggt ett bo som är JAG och som jag trivs i.
Jag var lite suddig i kanterna men tog mig ur det och lärde mig massor av detta.
Under 2014 kommer det hända så mycket fint. Det står bröllop i kalendern, flera stycken men ett som är alldeles speciellt och underbart. Jag har gjort nya bekantskaper under 2013 som jag spänt undrar hur de ska utvecklas under kommande år. Jag planerar semestrar och upplevelser och fina stunder. Jag ska under 2014 leva ännu mer proaktivt och ta vara på det jag har och undvika det som inte är bra för mig. Jag vill träna mer. Umgås mer med dem jag älskar. Strunta i energitjuvarna och fokusera på det viktiga. Jag vill leva ännu mer ekologiskt och socialt rättvist. Jag vill hjälpa till ännu mer i samhället. Jag vill åka till Languedoc igen. Jag vill bjuda in till mer festligheter i mitt hem. Jag vill laga mer mat. Jag vill vara ute mer i friska luften. Jag vill jobba ännu hårdare på jobbet. Jag vill fortsätta utvecklas. Jag vill bli bättre på franska. Jag vill träna mer på att tycka om mig själv och inte döma mig själv så hårt. Vi får se hur det går. Vi får också se om jag delar med mig av detta här. Jag börjar bli lite osäker på om min resa kommer att dokumenteras här längre. Kanske betyder 2014 ett avsked här. Kanske en nystart i annan form. Kanske fortsätter det som vanligt. Vi får se.
Gott nytt år!
F*ck cancer!
När jag just hade börjat på universitetet hittade jag en knöl i mitt högra bröst. Ångesten. Jag gick runt och kände och kände och hade sådan sjuk ångest. Efter läkarbesök, remiss till ultaljud (jag var för ung för mammografi) och biopsi fick jag så äntligen veta att det var en godartad tumör/cysta/knöl. Jag fick operera om jag ville, men det behövdes inte. Även om jag vet att det inte är farligt, att det inte är cancer, får jag ibland panik när jag känner knölen där, fortfarande idag. Nio år senare. Men jag har inte cancer. Jag lyssnade igår på Jenny Wilson i Värvet och hennes berättelse om bröstcancern. Vi är så många i detta land som lever med cancer. Vi kanske inte har det själva, men i familjen. Min familj lever just nu mitt i en cellgiftsbehandling en släkting går igenom, nummer två i ordningen. Det finns nog ingen familj som är skonad. Därför är ju forskningen så viktig. Jag försöker stödja forskningen så gott jag kan, och Rosa Bandet-kampanjen är något jag alltid stödjer, mycket på grund av mina egna erfarenheter, och det faktum att det är så vanligt. Man kan tycka att konsumtionshetsen i detta land är förskräcklig, men om man nu ändå ska shoppa kan man ju göra det för en god sak. Därför gillar jag alla dessa Rosa Bandet-produkter. Speciellt på förbrukningsvaror. De ska man ju ändå köpa, så varför inte se till att lite pengar går till forskningen? Jag köpte Rosa Bandet-disktrasor här om dagen, till exempel. Och i helgen var jag och mamma på Lindex och jag köpte Matthew Williamsons armband där en del går till bröstcacerforskning. Dessutom fick man ett hopprep och info om cancer när man handlade. Fin kampanj. Och viktig. Fuck cancer!
Châteaux de Lastours. Som i en saga.
En av de allra vackraste platserna jag besökte i somras - kanske en av de allra vackraste platserna jag någonsin besökt - var Lastours. "Slotten" i Lastours brukar kallas katarslotten. Jag ska inte tråka ut er med för mycket information om detta, då jag vet att alla inte är lite nördiga som jag. Men denna plats kan nog uppskattas av dem som inte är religions-, katar- och historienördar också. Lastoursslotten består av fyra torn: Cabaret, Surdespine. la Tour Régine och Quertinheux. Alla utom de näst sista har varit befolkade med katarer - och flera "katarpräster", de såkallade Perfekta. Jag hade bokat en guide redan från Sverige, och detta var en av de viktigaste delarna av min semester. Det finns andra slott jag också skulle vilja se, men dessa är längre från Carcassonne där jag hade min bas. Lastours ligger i Carcassonne arrodissement och det tar inte så lång tid att ta sig dit. Vi åkte på morgonen för att undvika den värsta värmen - kvicksilvret steg till 40 grader senare den dagen - och jag började min bergsvandring vid tiohugget. På sista bilden kan man få sig en bild av hur man tar sig upp. Det är längre ner till botten av dalen på andra sidan, från där jag började min klättring. På ett ställe var man tvungen att ta sig igenom en grotta där det varnades för fladdermöss. Min guide - som släppte mig vid foten av berget för att jag skulle få uppleva detta själv, något jag uppskattade - såg till att jag hade mobilen att lysa med då det både i grottan och i vissa av tornen var mycket mörkt. Sedan gick jag runt bland ruinerna och det som var kvar av slotten. Jag klättrade upp i tornen och blickade ut över det sydfranska landskapet, floderna Orbeil och Grésilhou och den vackra dalen nedanför där dagens by ligger, med ca 160 invånare. Cikadorna ljudsatte hela scenen vackert och passande. Vid botten av berget på andra sidan om dagens by finns en utgrävning. Där har man hittat spår från så tidigt som 300-talet, kanske tidigare. Denna by intresserade mig dock inte lika mycket som den på toppen av berget. Här härbärgerade Pierre-Roger de Cabaret katarerna och skyddade dem mot den skoningslösa Simon de Montfort och det Albigensiska korståget. 1210, ett år efter att Carcassonne hade fallit för de Montfort föll även dessa slott och de Cabaret gav upp. Som så är fallet för alla platser där katarerna fanns. De blev helt utrotade till slut. Jag stod där på toppen och tillägnade dem tankar, och kanske en liten tår. Sedan snodde jag en sten från borgggården till ett av de små slotten. Nu ligger den hemma hos mig som ett fint minne från den semester jag gjorde bara för mig och mitt höga nöjes skull. Fint.
Precis här.
Jag må sakna Storstaden. Och jag må vara en bit utanför Den Ursprungliga Planen. Men jag har aldrig varit så tillfreds, på många sätt. Haft så många pusselbitar på plats. Även om jag under vår och tidig sommar var suddig i kanterna. Det hade inget med vart jag befann mig geografiskt att göra. Enkom var jag befann mig känslomässigt, själsligt. Jag fick fotona ovan av pappa Carl igår. Och då ser jag det. I mina egna ögon. Just nu ska jag inte vara någon annanstans än här. Just nu är jag precis där jag borde vara. För jag har inte låtit mitt leende fylla mina ögon så där på väldigt, väldigt länge.
Fy fan.
Jag vet att det inte har att göra med mig överhuvudtaget, egentligen. Men man har ju bara sig själv att gå tillbaka till. Kristian Gidlund och jag har samma födelsedag. Vi är båda födda 21 september 1983. I går dog han. Fyra dagar innan han blev 30. Och det berör mig. Djupt. Jag har lyssnat till honom i Värvet och på hans sommarprat. Blivit berörd. Och nu gråter jag. Mina tankar är med Kristians anhöriga. Jag tänker på hans ord. Hans fina, underbara dalmål. Hans sorg över att han aldrig kommer att få bli pappa och över att hans föräldrar kommer att få begrava sin yngsta son. Fy fan. Vila i frid, Kristian.
Malmö. Att se en stad med nya ögon.
Min fristad
Min vecka förra veckan var GALEN. Jag hade mycket på jobbet, och efter jobbet också faktiskt, sedan på ondag kväll var det Den Stora Personalfesten, med personerna från Så ska det låta och Shirley Clamp på scenen. Jag jobbade tills det var dags att bege sig dit. Blev lite för sent. Hem och sova några timmar, in i en bil för konferens två dagar i Loka, hemfärd till Öret och jobba undan några timmar på kontoret i fredags, innan jag knatade hem för att ta hand om all tvätt, disk etc jag på grund av stressen under veckan hade struntat i. Sedan ett tåg till småstaden där jag sov en natt för att sedan sätta mig i en bil mot Småland över dagen, sedan hem till Öret igen. Pust. Men. I fredags när jag vid halvåttahugget rullade in i småstaden mötte syrran upp mig på stationen. Vi åkte ut på landet, promenerade jycken i sommarkvällen, käkade göttis och slökollade på TV. På morgonen lyckades vi trycka in ännu en hundpromenad, blomplockning, ett kettlebellpass och melodikryssetfrukost (en mycket viktig tradition i hennes killes familj, de gjorde till och med det när vi var i Grekland). Även om allt detta var något intryckt i ett väldigt fullbokat schema var det en andningspaus. En chans att slappna av, ha på sig härliga myskläder och bara vara. Underbart. Min syrras hus på landet (och hennes närvaro, såklart) har kommit att bli min fristad. Precis vad jag behöver just nu.
