Jenny Lina Carlsdotter

Det kan hända att jag - trots att jag lovat mig själv att försöka köpa begagnat eller limitera min konsumtion detta året - blev blixtförälskad i en rävscarf på Miss Maries söndagssvep för en vecka sedan. Det kan också hända att jag köpte den ganska så pronto. Det KAN även vara så att jag liksom råkade slänga med ett rävhalsband också, när det ändå var rea och jag hade en extra rabattkod. Hoppsan! Det gick i alla fall på strax under två hunkor med porto och det kom till mig på bara några dagar från Englandet. Båda sakerna är imponerande. Förutom innehållet då, som var det riktiga imponerande med hela historien. I alla fall. Jag: två hunkor fattigare men två rävar rikare, så att säga. Göttans. Over and put! 

På julafton under julklappsutdelningen fick jag plötsligt en stor fin "tomtesäck" av pappa som var julklappsutdelare. Jag tittade frågande på honom och han ryckte på axlarna och överlämnade säcken. Den var knuten med ett fint rött linneband och på säcken satt ett fint kort med rävar på. I säcken låg en stor räv. Som en trädgårdstomte, fast en räv. På kortet stod den en diktad historia om räven, skriven som om det var räven själv som hade författat den. Om hur den en gång hade varit ung och smidig men nu var gammal (den är äldre än mina föräldrar), och att det var dags för den att hitta ett nytt hem. Jag var mer frågande än någonsin. Det var så här, visade det sig senare: min mamma stod bredvid en kvinna som också älskade rävar på två julmarknader innan jul. Jag har träffat denna kvinna två korta gånger i hela livet när jag hälsade på mamma på julmarkanderna. Men när hon hade pratat med mig och vi hade bytt räverfarenheter en liten stund hade hon sagt till min mamma: "nu vet jag någon som ska flytta". Hon tyckte att jag skulle ha honom, men gamla räven. Så sött av henne och så oväntat. Räven är inget jag kanske hade köpt själv, men nu värderar jag honom mycket högt. Han sitter under porträttet av min namne Jenny i vardagsrummet, stolt och stilig. Och med en historia jag gärna berättar.

 

 

Alltså. Titta på detta och njut. Få ett leende på läpparna för resten av denna veckan. Och ta in budskapet.

 

Kram på er!

 

 

Mitt hem börjar sakta men säkert förvandlas till ett rävmuseum. Jag älskart! Fast för alla andra som besöker mitt hem (och kanske lite så att jag inte ska tröttna, även om jag finner det svårt att tro), lugnar jag ner mig lite med rävar på ett tag nu. MEN. Den näst senaste räven (innan dörrmattan) som äntrade mitt hem var den här räven som Harald Wiberg gjort för Rörstrand. Jag fick den av min fina lillasyster och den är av begränsad upplaga ur serien "Ögonblick i Naturen" från slutet av 80-talet och första upplagan någonsin som hedrar Harald Winberg och hans arbete. Den är numrerad och upplagan begränsades till 100 bränndagar. Jag är inte direkt typen som hänger upp tallrikar på väggen, så jag gör nog som syrran föreslog: äter julfrukostar på den. Tack, sis!

 

Ja, ni läste rätt. Detta är alltså ett blogginlägg om en dörrmatta. Men inte vilken dörrmatta som helst, utan den vackraste dörrmattan jag någonsin skådat. Vilket i och för sig kanske inte säger så mycket, men... När jag gick till stationen i Sundsvall tittade jag till i ett skyltfönster. Och såg honom. Herr räv. Jag gick in och hade bestämt mig för att köpa honom innan jag ens visste vad han var. När jag insåg att det var en dörrmatta blev det ännu mer perfekt, jag har nämligen bott utan en i över ett år. Den var på den dyra sidan för en dörrmatta, speciellt så här precis innan löning, men jag visste att jag skulle ångra mig typ för evigt om den inte blev min (ja, jag är väl medveten om hur materialistiskt det låter. Men det är ju en rääääv. I kostym. På en dörrmatta). Så det fick den bli. Hädanefter kan alla se en stor del av mig och den jag är precis när de klivit innanför min dörr. Foxy! 

 

Igår på marknaden hittade jag tröjan och lilla väskan ovan. Det finns ju ganska gott om rävar här. Riktiga, levande, alltså. Folk här ser dock inte på dem med samma kärlek som jag.. Gårdagens fynd var i alla fall helt ofarliga och omobila. Och jag var lyrisk. Mitt resesällskap säger att jag log med ögonen. Det syns. Rävar alltså, jag älskar dem! 

 

 

 

I början av november hittade jag ett jättefint vargtryck i ett av Miss Maries söndagssvep (kolla in dem för det finns alltid bra tips och roliga idéer där!). När jag gick in på länken hittade jag den. Räven. Det var love at first site. I går kunde jag äntligen hämta upp den. Jag beställde den från den HÄR sidan. Som har hur mycket fint som helst. Nästa tryck jag funderar på är tunnelbanekartan över Westeros. Skitkul. I alla fall. För dryga femhunkan inklusive porto och tull blev den underbara räven ovan i största storleken min. Hurra!

 

 

 

Den här fina räven från Gustavsberg av Lisa Larsson fick jag av min ömma moder innan jul. Vilken fining va? Den har fått hedersplatsen bredvid Eiffeltornet i fönstret. Jag älskarn!

 

 

Jag älskar rävar. Jag har gjort det ända sedan jag fick en goseräv av pappa Carl när jag var liten. Han hade köpt den till mig när han var i London. Jag döpte honom till Prinsen och han blev - sitt namn till trots - kung över alla mina andra gosedjur. Efter några år fick jag ännu en räv, den från IKEA - minns ni åttiotaliser dem? Den räven döpte jag till Robin (jag tror så här i efterhand att det var efter Batmans Robin, det var ju Prinsens sidekick). Jag drömde länge om en gosefjällräv i vinterskrud (som skulle vara tjej) så att jag hade en hel rävfamilj. Även i vuxen ålder har min rävkärlek fortsatt. Folk köper det om de vill göra något speciellt för mig (som DETTA, t.ex.) och jag har länge varit på jakt efter en stor jäkla rävtavla. Så länge har jag hittat kudden ovan (den finns som tavla också men den är inte tillräckligt stor för min smak). Jag köpte den med ett presentkort jag fick i födelsedagspresent, så man kan säga att jag fått den av favoritpojken och hans föräldrar. Nu pryder denna fina rävkudde min soffa. Frågan är bara - vad ska jag döpa soffräven?