Jenny Lina Carlsdotter

I morse efter frukost var det dags för del tre i min utmaning. Jag är så glad att jag startade den, för nu VILL jag verkligen ut, så jag kan rapportera hur duktig jag är. Denna löprunda gick i Hyde Park och Kensington Gardens i London där jag nu befinner mig. Den började på Edgware Road, korsade Marble Arch, genom Hyde Parks solbrända gräsmattor, förbi The Serpentine och The Long Water in i Kensington Gardens. Om jag var helt ensam vid förra löpturen bland vinrankorna, var det precis tvärt om nu. Jag sprang med fotande turister, andra löpare - vissa vinkandes glatt när vi mötte varandra - rollerbladare, cyklister och ryttare på sina hästar. Det var den snabbaste löpturen i denna utmaningen och en av mina snabbaste första kilometrar denna sommaren. Trots värmen och den kvava luften. Det var ju så himla härligt. Nästa löptur kommer om allt går som det ska i ett land jag aldrig varit i och där jag inte pratar språket. Spännande. 

Som utlovats gjordes del två av min egna utmaning till mig själv bland vinrankor och gamla borgar. Efter en dag med en bit över 30 grader lade sig molnen över Carcassonne, och strax efter att löptursselfien var tagen kom regnet. Skönt. Min dryga halvmil tog mig förbi vinrankor i massor, vildhavre och sönderfallna gamla stengårdar, förbi en söt liten kanin som hoppade i vinfälten och små söta fåglar. Mot slutet bröt solen igenom regnet och jag spurtade in i den medeltida befästa staden. Turisterna som gömt sig undan regnet på fallbron undrade nog vad fasen jag höll på med, genomblöt och frustande. Men jag var nöjd, och jag är nu halvvägs genom min 4+4+4-utmaning. Nästa löptur tar mig antagligen runt i en mycket känd park i en huvudstad. Vi får se. 

För att peppa mig själv lite på semestern har jag nu kommit på ett bloggprojekt. Fyra länder, fyra löprundor och fyra bloggselfies! På mindre än tre veckor ska jag här rapportera från fyra härliga, semestriga träningspass. Nu har jag yppat det offentligt och det måste således utföras. Smart, n'est-ce pas? Den första löpturen genomfördes kring flygplatsen medan solen gick ner bakom flygfältet och toppades med ett litet styrkepass medan planen lyfte bredvid och himlen färgades rosa. Nästa pass genomförs om allt går som det ska längs med vinodlingar och medeltida borgar. Ni håller väl koll på mig? 

Jag klättrade i påsk. I berg. Fast jag sagt att jag inte skulle det. Adrenalinet! Jag klarade leden på första försöket. Stolt Jenny Lina Carlsdotter. Stolt klättrande lillasyster. Succé! Det kanske är min grej i alla fall, klättring... 

I fredags körde jag och syrran klättring som after work. Jag tog ut min friskvårdstimme och vi kom dit innan alla andra hade hunnit sluta jobbet. Jag tycker ju att det är lite läskigt. Både höjderna och för att alla klättrare är så coola och duktiga och jag är - typ - sämst. Men som bekant ger övning färdighet. I fredags tog jag min första gröna led. Ett snäpp över lägsta nivån. Alltid något. Det ser sjukt lätt ut, men det är det inte. Det krävs både styrka och teknik. Och styrkan kommer inte alltid från gymmet, då man använder massa konstiga muskler man inte visste att man hade (fast det blir man varse dagen efter). Jag tycker att det blir roligare och roligare med klättringen, antagligen för att det går bättre och bättre. Vem vet, till våren kanske jag sitter där på bergsväggen ute i skogen, fast jag sa att det ALDRIG skulle inträffa... 

Underbart. Under-BART. 

Ja jag fick ledigt. Och jösses vad härligt det är! Det tog nästan åtta timmar att ta oss upp och vi fick ordentlig sladd två gånger, men det var det värt! Imorrn ska det vara svinkallt så vi laddar med bastubad och filtar ikväll, så kanske vi är mer redo för morgondagen. Göttans! 

 

Under julledigheten blev det mycket sport och träning. Eller, mycket och mycket; mer än vad det brukar bli i juletider. Dagen efter curlingen åkte vi upp till Romme Alpin över dagen. Det var ganska bisarrt, för det var helt grönt förutom de nedfarter som hade blivit preparerade med konstsnö. Jag tror aldrig våra snowboardboots har gått på gräs och grus innan, som syrran påpekade. Det var trots detta faktum (och det varma vädret) helt ok åkning. Lite "smörigt" blev det ju i backarna, men långt över förväntan. Jag - som har åkt mycket i mina dagar - har under studietid och arbetsssökartid inte fått komma i väg på några år. Detta adderade ju såklart till den positiva upplevelsen. Har jag tur kommer jag iväg till riktiga fjällen redan till helgen. Ska bara övertyga min chef om att ge mig semester, bara... 

 

När jag var i Sundsvall träffade jag smarta, trevliga, roliga och duktiga Anna. En heltidsarbetande trebarnsmor som innan hon fyller 40 år, på 40 veckor ska förbereda sig för att springa drygt 40 kilometer på Köpenhamn maraton 2014. Att springa är ju inne igen och det är många (inklusive jag själv) som tagit upp det efter några år av ytterst sporadisk löpträning. Då kan man behöva all pepp man kan få. Och det får man hos Anna. Kolla in hennes blogg på I FORM HÄR. Pepp!!!

 

Ja, då har vi styrketränat en hel helg. Sammanlagt har vi tillbringat 12 timmar i gymmet, och lärt oss att på rätt sätt göra knäböj, marklyft, militär- och bänkpress och massor av andra övningar. Jag hade som mest ont i går, vilket gjorde att gårdagens två pass gick sådär. I dag har jag dock så ont i biceps att jag inte kan räta på armen. Jag fick dränka armen i voltaren i morse bara för att kunna borsta tänderna. Det har gjort ont men det har också varit otroligt kul. Kul och lärorikt och dessutom väldigt mysigt att få tillbringa en hel helg med min lillasyster. Det är nog första gången vi tillbringar så mycket tid tillsammans, bara vi. Dessutom lyckades vi smita från lägret och trycka in en familjemiddag också. Bra helg!

 

Ja så har helgen kommit. Helgen när vi ska pressa oss till max och bli grymma på styrketräning. Jag och syrran ska på ett läger med en välkänd man som förutom att vara backstageansvarig för SM även är PT, idrottsmassör, kostrådgivare och tävlande i bodybuilding och styrkesporter. Om jag är taggad? You betcha! Om jag är nervös? Så ända in i bängen. Kan jag gå normalt på måndag kommer jag jubla. Wish me luck! 

Det har varit lite sisådär med träningen under sommaren och tidighösten. Jag har sprungit och kört lite med kettlebells och gummiband, men inget gym och inga pass. Om tre veckor ska jag på styrketräningsläger med min syster, en trettispresent. Det ska bli skitkul! I och med detta på horisonten har jag fått total träningsnytändning (och lite panik över att jag måste orka flera pass om dagen också, då, ok). I fredags körde jag ett så hårt CXWORX-pass (intensiv core-träning) att jag knappt kunde sitta i helgen, i söndags powerwalkade jag två mil och i går körde jag ett hårt "Russian Circle"-pass (tufft allroundpass som körs i intervallform. Styrka, kondition och rörlighet). Jag rör alltid på mig och är alltid grundtränad, men jag är en riktig periodare när det kommer till den där lite tuffare träningen (fast varje gång tänker jag att NU ska jag hålla det där. Men sedan kommer en värkperiod, eller "hinner" jag inte eller orkar jag helt enkelt inte, som tur är skulle jag aldrig kunna sluta helt, dock). I alla fall. Nu är jag inne i början av en träningsperiod igen. Och denna gång mår jag bättre än någonsin! Värken är mycket bättre, jag är piggare, gladare och mer energifylld. Hurra för det! Om jag inte håller uppe detta blir jag MYCKET besviken på mig själv...

 

 

Jag fick veta om Kvarntorpstrappan av Mia. Hon hade varit där och kört och berättade om hur hårt det var. Jag blev peppad direkt. Jag har under våren mest kört styrka, och lite glömt det där med konditionen. Nu har tankar om en halvklassiker nästa år börjat gro hos mig och min syster, så det här med konditionsträning börjar bli ytterst aktuellt för mig (och det borde det ju alltid vara, både för hälsan generellt men också för att jag är gammal löpare). Kvarntorpshögen är ca 100 meter hög. Trappan är ca 200 meter lång och består av 427 trappsteg. Man har ”besegrat trappan” när man avverkat den tio gånger inom 5 timmar. Ett varv är 1061,7 meter och den totala sträckan är 10,617 km (varav 4270 trappsteg) men det är inga vanliga kilometer. Man startar i botten av trappan och avverkar den till det översta trappsteget. Därefter - när man tror att man är klar med uppförsbacken - tar man direkt till höger in på den lilla stigen och rundar sedan ”kyrkan” ( konstverket  ”Absit Omen”) för att sedan fortsätta via stigen upp till toppen. Man passerar toppen mellan den höga masten och konstverket Waaaall (en massa rivningsvirke som spikats ihop av Lars Vilks). Sedan fortsätter man ner på bilvägen. Man skall sedan göra detta varv tio gånger i en följd inom fem timmar och när man gjort det har man ”besegrat trappan”. Men även "halvtrappan" är OK enligt experterna (mer HÄR) och man får registrera tider på den sträckan också. Mia berättade att tre varv var nog första gången och att man antagligen inte orkade springa. Det var alltså det jag var inställd på innan vi började. Jag körde - tillsammans med min PT - hela fem varv ("halvtrappan") och sprang hela bilvägen varje varv. Jag var väldigt stolt över mig själv. De andra besegrade trappen på riktigt. Jag var väldigt stolt över dem med.

 

Idag fick jag den HÄR krönikan skickad till mig. Intressant och läsvärt tycker jag. Mycket av det håller jag med om. Min instagram svämmar över av #fitspo-bilder och liknande. Läs och kommentera, vetja!