Jenny Lina Carlsdotter

Jaha, då har vi kommit till slutet av denna utmaning. Ni ska på dessa 30 dagar (trettioett blev det ju till slut, och på grund av operationen och livet i allmänhet blev det ju inte ett inlägg om dagen, men jag höll mig i alla fall inom en månad) ha lärt känna mig bättre. Har ni missat något finns samtliga inlägg under kategorin 30 dagar. Det har varit roligt, men också lite pressande att skriva dessa inlägg. Och jag har mer än en gång undrat om det finns någon som tycker det är intressant att läsa allt detta. Många av mina bloggande vänner gav upp halvvägs igenom. Jag är emellertid inte tjejen som ger upp när hon väl bestämt sig. Icke, sa Nicke. Nu har ni trettio små inblickar i mitt liv. Och jag har något att gå tillbaka till och läsa i framtiden för att se om jag fortfarande är den samma. Lite fint, tycker jag ändå. Och väldans passande att jag är klar på årets sista dag. Nästa år händer det grejer i mitt liv, jag kan känna det redan! Tack för mig!

Jag har många ambitioner. Men eftersom jag i alla dessa utmaningsinlägg försökt sammanfatta kan jag faktiskt göra det även här: jag vill så mycket det går genom min(a) framtida anställning(ar) förändra världen till det bättre.

Det är helt omöjligt för mig att välja EN fysisk plats. Jag har många, som tur är. Så därför blir jag nu sådär härligt blödig och klichéig, igen. Min favoritplats är bland människor jag älskar. Och som älskar mig tillbaka, då. Mycket viktigt.

Jag har flera rädslor, såklart. Men det är en speciellt som jag bara måste få diskutera. Jag fattar inte hur jag kan ha denna rädsla alls. Jag är rädd att sova själv. Alltså i ett hem där ingen annan befinner sig. Och jag är snart trettio! När jag var sambo och sambon var på tjänsteresa låg jag och skakade i dubbelsängen och sprang på nattliga rundor år höger och vänster för att kolla att ingen låg under gästsäng eller i en garderob och väntade på att mörda mig (och om det HADE legat någon där, vad hade jag gjort då liksom!?!). Varje gång när jag nu flyger solo är det samma sak. Så fort natten kommer och jag ska släcka kommer den där extremt irrationella, kalla rädslan flygande som tjock rök och omringar mig. Det är ju töntigt. I bland har jag lånat min syrras schäfer. Katten räcker liksom inte till. Och för att upprepa är jag snart trettio. Detta är ju så irrationellt att det är snudd på sjukt. Vad göra?

Ja, det får bli mitt första blogginlägg, det. Ursäkta bajsnödigheten och den blödiga texten. Jag var lite labil och försökte hitta mening i livet. Hade relativt nyligen blivit dumpad av vad jag då trodde var mitt livs kärlek, serrni. Efter fem år. Här kommer det i alla fall:

Lindesberg-Lund-Lindesberg

Jag är en pendlare. Någon slags varannan-vecka-pendlare. Jag pendlar långt. Ca 120 mil sammanlagt fram och tillbaka. Detta gör att jag tillbringar mycket tid på tåg, bussar och i bilar. Mest i bussar då det är det billigaste alternativet. Detta betyder att det tar mig ca 12 timmar från punkt A till punkt B.

Allt detta pendlade gör mig bitter. Bitter över situationen som resulterade i detta pendlingsinferno. Tills i lördags vid lunchtid. Jag var som vanligt bitter och arg över situationen, speciellt då det ute på parkeringen stod en fullpackad bil och ett fullpackat släp med mina ägodelar. Nu skulle även de göra resan. Dock enkel väg, och tillsvidare permanent. Jag var på grund av detta inte bara arg och bitter utan även otroligt ledsen. Jag avlägsnade mig från mitt resesällskap och vandrade i blåst och duggregn upp på en kulle. En kulle jag många gånger åkt förbi i mitt pendlande, men även många gånger innan det. En kulle jag har känt till sedan barnsben. Brahe Hus. Det var då jag bestämde mig. Det är inte resetiden och pendlandet jag ska vara bitter på. Jag borde i stället ta in alla dessa platser och saker jag ser från mitt fönster. Motala. Hässleholm. Skara. Kumla. Helsingborg. Askersund. Träd. Djur. Vättern. Moln. Solsken. Mörker. Det är som jag lärde mig för sex år sen på Bond Street i London inte situationen som är problemet utan min reaktion på situationen. Proaktivt beteende, japp så får det bli.

2009-10-27 @ 17:52:16

Som jag redogjorde för i det allra första inlägget i denna utmaning gråter jag väldigt lätt och väldigt ofta. Så det finns mycket som får mig att gråta. Jag gråter av glädje och sorg. Jag gråter till TV-program och filmer, glada besked och fina ord. Jag gråter ofta. Jag grät senast på självaste julafton.

Åttiotal. Vi hade fått ett klassiskt dagisbrev om att löss härjade på avdelningen. Bara att åtgärda. Vi ser så lyckliga ut. Och det var vi inte så ofta när vi var tillsammans på den tiden. Vi hade lite svårt att hålla sams. Och syrran deucade ofta i badet, dessutom. Men inte denna gång, ett annat ögonblick!

Den här månaden har jag opererat mig. Skrattat ungefär lika mycket som jag har gråtit. Blivit sviken. Fått paket. Varit på vernisage. Hälsat på vänner. Planerat och planerat om. Jobbat lite grann. Fått den största lönen sen jag började jobba men ändå insett att det är halva av vad jag behöver. Köpt en klocka. Jag har tänkt på det som hänt under året och vad jag önskar jag gjort annorlunda och vad jag vill uppleva igen. Jag har läst fyra True Blood-böcker. Jag har köpt en present till en nyfödd bebis. Jag har gått ner fyra kilo men fått tillbaka det mesta. Jag har dansat och sjungit och hoppat och sprungit. Jag har levt.

När jag fyllde 25 fick jag en väldigt generös summa tusenlappar av mina fina föräldrar. Bara det i sig var så oväntat och fint. I alla fall. Jag tog några av dem och trixade ihop en riktig brakfest för mina vänner. Min egna födelsedagspresent till mig själv. Jag köpte tjugo flaskor bubbel och lagade massor med plockmat. Jag bjöd alla mina favoriter och nästan alla kunde komma. Linde höll världens finaste tal och sjöng Frank Sinatra för mig, Carro och Tops höll på att bli tillsammans, jag drog politiskt inkorrekta skämt samt såg till att alla blev salongs genom att hela tiden gå runt med en flaska och fylla på halvtomma glas. Och bjuda på Jell-O shots. Jag fick massor med vackra blommor, fina presenter och vackra ord. Det var en fin kväll. Dagen efter, på min riktiga födselsedag, bjöd Carro och Hanna mig på brunch på Hilton och jättefina presenter. Det var min favoritfödelsedag. På fotona kan man även skymta hur det såg ut i mitt Malmöhem. I miss it.

Jag vet inte varför, men det känns så oerhört intimt att utelämna detta i offentligheten. Jag har skrivit om min första kyss, mitt ex, mina drömmar och Gud vet vad under denna utmaning, men detta känns för mycket. I stället får ni små spridda halvroliga (?) minnen från min barndom. Håll till godo.

1987. Västkustresa med kusinerna. Min kusin Sanna är dödligt rädd för Obojpaketet. Som jag naturligtvis konstant ställer framför henne. Semesterunderhållningen är räddad.

1996. Fjällsemseter med samma kusiner. Jag blir kär i killen i lägenheten under oss. Och drömmer om det. Och ger högt uttryck för detta i sömnen. Så samtliga andra fjällresedeltagare hör. Och som vid ett svagt ögonblick på after skin berättar detta för killen. Tur att jag var 13 och inte 27...

Tidigt åttiotal. Så fort någon frågar vad jag ska bli när jag blir stor svarar jag "Läkare eller sjuksköterska så jag kan ta hand om mamma och pappa och annat elände".

Mitten på nittiotalet. Vi har maskeraddisko med skolan. Jag och Helena klär ut oss till "tuffingar".

Mina drömmar just nu är inte så extravaganta. De är (förhoppningsvis) väldigt uppnåeliga. Ett ("riktigt", det vill säga det jag är utbildad till) jobb och en lägenhet, helst i Skåne. Och att kunna börja plugga franska igen utan att behöva pendla en maratonsträcka enkel väg. Jupp. That's it. For now.

Jag såg att vissa bloggare har låtit sina läsare gissa vad de haft på sig under den här punkten. Jag tror inte mina läsare har någon som helst vilja till det. Eller finner det en endaste smula roligt. Jag tänker aldrig heller bjuda på en "dagens outfit" här. Det är inte en sådan blogg, detta. Ja, förutom den här ironiska varianten jag gjorde med Lotta för lite över ett år sen då. I alla fall. Hemmamatch idag. Finns inget annat än orange då. I alla fall inte i sextio minuter med start 16.30.



Ja, jag vet. Men jag bjur pån, på rent Bergslagsmål.

Veckans vardagar kan sammanfattas med ett enda foto. Nämligen:



Sedan blev det emellertid liv i luckan. Helt smärtfri med de tyngre sakerna på fredagen och helt ok med bara engrammare Alvedon resten av helgen. Tack å tack. Helgen bjöd därför på en massa roligheter.



Julkonsert i kyrkan, där kära mor sjöng sopran 1.









Vernisage med papps. Min favvotavla var redan såld. Och hade gjort ett sjutton lakan stort hål i mitt sparkonto.









Dessutom julblomsshopping med familjen. Det faller kanske snarare in i kategorin mys än roligheter, då.







Och så det som skulle vara helgens höjpunkt, men som blev en besvikelse. Igen. Jag fick i alla fall spana på min gamla landslagsfavvo Wislander, som ju tränar Götlaborgarna vi mötte.



Och det var den här veckan, det.

Jag är en sådan där person som gillar att vara beredd. Som har ett första hjälpen-kit hemma, som är på flygplatsen irriterande tidigt, som går runt med paraply i väskan, som så fort vårens solstrålar börjar leta sig fram ur vintermörkret lägger ner solkräm och solglasögon i dito. Som alltid tänker "ärsch, det är bäst att ta med, i fall att". Min kära vän Carro ojar sig alltid över att jag går runt och kånkar på så mycket. Jag har emellertid också gjort det till en sport att få med allt men ändå ha så lite som möjligt med mig. Detta har jag löst med diverse rese-kit, dual use-grejer och mycket, mycket funderingar. Alla vet dock att behöver man något - så går man till Jenny. Hon har alltid värktabletter, plåster, tamponger, allergimedicin, öronproppar, spegel, handsprit, handkräm, ögondroppar eller annat man någonsin kan behöva utanför hemmets lugna vrå. Väldigt scoutigt av mig. Jepp.