Jenny Lina Carlsdotter

För ett tag sedan gjorde Nicky det HÄR inlägget. Jag kom genast att tänka på en marknad jag var på när jag var på Sri Lanka. Där, mitt i en skarp kurva i de södra delarna av landet, tornade en marknad upp sig. Som vanligt kändes allt ytterst ad hoc för oss västerlänningar, men oftast är det så här det ser ut. Våran lokale chafför ställde sig helt sonika på bromsen och lät oss strosa fritt bland diverse spännande frukt och grönt, dricka King Coconut och för undertecknad - uppsöka ett hem näravid för att låna deras toalett. Många toaletter har jag besökt på ön. Vissa var byns enda, vissa (de allra flesta) var hål i golvet. Denna var dock "riktig", om än ytterst gammal, sliten och skitig. Men lika böjd var jag för det. Sedan kunde jag ju dricka mer King Coconut.

Den sista veckan på Sri Lanka hyrde vi en taxi med förare för några timmar och begav oss några mil upp längst kusten till Marawila. Där finns batikkonstnären och designern Eric Suriyasena. Batik för oss svenskar betyder ofta antingen knytbatiken vi gjorde i lågstadiet eller gamla avlagda grunge t-shirtar vi aldrig kommer att använda igen. På Sri Lanka är dock batiken fortfarande ytterst levande. Vi fick en specialvisning av herr Suriyasenas showroom, för det är just nu under renovering och uppbyggnad. Innan kriget, innan allt som Sri Lanka har fått utså - för 33 år sedan - besökte min far detta ställe många gånger. Då fanns det 200 människor som arbetade med att för hand och med naturliga färger producera vackra, exotiska batikprodukter. Nu fanns det några få kvar. Men, precis som resten av öns invånare ser herr Suriyasena ljust på framtiden, och har med sitt nya showroom och planer på renovering och utökning av sin produktion vänt blad i sin historiebok. Herr Suriyasena är känd. Han har vid några tillfällen tagit sig ända till Sverige för utställningar och man kan köpa hans produkter i USA, där hans söner har studerat. Han förser både Bollywoodindustrin och Miss Sri Lanka med sina fantastiska kreationer. Han planerar nu flera modevisningar och hoppas kunna komma till Sverige igen inom de närmsta två åren. När vi besökte honom skulle han om en vecka resa till Europa och Tyskland. Det börjar hända saker igen. Turisterna är tillbaka. Pengarna är på väg tillbaka. Hans forna storhet är forthoppningsvis tillbaka.

Det är få människor som kan trollbinda mig. Herr Suriyasena är emellertid en av dem. En graciös, vacker herre med ett ödmjukt, vackert sätt. Han rörde vid saker som om de var av finaste guld, och välkomnade oss med värme, glädje och vördnad. Vi blev bjuda på té, frukt och kakor. Té med ingefära som var bra för oss nordbor i värmen, menade han. Han visade oss runt och beskrev den långa, omständiga processen att göra batik. Han väntade tålmodigt medan vi plöjde fram i hans showroom och valde vad vi skulle ha. Han gav oss rabatt och slängde med en massa gratissaker. Och när min mamma ville ha en stor duk fast i en annan färg sa han att han skulle specialtillverka och leverera den personligen till vårt hotell, dryga timmen bort. Han hade ett dygn på sig att få det gjort. Att handmåla duken, färga in den ett flertal gånger och få den till oss. När han väl kom, en timma innan vi skulle bege oss till flyplatsen, hade han även med sig nyrostade, fortfarande varma cashewnötter och lankesiskt te. Och bar sitt vackra leende. Jag älskade denna mannen på en gång. Jag önskar honom lycka och framgång i det nya Sri Lanka och jag kommer att bära min sidenhalsduk med stolthet, sitta på min sittkudde med vördnad och titta på min lilla batikelefant med ett leende. Eric Suriyasena Batik är ett fint ställe.













HÄR kan ni besöka herr Suriyansenas hemsida och HÄR kan du gilla sidan på facebook.

Kom att tänka på en annan kväll med god mat och gott vin. Alla hjärtans dag-middagen på Sri Lanka. Femrätters supé. Som någon spytt hjärtan över. Till och med morotsbitarna i soppan var hjärtformade. Där satt alla paren och mös (myste?). Ja, och så jag, då.











* Miranda till Carrie i Sex and the City the Movie om alla hjärtans dag som singel. Carries svar: "No it's the same, we just played for the other team".

Innan vi börjar vill jag bara säga att vi alla ska tänka lite extra på de drabbade i jordskalvet och tsunamin där borta i Asien. Ni som är troende kan väl be en liten extrabön? Jag har en vän där men han är som tur är ok. Ursch, alltså.

Té ja. Sri Lanka är den näst största producenten av té i världen (och när jag ändå Sri Lanka-skryter kan jag för alla er Chai Latte drickare berätta att Sri Lanka även står för 90% av all världens kanelförsörning, denna lilla ö!). Jag är ingen stor tédrickerska men dels var mitt resesällskap det, och dels kan man ju inte strunta i att kolla in det här med téproduktionen. Det är i stort sett bara tamiler som plockar té på Sri Lanka. Man ser dem promenera längs med bergsluttningarna tidigt på mornarna på väg till arbetet och hem igen i solnedgången. Oftast bor de i anslutning till teproducenten, och får mat, husrum, läkarvård och skolgång till sina barn på plats. De tjänar inte jättemycket såklart, men de har det relativt bra. Skönt att höra. Dessutom jobbar de inte mastodontpass, då solen går ner relativt tidigt, samt att téet de plockar ändå måste torka och då går det inte att göra något ändå. 







Téet plockas av teplockerskorna (det är uteslutande kvinnor som plockar, männen jobbar i fabriken eller med andra sysslor) och bärs in i korgar på ryggen till téfabriken.



hela téplantan används till svart té. Silver tip och Golden tip är té där bara mittendelen används, som för hand plockas av, rullas ihop och torkas. Detta té är naturligtvis mycket, mycket dyrare och ses som mer exklusivt. Det var mycket populärt i Storbrittanien under en period. Detta té är emellertid ganska smaklöst och inte direkt värt pengarna om ni frågar mig. Det svarta téet läggs i stora rännor med fläktar och torkas i ca 14 timmar.





Sedan skickas téet ner för malning.





Téet blir faktiskt också jäst en kort tid om några timmar. Nu börjar det se ut som téet vi dricker. Då ska det skickas på torkning/rostning i en (i vårt fall vedeldad) ugn.







Nu ska téet emellertid separeras bort från biprodukter i en rad olika maskiner.







Sedan ska det rena téet sorteras i storleksordning/kvalité. Också detta genom en rad olika maskiner.









Det finmalda hamnar i tépåsar, till exempel. Grönt té är förresten samma sak, det är bara det att det inte jäses, utan bara torkas. För er som trodde det var en annan planta, menar jag. Nu är tét klart att transporteras till oss i Sverige.



Vi fick naturligtvis dricka té och köpa det också. Några små boxar blev det för undertecknad, alla som gåvor dock. Komiskt nog är té inte min grej. Kaffe är min melodi. Gärna apstarkt med laktosfri- eller sojamjölk. I alla fall.







Och det var té på Sri Lanka, det! TEA är förresten en förkortning. Jag har dock glömt för vad. Någonting med acid. Synd. Tjipp!

Minns ni hur jag berättade om när jag blev serenerad av hundarna den sista dagen på Sri Lanka? Jag lyckades fånga det på bild. Detta fotot, samt det med den tamilska flickan syboliskt bakom taggtråd, är mina absoluta favoriter från resan.

Jag vaknade tidigt. Gick ut och gick på stranden. Direkt fick jag sällskap av två av hundarna jag tagit hand om under veckan. Den ena går på tre ben och saknar ett öga, den andra har ett stort sår på huvudet som varar så kopiöst att den blivit så svullen att den ser ut som en bulldog. De var så till sig av mitt sällskap att de serenerade mig med sina fina hundstämmor samt jagade bort varje människa eller djur som försökte komma mig nära. Jag fortsatte med frukost i min (väldigt behagliga) ensamhet till ljudet av vågor, vind och diverse djur. Sri Lanka säger hej då. Efter lunch sitter jag med mitt pick och pack på väg till flygplatsen. Sri Lanka var allt jag någonsin drömt om. Ön har tagit en bit av mitt hjärta och den kommer altid vara speciell för mig. Saker som hänt mig under denna resa har bara gjort upplevelsen ännu bättre. Allt från vad ni har läst om till ytterst privata och speciella upplevelser. Jag älskar den här ön. Jag älskar folket, maten, naturen, kulturen, viljan att komma tillbaka från allt som tryckt ner dem under så länge, hoppet om ett bättre liv, välviljan till oss besökare som hjälper dem i detta hopp. Jag är kär. Åka hem-ångesten har aldrig varit så påtaglig.


Ett blad på stranden vid Tsunamimemorialen i Yala National Park.

En dag här i Negombo var det helt plösligt ett fasligt liv på stranden. Det började med att några män stod och drog i ett rep medan de skrek någon slags ramsa på tamil (fiskare, som det visade sig att det var, pratar tamil med varandra - oavsätt om de är singaleser eller tamiler).





Efter ett tag visade det sig att det var ett nät i slutet på repet. Sedan började nätdragningen med samma utrop.





Fiskarna hade alltså lagt ut vad man i Sverige tydligen kallar en Not. En femhundra meter lång halvcirkel med en strut längst ut. Sen drar man helt enkelt in fisken i struten på slutet. I några timmar då.







Helt plötsligt samlades en stor folkmassa runt nätet. Stranden hade helt sonika förvandlats till en fiskmarknad, komplett med våg, prislistor och skrikade försäljare. Fisken låg fortfarande levande och sprattlade i sanden.







De två största fiskarna handlades snabbt in av kockarna från vårt hotell, som kom ner på stranden i full kockmundering.



Det informerades ganska snabbt att kockarna skulle servera dessa fiskar några timmar senare på stranden. De berättade för oss med upphetsad lankeskryddad engelska hur de skulle tillaga de olika fiskarna. Och för 4000 rupies skulle vi få äta hur mycket vi ville plus få två glas bubbel. Men javisst, tänkte vi. Sagt och gjort och när mörkret hade fallit över min favoritö intog vi en dignade buffé med fisk och skaldjur, toppat med en lika dignande dessertbuffé. Magen var glad och jag tror aldrig att jag har ätit så färsk fisk förrut.









Ja, sånt blir det nog lite mindre av i Svedala, skulle jag tro. Nu ska jag njuta av den sista kvällen här. Imorrn eftermiddag bär det hem igen. Jag kommer grina.

Vi har ju besökt en hel del tempel på denna resan. Då krävs det tempelklädsel. Detta betyder täckta knän och axlar, samt inga skor eller huvudbonader. För vissa var detta extremt jobbigt i hettan och den stekande solen. Men det är klart att man bjur påt, så att säga.





När det kommer till Buddhor gäller det att inte ta kort med ryggen mot dem. Detta är stikt förbjudet och det finns skyltar om detta på nästan varje tempelplats. På vissa ställen har de vakter/militärer som ser till att reglerna följs. I tandtemplet i Kandy måste man till och med gå igenom tre inspektioner/säkerhetskontroller innan man får komma in. Mycket av detta kommer dock av att de blev utsatta för ett bombattentat för ett par år sedan. Men mer om Kandy en annan dag. På första bilden kan ni skymta pappa Carl med sin lankesiska sarong införskaffad här på ön för 33 år sedan. Lankeserna älskart.

På Sri Lanka kryllar det av katter och hundar. Och ingen verkar tillhöra någon. Det verkar som om man inte har husdjur här, utan bara sporadiskt matar de som kommer förbi. Som efter maten parar sig friskt och producerar ännu mera katter och hundar. Det finns inte ett tempel, en affär, en restaurang eller en sevärdhet som inte har ett par hundar och katter springades runt. Vi matar friskt, såklart. Säga vad man vill om det.













Det finns emellertid djur som hålls mer som husdjur. Jag har en ganska stark känsla av att det bara är för profiten (dricks för att fota) dock.

Yala var något utöver det vanliga, hörrni. Vi var på plats för att åka på safari i nationalparken. Vår boendesituation var dock det coolaste med hela besöket. Vi bodde i bungalows mitt bland alla djur. Mitt i naturen. Utspridda på en ganska stor radie från en liten restaurang med utsiktstorn på taket. utanför min bungalow såg jag apor, ett vildsvin, harar och diverse ödlor. Vi fick inte gå ut själva efter mörkrets inbrott, utan fick ringa på eskort för att kunna ta oss någonstans. Det fanns nämligen krokodiler, de nämnda vildsvinen och en och annan elefant i närheten också, serni.



Vägen till sängen.



Ett styck vildsvin på väg till min bungalow.



Min bungis.





Varningsskyltar.



En styck bungalowutsikt! Sedan började då själva safarin.

















Jag ska inte uttråka er med mer djurbilder. Men det var fantastiskt gott folk! Fantastiskt.

Så nu har äntligen jag strålat samman Kristin och Oskar. Vi började redan igår med en drink i den ljumma kvällen. Idag körde vi lite sol och bad på stranden utanför vårt hotell. Ja, vi har alltså kommit till Negombo nu, där vi kommer att köra en hederlig sol och badsemetser. Jag har naturligtvis massor kvar att berätta om vår rundresa. Som när vi fick se hur man gör té, eller när vi blev omringade av elefanter, eller när jag kissade hemma hos en lankesisk familj eller när jag fick tuppjuck av malariamedicinen. Men det får vänta. Nu: Kristinrapportering. Först hängde vi lite på stranden, som sagt.







Sen tog vi en liten tuktuk till Negombo city för lite shopping.



I Negombo city kollade vi på saaris och andra inhemska kläder.





Sen köpte Kristin kryddor av en galen lankes.



När solen  började gå ner poserade vi lite på gatan innan vi tog en tuktuk tillbaka för att käka middag alla sju innan jag lämnade dem på en bar för att de skulle kunna ta en sista drink innan de förde kosan mot Dubai.

I dag vandrade vi alltså nio kilometer på "Sri Lankas tak", nationalparken Horton Plains. Det har varit ett naturreservat sedan 1988 och ligger i det centrala höglandet på drygt 2100 meters höjd. Vi fick bland annat se World's End, en klippa på 1219 meters höjd som stupar rakt ned. Djuren hade vi inte lika tur med, men djungeltupp (som för övrigt är Sri Lankas nationalfågel), ödlor, grodor, jätteekorre och hjortar fick vi se. Dock inga leoparder eller elefanter. Innan britterna kom hit fanns det ett rikt elefantliv på området. Den galne, mordiske generalen Rogers dödade emellertid 1400 elefanter (!). Blixen slog ner i honom några år senare och han begravdes bakom det som nu är Nuwara Eyilas golfbana. Blixen har slagit ner två gånger i hans gravsten, sägs det. Karma's a bitch.





















I morgon bär det av till ännu en nationalpark. Denna gång blir det i jeepar i stället för till fots och i Ruhuna National Park i stället för Horton Plains. Det betyder tillbaka till låglandet och dessutom mer söderut, vilket är ytterst lockande just nu då det är lite kylslaget så här mot kvällningen. Igår kom housekeeping med en varmvattensflaska att lägga i sängen innan läggdags. Det var dock så mysigt att jag förlät den kyliga kvällen. I alla fall. På jeepsafarit kan det finnas möjlighet till att se elefanter, vildsvin, bufflar och sjakaler. Har vi tur ser vi leopard och Sloth Bear också, vem vet.

Vart jag än går möts jag av glädje, respekt och genuin omtanke. Jag älskar redan det här landet. Mer än vad jag redan gjorde innan jag ens satt min fot på lankesisk mark. Kanske stannar jag här.











Just nu befinner jag mig på ungefär tvåtusen meters höjd uppe i bergen i "staden ovan molnen", Nuwara Eliya. Eller "Nurelia" som de uttalar det. Det är en gammal brittisk stad från kolonialtiden. Vi bor i ett gammalt hotelli kolonialstil som heter St Andrews. Här skulle britterna ha ett andra Skottland, tyckte de. Det finns till och med en golfbana här. Udda. Speciellt när man går ett par hundra meter och helt plötsligt befinner sig bland barfota, beteltuggande lokalbor och gatuhundar. Kontraster. Jag älskart. I morgon blir det att slänga benen över sängkanten en kvart efter att klockan slagit fem. Vi ska nämligen trycka in oss i Jeepar för att sedan vandra en mil eller så i nationalparken. Gött.

...ridit på en elefant, träffat giftormar, vandrat upp på runinerna av ett 1600 år gammal klippalats flera hundra meter upp i skyn, köpt en djävulsmask för lycka. Upplevt lycka. Äntligen besannas mina drömmar. Behöver jag säga att jag grät om ett barn när vi flög in över ön i går? Jodåtack.











Ännu en stor bungalow för mig själv. Är dock enda singeln på denna resa så det skulle ju sitta fint med lite sällskap. Men snart möter jag ju upp med Kristin och hennes karl. och jag är ju faktiskt på Sri Lanka, så klagar, det gör jag näpperligen. På återseende i morrn!