Jenny Lina Carlsdotter

Middagsklubben har växt, blivit mer seriös samt fått ett egen sida på facebook. Jag är sammankallande, då alla i klubben har mig som gemensam nämnare. Så det var jag som samordnade tisdagens middagsträff. Denna träff var en extrainsatt tillställning. Det har nämligen varit Krogveckan i Sverige. För tvåhundra riksdaler får man två rätter från en specialmeny på en rad restauranger runt om i Svedala. Eftersom vi nu är fler medlemmar i klubben gjorde jag mig inte besväret att rösta eller på annat sätt demokratiskt avgöra var vi skulle dinera. Jag använde mig helt enkelt av Krogveckans bokningssidas (bookatable.se) sökmotor. Jag valde den enligt bokningssidan populäraste restaurangen i innerstan. Valet föll då på Undici. Jag har gått förbi Undici så många gånger till och från jobbet, så jag tyckte det skulle bli spännande att prova. Jag och Mette kom tidigt och drack en varsin fördrink. Den var väldigt god, och bartendern/servitrisen som serverade den var mycket trevlig. Men sen. Vi åt tillsammans carpaccio (den godaste rätten enligt tjejerna som åt den) sotad röding med västerbottenostterrin och fänkål samt chokladganache och italienska ostar. Maten var inte bra. Det var den inte. Den andra av våra två servitriser var allt annat än trevlig, vi fick vänta allt för länge på vår huvudrätt och vi satt vid ett bord som vette mot köket och ett fult mycket mal placé bord där vi antog att personalen dinerade. Det var dessutom ofräsh toalett och de verkade ha stora problem med att många av oss inte ville dricka vin till maten eller kaffe till desserten (jag försökte dock förklara att det kanske inte passade så bra med kaffe till min ost). Nej, Undici var tyvärr en stor besvikelse. Vissa av oss - Sparris och Sandra - var ett tag nere på 2, men till slut kom vi tillsammans överrens om att det sammanlagda betyget blir 3/10. Det ska tilläggas att detta alltså var Krogveckans specialerbjudande. Men just på Undici fanns samtliga rätter även på ordinarie meny. Ett extra plus får de dock av mig för att man fick fritt med egenbubblat vatten under hela måltiden. Trevligt och miljövänligt. Annars är Undici inget Middagsklubben rekommenderar.

Undici, Grev Turegatan 30, 08-661 66 17

Här om dagen satt jag och kollade på play-TV i min iphone. Helt plöstligt rycker jag till under en reklamsnutt. Jag ser en bild jag känner igen. Jag kan dock inte riktigt placera den. Sedan kommer en bild till - Ed Sheerans albumkonvolut - och jag inser varför jag känner igen dessa bilder. Min fina, underbara och mycket begåvade vän Phillip har skapat dem! Inte nog med att han har ritat av självaste prins Charles - han designar populärkulturella konststycken också! När jag igår satt på tuben hem fanns Ed Sheerans album i en Åhlénsreklam också. Phillips verk i Sverige! Sist vi sågs bestämde vi att han ska komma hit nästa gång. Men nu har jag mycket god lust att pipa över till London och hälsa på honom stället. Begåvade Phillip.

I går sken solen i Hufvudstaden. Nästan all snö hade försvunnit från marken och ett gäng mycket tappra snödroppar poserade snällt för min iphone när jag promenerade i Humlegården på lunchen. "Äntligen vår!", tänkte jag ("äntligen" är ju egentligen inte rätt ord här eftersom det ännu bara är februari). I morse när jag vaknade var det återligen helt vitt utanför fönstret. Nu vet jag att det kan vara stora skillnader mellan hur det ser ut här i Danderyd och hur det ser ut inne i stan (hur går det för de stackars tappra blommorna i Humlan nu?), men jag får nog konstatera att den där våren tillfälligt fick ge plats för ännu en omgång vinter. Suck, pust, stön. Tur att Middagsklubben träffas i kväll. Det blir ett bra sätt att ignorera vintern på.

Nu är jag på väg mot Hufvudstaden igen. Det har varit ett underbart veckoslut. Jag har dessutom hunnit med rekordmycket. Två familjemiddagar där underbara, söta mormor närvarade, en lek- och busdag med favoritpojken och hans föräldrar, handbollsmatch, frisörbesök, lunch-, promenad- och kolla-på-nya-husethäng med vännen, söndagsfika med familjen och tjejsnack med min ömma moder. Inte illa. Bergslagen tackade av mig genom att klä sig i sin allra finaste skrud: solsken. Tack för denna gången!

Ärsch. Jag är fortfarande blond. Men en annan nyans. Men lika glad är jag för det! Solen skiner, jag har fått luncha och promenera med min fina vän och hennes bebis, fika med syster och föräldrar och än är dagen inte till ända! Ikväll anländer jag åter i Hufvudstaden.

Hur bra frisör har man inte, som öppnar upp salongen enkom för mig? Dessutom klockan åtta på morgonen en söndag? Hörrni, nu byter jag hårfärg!

...är det dags för mat. Pappa Carl levererar som vanligt. Sillamacka till förrätt. Kan ju inte bli annat än toppen! Trevlig kväll!

Jag laddade upp detta foto på facebook i går kväll och har redan fått nästan 30 "likes" och massor med kommentarer, så jag tänkte att jag slänger upp den här med. Denna man satt på tåget med mig på väg till Bergslagen. Han skulle verkligen kunna vara Johnny Depps long lost brother, inte sant?

Jag tassade upp innnan åtta. Möttes av en kelsjuk katt i köket. Kokade kaffe och ett ägg. Solen skiner redan. Snart ska jag gå och leka med min favoritpojke och hans underbara föräldrar. Underbar morgonstund.

Så vackert! Himlen brinner och jag är på väg mot Bergslagsskogarna. Mycket kärlek väntar mig vid slutstationen. Välbehövligt. Efterlängtat. Trevlig helg!

Det är verkligen vår i luften idag. Jag känner det, doftar det, ser det. Härlig promenad på Hufvudstadens gator på lunchen. Det pirrar i kroppen!

När jag bodde i Paris hade jag en dag i veckan - dimanche - som jag tillägnade bara mig. Jag promenerade runt i Paris, unnade mig godsaker och gick ofta ensam på bio. Jag älskade det. Då hade jag ju en roomie, så det var ju extra behövligt med egentid ibland. Nu brukar jag ofta träffa vänner på helgerna. Nästan varje kväll bjuder ju på Jennytid. Men denna vecka har varit extremt krävande på jobbet, jag har haft massor att göra även på min lediga tid och jag har ju dessutom varit lite krasslig. Så efter jobbet igår kände jag att det var dags för lite Jennytid. Då jag insåg att jag hade lite bonus att hämta ut på bion, bjöd jag mig själv på ett besök där. Jag såg den svenskfullsprängda Safe House. Jag kan faktiskt rekommendera den. Kanske är jag så imponerad av alla svenskelement att jag ger den mer credit än vad den är värd, men just på grund av detta är väl den en "must-see?". I alla fall. Jennytiden var välbehövlig. Helgen bjuder nämligen på fullt schema, då jag efter jobbet idag sätter mig på ett tåg mot Bergslagen. Ha en underbar fredag, gott folk!

...pratade jag lite med vardagen. Sri Lanka var platsen jag ville vara på. Så är det fortfarande. Jag har aldrig sett ett så diversifierat landskap, sådant hjärtligt folk. Jag har aldrig fått mina förväntningar uppfyllda på ett sådant perfekt sätt. Men då, när när jag stog där i bergen, drack limejuice och kollade ut över vidderna, hade jag inte så mycket att komma tillbaka till. Jag bodde ytterst ad hoc, jag hade ett tillfälligt jobb och jag var långt bort från de flesta av mina vänner. Nu har jag ett eget hem igen, ett "riktigt" jobb, massor av vänner nära. Både nya och gamla. Det är inte samma utgångsläge. Allt var så ovisst då. Det är det på sätt och vis nu med, men det finns en säkerhet i botten. Vardagen gjorde sitt bästa för att hålla kvar mig i förhållandet. Kanske bra det. Nu får jag fortfarande drömma om min älskade ö. Och tillbaka, det ska jag.

Min läkare blev sjuk idag (ironiskt, eller hur?) så min tid blev framflyttad i morse. Då passade jag på att slinka in på de morgonöppna bokhandlarna för att kolla in årets bokrea. Det blev en hög. Men bara en till mig, faktiskt. Jag tror den kommer bli en favorit. Förutsättningarna finns ju där, så att säga. Jag tyckte dock att rean inte var så där jättehet i år. Vad tyckte ni och vad köpte ni?

Mardi gras. Pancake day. Fat tuesday. Fettisdagen. Min favoritdag. Jag plockar russinen ur kakan och skippar det religiösa och fastan, men omfamnar fastlagsbullen, som alla vid det här laget vet. Semlan på Fettisdagen är det allra finaste semlan. Därför fick det bli en Tösses. En snäll kollega köpte med sig upp på kontoret på lunchen. Jag slukade min innan de andra hade hunnit börja med sina luncher (och inte ens plockat ut sina semlor ut påsen än). Mums. Nu får jag dock lugna mig med semlorna. Annars måste jag köpa nya byxor. Och lactrasetabletterna går åt så fort. Men ändå. Mums!

Jag kämpade mig igenom dagen trots sjukdom. Jag mådde verkligen dåligt. Men jag klarade det! Jag är stolt. Nästan alla på kontoret är sjuka på något sätt nu. Kollegan med kontor närmast mig fick igår veta av sin doktor att hon hade bihåleinflammation och antagligen hade haft öroninflammation också. Jag får min dom om några timmar. Sedan lägger vi den här sjukdomen bakom oss och ser fram emot en frisk, hurtig och fräsh vår. Eller hur?

Franskan. Jag höll på att börja grina när vår lärare klev in i klassrummet. Hon var fransyska, hade bara varit i Sverige i drygt två år och var så lik min Mme Chamblas på Sorbonne att det var läskigt. Vacker, smal, fransk (väldigt lite smink om än något, ofärgat hår, sobra kläder men ändå så satans vacker) och sjukt pedagogisk. Och använde samma pedagogiska verktyg. Som faktiskt skiljer sig från svenska språklärare. Eller i alla fall de jag har stött på. Jag älskade henne efter två minuter. Där satt jag, plikttroget med min bok, anteckningsbok och min Bescherelle. Och insåg ganska snabbt att jag hade hamnat fel. Det var för lätt (tack gode Gud för att det inte var tvärt om). Men jag ville ju inte byta ut min nya fransyska! I slutet av klassen bestämde vi att jag ska försöka byta mot en av hennes andra klasser. Termin fyra. Kan hända att det också är för lätt. Kan också hända att jag går den kursen i alla fall så att jag får ha kvar henne. Min nya professeur préféré.

Och det var min Mardi Gras, det.

Inte nog med att denna dagen är den allra viktigaste på året för en semmelälskare som undertecknad. I dag är även dagen då jag återupptar mina franskstudier. Det ska bli så kul! Jag är nästan lite nervös. Wish me bonne chance!

I går gick jag förbi Tösse (himmelskt!) och köpte två semlor efter jobbet. Det ligger bara ett stenkast från mitt kontor. Och bara en stenkast från Tösse bor nu en kär gammal Lundavän jag inte träffat på år. Vi sågs nästan varje dag under studietiden, hade ett nära, nära samarbete i studentorganisationerna. Nu har det gått vad som känns som en evighet. Oj, vad mycket vi hade att prata om. Inte nog med att vi skulle uppdatera varandra om vad som hänt i våra liv sedan sist. Vi satt också och pratade om tiden som var. Hon är relativt nyexaminerad och har nyligen återvänt till Hufvudstaden. Jag lämnade Lund för lite längre tid sedan. Det var alldeles ljuvligt att minnas och uppdateras (semlorna likaså!). Det gör jag gärna igen. Vidare till en annan gammal Lundaräv som även han är relativt nyinflyttad i Huvfudstaden. Över ett kafferep avhandlades gamla tider och vad som hänt sedan sist. När jag kom hem var jag alldeles skakig av koffein och socker. Och kanske gamla minnen. I huvudet snurrade tankar om baler, nationer, AF-borgen, Mejeriet, Parantesen, Ulrikedal och tentaplugg. Vad fin den tiden var ändå. Jättefin.

Det här hundinfernot mötte oss på vår Djurgårdspromenad igår. Först trodde jag att det bara var ett tillfälle att alla hundarna samlades där, eftersom det var en sådan brokig skara. Det visade sig dock att de var kompisar. Ett tag drog hunden med vagnen den lilla (vad jag tror kan vara en Dvärgpincher) i en liten låda med kudde i. Det var jättesött. En brokig skara av så vitt skilda hundar som ändå funkade bra och hade kul ihop. Tänk om hela världen funkade så.

Jag må vara vegetarian och således oförstående. Ja, alltså jag förstår att det inte är bra miljömässigt med så stor köttkonsumption. Att det tar upp för mycket odlingsbar mark. Men att odla kött? Känns det fräsht och gott? Bara en liten oskyldig fråga. Kan vi inte äta mindre kött istället, kanske?

Jag och Sparris tog oss en liten Djurgårdsrunda igår. Det var mulet, kallt och ruggigt. Och även om det var varmare än på länge kurrade vi ihop oss och frös. Men det finns något vackert med det också. Stockholms skönhet klär i allt. Eftersom jag varit sjuk tog vi bara en liten runda och tog spårvagnen tillbaka för en veggieburgare med mozzarella sticks i stan. Sedan åkte jag hem och såg en jättefin dokumentär om Madagaskar. Min systers största dröm är att få åka dit, och efter att ha tipsat henne om den var jag ju tvungen att se den själv. Nu kan jag även tipsa er! Nu, måndag och en fullspäckad vecka. Jag kickar som vanligt igång den med kaffe och ekot. Ha en bra vecka, hörrni!

Christine fick mig att komma ihåg ett så fint Parisminne. Inte från tiden när jag bodde där, utan från när jag var där i somras. Jag minns att jag tänkte då att det skulle värma mig att tänka på det när vintern kom. Det gör det.

Det var svettigt i Paris. Jättevarmt. Sådär varmt att man väntar med att duscha tills kvällen eftersom det ändå blir så klibbigt under dagen. Och när man har duschat på kvällen och går ut blir man ändå svettig. Och ens nyuschade hår torkar jättefort och blir så där frissigt. När klockan slog svensk middagstid höll jag mig. Jag promenerade istället till Square Maurice Gardette (mer HÄR). Där satt det ett förälskat par på en parkbänk. En annan man som jag misstänkte fastade (detta var under Ramadan) låg och sov på en parkbänk. Ett gäng unga killar spelade pingis i skuggan. Och gubbarna spelade boule i en annan del av den lilla trädgården. En man med en hund kom och diskuterade något med gubbarna. Sedan gick han igen. Jag satt på en parkbänk och läste tills ljuset blev för skumt under trädkronorna. Då tog jag boken och gick hemåt. Mot lägenheten jag hyrde som låg vid Parmentier, bara steg från metron. Precis under taket. Där det är som varmast och där jag fick sova med öppet fönster på natten, så att jag hörde alla Paris ljud. Fransyskor som skrek på sina lata män. Grannen som lagade kött bredvid. Fulla ungdomar som skrattade i natten. Det blöta, varma regnet som kom efter midnatt. När klockan äntligen slagit fransk middagstid promenerade jag i solnedgången nedför Avenue de la Republique. När jag kom till Place de la Republique gick jag runt några varv och kollade in på restaurangerna. På de som åt. Jag hade själv valt att vara ensam. Detta var min dejt med min älskade stad. Jag stannade till vid min restaurangnamne och kollade på menyn. Log lite grann över namnet. Men gick vidare och stannade till sist vid någon italiensk dussinrestaurang. Beställde en caprese, ett glas vin och en pizza. En espresso att avsluta allt. Ingen avec. När jag lämnade restaurangen mötte jag par hand i hand, antagligen på väg på en dejt, en apero eller kanske redan till en klubb. Staden började sakta vakna till liv igen efter den varma, långsamma eftermiddagen. Scootrar flängde förbi mig, taxibilar tutade, trafiklysen blinkade. Jag gick sakta. Tänkte på mitt. Frös fortfarande inte. Sedan gick jag upp till lägenheten, längst upp under taket. Jag sov i bara underkläderna eftersom det var så varmt. Med öppet fönster. Regnet började sakta droppa på fönsterbrädan. Jag tror det åskade lite. Antagligen, eftersom det hade varit så tryckade vamt under eftermiddagen. Jag somnade och visste att denna kvällen skulle fastna i mitt minne för resten av mitt liv.

Jag fick en stor skopa inspo av Sara här om dagen. Mer specifikt av hennes La Belle Hélène. Så igår skalade jag ett päron och lät det koka länge, länge i kryddig rom, kardemumma, kanel, vanilj och lite socker. Till det gjorde jag en chokladkolasås med mörk, belgisk choklad. Det blev mycket gott, om jag får säga det själv. Och det får jag ju, eftersom detta är min blogg.

Hemlagat indiskt och finalen av På Spåret. Jag gillar verkligen Haagarna. Speciellt Erik. Han verkar så mysig. Jag gillar också indiskt. Nästa helg planeras en "asiatisk afton" på annan ort där indiskt kommer att vara en av influenserna. Undertecknad kommer att vara kökschef.



En promenad i snön. Den börjar töa nu. Är våren här eller är det bara en varmknäpp? Jag är i alla fall glad att jag införskaffade ett par gummistövlar när jag var i England i somras. Torra och varma fötter är glada fötter. Och en glad Jenny Lina Carlsdotter.



Sedan pratade jag med min underbara vän vinproducenten. I TRE timmar. Hon hade just varit i södra Italien på jobbresa och vi hade mycket att avhandla. Det är så synd att vi är så långt i från varandra. Men som tur är finns det ju telefoner. Jag MÅSTE skaffa Skype igen. Note to self. Sedan kollade jag på två avsnitt av House där dr House förhördes inför disciplinnämnden. Jag tyckte att det var extra spännande då pappa Carl arbetar med sådana frågor. Och för att det hände väldigt spännande saker i avsnitten. Jag gjorde världens godaste dessert också, men mer om det sen. Sedan gick jag och sov (ELVA timmar igen!). Och det var min lördag. Hur var er?

Den som kom på att nötter och choklad passar ihop borde få ett pris. En stjärna på walk of fame. Eller en kyrka där man kunde be till choklad- och nötguden. I alla fall så borde man veta vem han eller hon var. Det var ett geni!

Doktoranden, prästen och jag träffades på en härligt kitschigt thaiställe nära mitt jobb och uppdaterade varandra över lite röd curry och kycklingspett. Snart åker doktoranden efter ett stopp i Istanbul på konferens i Amerikatt som enda icke-amerikan. Och doktorandens vän och före detta kursare Jenny är stolt som en tupp. Meanwhile ska prästen snart utföra sina första barndop. Ännu fler stolta suckar från undertecknad (när blev vi så vuxna?!). Ett härligt möte innan jag åkte hem till soffan.

Fredag. Jag åt min semla, tittade på sista avsnittet at Homeland och blev så sugen på mer CIA att jag såg filmen The Double också (där min favorit Stephen Moyer var med på ett hörn). Och så sov jag. I elva timmar. ELVA! Sömnen är den bästa medicinen (och semlor!). Nu känner jag mig lite bättre. Men jag ska vila mer, så att den här sjukdomen helt försvinner tills nästa vecka, då jag har mycket att se fram emot. Nu är det kaffe och Spanarna i P1 som gäller. De pratade just om en mycket intressant grej angående hur pengar är lika mycket tabu i Sverige som sex är i USA och hur vi kan prata om det ena men inte det andra i repektive land. Lyssna på podcasten, vetja! Trevlig helg, alla!

Man får ju inse sina begränsningar. Min gick vid lunchtid. Då fick jag tacka för mig. Jag hann med att träffa vännerna för en bit mat, men sedan fick jag bege mig hem till soffan där jag nu befinner mig. Sjudomen - Jenny, 1-0. MEN. Man kan ju inte bli annat än glad och lite piggare av Stockholm idag. Så vackert! Det var som om solen sken....starkare, på något sätt. Den var så stark att man inte såg vart man gick. Och så varm att snön på trottoaren blev till modd, och så att snön på gatorna försvann. Den gjorde så att människor fick leenden på läpparna och öppnade sin jackor. Fantastiskt! Och dessutom fick jag vandra i detta väder med en av människorna jag tycker bäst om i den här världen. Kunde knappast bli bättre. Nu ska jag kurera mig. Jag började med en semla. Det är alltid rätt. Och bra. Och gott. Tjipp!

Det blir mycket mat här när jag inte har annat för mig. Min go-to grej. Jag känner mig fortfarande inte fullt kry, så igår gjorde jag efter ett naprapatbesök en av mina comfort foods. Något mamma alltid gjorde när jag var barn. Nittiotalsklassikern landgångar. Fast jag gjorde dem på lite nyttigare fullkornsbröd. En med ägg, en med sojabullar och en med olika ostar. Mumma! Huvudet är fortfarande tungt, men idag är det fredag och jag ska luncha med två fina, fina vänner och gå på en födelsedagsmiddag ikväll. Så jag dricker en extra kopp java och peppar iväg mig till jobbet. Ha en bra sista arbetsdag, gott folk!

I tisdags bjöd jag mina kollegor på fika. Jag hade inte så mycket ägg hemma, så jag gjorde två svenska klassiker: äppelpaj och det ultimata barnkalasgottiset chokladbollar. Det var lite kul att se hur diplomaterna mumsade på de små bollarna, faktiskt. Men de är ju goda! Visst, det är ju inte så flashigt som cupcakes eller makroner, men lättast att göra och inget smakar väl så gott som nostalgi?

 

Denna onsdagen känns mer som en fredag. Jag är så trött! Jag har en extremt stressig vecka på jobbet och dessutom känner jag mig under vädret. Tror att att jag håller på att bli sjuk (igen!). Med en tonfiskröra med grönsaker, en vitaminproppad fruktsallad och en mycket tidig sänggång hoppas jag på fräshör i morgon i stället. Trevlig lillördag så länge, gott folk!

...var jag i mina drömmars land. En resa jag längtat efter och hoppats på sedan barnsben hade efter inbördeskrig och naturkatastrofer äntligen besannats. När jag landade, en dag innan, rann lyckotårarna ner för mina kinder. Jag kunde knappt tro att det var sant. Sri Lanka kommer alltid ha en speciellt plats i mitt hjärta. I fredags kom två män från Sri Lankas ambassad till mitt jobb för att ge oss en present. Jag ser det som ett tecken. Jag borde återvända. Snart.

Vad passar inte bättre på en dag som igår att umgås med sin syster? Vi hann med att fika, prata om ditt och datt och jag hejade på när hon klättrade svåra väggar. Kände mig lite (mycket) mal placé i min kostym bland alla Houdini- och Fjällrävenklädda klättrare. Men trevligt hade vi. Och det är ju det viktigaste.

Senast jag fick njuta av Dompans musik, i somras i Malmö.

Och så håller vi väl alla en tumme eller två för att Amis man Dompan (Eller Christopher Dominique som han också kallas. Och faktiskt egentligen heter) vinner en Grammis ikväll i kategorin årets barnalbum för Dilemman med Doreen som han har gjort med Doreen Månsson. Heja, heja, heja!

Två fina saker jag fick idag. Ett fint kort och en fin brosch gjord av en konstnär från min hemort från pappa Carl och min ömma moder .

Alltså. Jag brukar inte ta ställning här på bloggen. Jag arbetar i en värld där jag mycket väl hade kunnat dra upp både det ena och det andra. Men det väljer jag att göra i andra forum. Jag klagar heller inte ofta här. Detta är en blogg som fokuserar på det fina, roliga och postiva i livet, oftast. Det är det jag har bloggen till. Men nu måste jag bara säga en sak. Eller några saker. Om denna dagen. Jag ser vänner på facebook som sarkastiskt postar bilder där det står "Happy Heteronormativity Enforcement Day" och som i sina statusuppdateringar klargör att de inte fattar varför man måste fira just i dag. Och så skratt från bekanta när man önskar människor i sin närhet en glad alla hjärtans dag. Jag har två saker och en bonus att säga angående detta.

Nummer ett: nej, man behöver inte bara göra det idag. Och ja, man borde berätta hur mycket man tycker om de sina VARJE dag. Men det är väl trevligt att man får en dag där man påminns om detta? När man påminner varandra om hur mycket man tycker om varandra. Och INTE bara en partner. Utan föräldrar, far- och morföräldrar, barn, kompisar, kollegor, whatever. Vad är fel med det egentligen? Vill man inte behöver man inte. Och vem har sagt att det bara är heteros som firar? Som allt blir det vad man gör det till. Det är vi som kan förändra detta. Om man ignorerar allt som är snedvridet och ojämlikt kommer det ju aldrig bli inkluderande och jämlikt!

Nummer två: man BEHÖVER inte konsumera. Jag har t.ex. firat många av mina vänner och kollegor med mms (på whatsapp är det alldeles gratis) och muntliga hälsningar. Man BEHÖVER inte köpa rosor.

Och min bonus: jag levde länge i ett förhållande där jag aldrig fick uppskattning. Eller väldigt, väldigt sällan. Denna dag hade tidigare inte spelat någon roll i mitt liv. Jag hade så mycket kärlek ändå. Men eftersom jag helt plötsligt törstade på kärleksfronten var alla hjärtans dag som en källa i öknen. DÄRFÖR tänker jag att om jag sprider kärlek omkring mig just i dag, kanske andra i den situationen känner sig lite mindre törstade, även om det inte kommer ifrån en partner. Att visa uppskattning kan ju aldrig vara fel. Tycker jag.

Så. Färdigrutet. Tack för uppmärksamheten. Ha en underbar kväll, gott folk.

Jag må inte ha en hjärtevän i form av en partner. Men jag har minsann många hjärteVÄNNER. En av dem hade skickat ett fint Valentinbrev till undertecknad som jag öppnade till frukosten (TACK, fina, fina vän!). Frukosten Valentinpimpade jag lite också. Och tände ljus. Under dagen får jag kramas med min fina syster som är i Hufvudstaden på äventyr och i helgen bjuder jag ett gäng vänner på en Valentinfika. Så mycket kärlek, ändå. Glad alla hjärtans dag!

Om pressgurka eller snabbinlagd gurka är en fuskversion på vanlig inlagd gurka så var min gurka till dagens middag en fuskversion av fuskversionen. Jag pressade den med salt, men hällde sedan bara på lite vinäger (hade inte ättika), socker, salt, peppar lite vatten och fryst persilja rakt ner i skålen. Gick bra det med. För vet ni? Det var gott! 1-0 till mig. Och Cajsa Warg.

I lördags promenerade jag och Hanna genom Stockholm. Vasastan, Östermalm, Lill-Jansskogen (som ovan), Gärdet, Djurgården och så tillbaka igen. En underbar promenad med härliga konversationer och massa frisk luft. Det gör jag gärna om igen snart. Nu är det nu vecka och nya tag. Och som vanligt för undertecknad startar den med kaffe och ekot. Ha en bra start på veckan, alla!

Jag har tänt ljus i hela lägenheten, bäddat ner mig i soffan och ska snart kolla på BBC:s Sherlock och äta min favoritost från Frankrike. Om jag orkar. Jag har nämligen smällt i mig två pizzaslices och en semla redan. Det är en sådan söndag. Trevlig kväll!

Snittar, bubbel, födelsedagsfirande, drinkar med smultron plockade på lantstället, popkulturspel, cha cha slide-dans och en utgång till ett ökänt hak. Min lördagskväll. Grattis igen, Sandra!

Stockholm bjuder på fantastiskt väder denna söndag. Jag har tillbringat morgonen och förmiddagen med att ta en promenad i solen och sedan i en solstol mot en husvägg i lä. Och låtsats att jag var i alperna. Så underbart! Jag känner mig alldeles pirrig och ny som människa. Hallelulja för solen!

När jag under min studietid var och hälsade på en vän som precis börjat jobba och hon sa "jag har ju aldrig på mig jeans nuförtiden, bara kostym" tänkte jag att det var töntigt att säga så, hon hade ju precis börjat jobba. Nu förstår jag PRECIS vad hon menade. Jag har kostym/officewear på mig varje veckodag. Så kommer lördag där jag ofta hoppar direkt i träningskläderna från pyjamasen och sedan via mysdress till partystassen. Har jag inget planerat på söndagen blir det ju mysdressen igen. Annars kan det hända att jag har "vanliga kläder" på mig på söndagen. EN dag i veckan. Det resulterar ju i att man inte direkt har speciellt mycket variation. Till vardags: svart och grått. Helgen: svart partyoutfit, svarta träningskläder och antagligen svarta byxor och en stickad tröja om jag ska ha "vanliga kläder". Men det finns bot. Jag införskaffade för en tid sedan ett par knallröda byxor. Det är tydligen inne med knalliga byxor i vår. Idag inviger jag dem. Jippi! Mer färg åt folket Jenny Lina Carlsdotter!

Jag och Sparris avslutade arbetsveckan med ett event för tidningen Egoboost igår. Det var ett jättefint event med en massa roliga grejer, goda saker att äta och dricka och fin goodiebag. Men vi insåg ganska tidigt att vi drog upp medelåldern ganska rejält och att vi kanske var i yttersta utkanten av målgruppen. Även om Isabella i egen hög person (i en hallonröd, tight klänning som visade hennes fina kurvor, mind you) förvissade mig att så icke var fallet. Det hon inte visste var ju att vi är närmare trettio är något annat och att vi ser mycket yngre ut än var vi är, dock... Vi lämnade eventet väldigt tidigt. Egoboosten uteblev för vår del, kan man kanske säga. Men som jag brukar säga: events av alla de slag är alltid kul i vardagen. Sedan blev det sängen, kvällsfika och playtv på datorn.

Nu: Spanarna i P1 och kaffe. Senare: promenad med Hanna i stan. Ännu senare: födelsedagsfest hos Sandra. Ha en underbar lördag, gott folk!

Så blev det så min Dramatenpremiär sedan jag anlände i Hufvudstaden. Vi - nio tjejer - såg Fem kända musiker döda i seriekrock, en ödesmättad komedi om ett gäng avdankade dansbandsmusiker. Pjäsen är skriven av John Ajvide Lindqvist, som också har skrivit Låt den rätte komma in. Bland skådespelarna såg vi bland andra Reuben Sallamander och Jan Waldektanz (mest känd för mig från Sällskapskresan - Snowroller och Jönsonliganfilmerna). Det var ödesmättat. Men roligt. En våldnad av en av alla grävlingar dansbandet har kört över med turnébussen under åren har också en viktig (och rolig) roll. Omid Khansari gör den galant. Jag älskade inte pjäsen, men jag gillade den, det gjorde jag.

Nu ska snart jag och Sparris bege oss till Dramaten där vi ska möta upp ett stort tjejgäng för en kväll på Dramaten. Tjipp!

Jag tyckte det HÄR receptet på LCHF-plättar inne hos Angelica lät så gott. Men jag är ju som sagt inte så mycket för LCHF. Pannkisar bakade på vispgrädde lät lite för stabbigt för mig. Så jag gjorde vanliga, men bytte ut lite av mjölet mot "kokosmjöl" - mixad riven kokos. Det blev jättegott (ja, vad jag egentligen gjorde var ju att göra lite mer onyttiga pannkisar....). Jag åt dem med keso och bär. Och så några dessertpannkakor med nutella och citron och socker. Mums. Resterna ligger i dagens matlåda. Mums igen.

När alla andra kör LCHF, kör jag....motsatsen, typ. Men med frukt och grönt och dietcola till, så där för att väga upp lite. Förresten, något göttigt måste man väl få på en vardagstisdag?

Vad skulle jag göra utan mina underbara lunchpromenader? Igår hade jag en av mina huvudvärksdagar (en av anledningarna till att jag går till naprapaten regelbundet) men efter en rask promenad i solen kändes det faktiskt mycket bättre. Påpälsad med raggisar, dunkacka, mössa och vantar över kostymen. Det funkar. Jag och Humlan kommer ganska bra överens, det gör vi.

Jag och Sparris tog efter jobbet idag IKEA-bussen för en riktig svennebanankväll med shopping och middag i Kungens Kurva. Jag kom hem med en nattduksbordslampa (äntligen!) och lite smått och gott. Och på IKEA serverades det semlor, minsann. Semla och en kaffe för en guldpeng. Förvånansvärt god var den också. Score!

På tunnelbanestationen.

En trängsel bland plakat

i ett stirrande dött ljus.

Tåget kom och hämtade

ansikten och portföljer.

Mörkret nästa. Vi satt

som stoder i vagnarna

som halades i hålorna.

Tvång, drömmar, tvång.

På stationer under havsnivån

sålde man mörkrets nyheter.

Folk, var i rörelse, sorgset,

tyst under urtavlorna.

Tåget förde med sig

ytterkläder och själar.

Blickar i alla riktningar

på resan genom berget.

Ingen förändring ännu.

Men närmare ytan började

frihetens humlor surra.

Vi steg ur jorden.

Landet slog med vingarna

en gång och allt blev stilla

under oss, vidsträckt och grönt.

Sädesax blåste in

över perrongerna.

Slutstationen! Jag följde

med bortom slutstationen.

Hur många var med? Fyra,

fem, knappast flera.

Hus, vägar, skyar,

blå fjärdar, berg

öppnade sina fönster

...låset fryser. På INSIDAN. Detta vaknade jag upp till i morse. Fast om man tog i kom man ut ändå, som tur var...

I går saknade jag min favoritpojke och hans mamma och pappa. Jag åt två saker jag ofta blir serverad när jag är hos dem. Tacos och kladdkaka. Eller kletkaka, som favoritpojken kallar det. Och så riven gurka till tacosen, inte skivad. Precis som hos dem. Jag måste nog åka hem till Bergslagen snart så jag får leka med favoritpojken och hans föräldrar. Vi brukar kolla på "Bilar", leka affär eller med lego eller på bilbanan. Åh, vad mysigt!

Just nu: frukost och Godmorgon Världen! på P1. Sen: handboll i Märsta med en killkompis. Ännu senare: flytthjälp åt Sparris och förhoppningsvis lite mys på det. Ha en bra söndag, gott folk!

Jag går ju i Humlan nästan varje dag på lunchen. Vardagsmotion, ni vet. Igår mötte Sandra och Elsan upp mig för att hänga på. Söta Sandra. Vi har alltid så mycket att tjöta om, har jag märkt. Jag tjötade nästan hål i huvudet på henne, och var vid ett tillfälle tvungen att kolla om jag väckt stackars Elsa som sov middag då jag blev lite höjljudd i en av mina utläggningar. Mycket trevligt var det dock. När Sandra hade följt mig tillbaka till kontoret och vi mötte några kollegor sa de att de trodde vi var systrar. Fint. Det där får vi göra om alltså. Nu ska jag tända en massa ljus i hela lägenheten, laga något gott och ha mys med mig själv som sällskap. Ja, och så förkylningen då. Förhoppningsvis gillar den inte min matlagning och drar illa kvickt. Trevlig kväll!

Alltså, jag vet inte om det var för att jag pälsade på mig och gick ut och "solade" en stund på förmiddagen eller bara jävlaranamma. För jädrar i min lilla låda vad jag har fått saker gjorda. Det var som om jag helt plötsligt fick eld i baken. Jag har sedan vi sågs sist diskat upp diskberget i diskhon, städat lägenheten från golv till tak, tvättat tre maskiner tvätt och lite för hand, skubbat både ugn och micro, vädrat täcken och kuddar och bäddat rent, duschat mina blommor samt lagat sex matlådor att frysa in. Jösses amalia. Göta Petter. I'm on fire! Men nu ska jag nog vila lite. Tjipp!

Vaknar upp med ovanstående fina vy utanför fönstret. Fantastiskt. Då känns det inte lika hemskt att förkylningen ännu en gång lagt sig som en blöt filt över min kropp. Min chef gav mig en hel kasse med mandariner i går, så jag skka trycka en hel hög och hoppas på placeboeffekten. Så länge ligger jag i sängen och dricker kaffe och lyssnar på Spanarna i P1. Ha en underbar, solig och kall lördag, alla!

Vad gör man när ett en dag extra långt, vintrigt och kallt februari känns fasligt långt bort från våren och värmen och det känns lite blekt? Man pimpar och peppar sin klädsel, såklart! I går skippade jag skjortan och hade istället på mig en chockrosa topp med stjärnor som jag fyndat på rean för ynka hunkan. Star quality, om ni ursäktar Göteborgshumorn. Funkade för mig. Fler tips om uppiggande åtgärder i februariträsket?

I går åt jag årets första bagerisemla (den förra var en sådan där mataffärssemla). Om jag ska leka Semmelmannen för en stund var det för torrt bröd och för lite mandelmassa och grädde. Fast en mindre god semla är ju ändå godare än något annat man kan äta. Semlor är det bästa som finns, det är det.

Phil spådde för överigt sex mer veckor av vinter. Tittar man ut är man beredd att hålla med. Det är KALLT. Och i den här kylan ska jag nu drämma av arbetsveckans sista dag för att sedan springa på en födelsedags-AW med Sparris. Helgen bjuder sedan på att hjälpa henne att flytta, samt handboll i Märsta om jag har tur. Trevlig fredag!

Det var som sagt manfall i middagsklubben igår. Men det betyder bara att vi har stället som Anna valde kvar att njuta av! Jag och Sparris provade ett annat ställe som en liten intermezzo i middagsklubbssammanhang - Escalier. Escalier har funnits i Stockholm nästan exakt lika länge som undertecknad. Inte så jättelänge, med andra ord. Stället har fantastiskt mysig interiör, bra service och tilltalade läge för någon som mig som har kontoret mycket nära. Men maten. Det är där Escalier faller. Ingen smaksensation, direkt. Och inte speciellt generösa portioner heller. Sparris, som annars ofta äter som en liten fågel, tyckte inte det var tillräckligt. Då vet man att det var för lite. Det åts röding och en halv hummer. Nej, Escalier får en svag femma av tio. Men vill man ha ett mysigt ställe efter shopping i Sturegallerian, ja då är Escalier stället. Dessutom har de ett stort vinotek som drar upp betyget lite. Annars kanske det hade varit en stark fyra. Det var månadens middagsklubb, det.

Escalier, Sturegallerian, 08- 519 422 72

På grund av kraftigt manfall befinner vi (två femtedelar av middagsklubben) oss inte på söder, utan på Escalier. Rapport framgent, givetvis! Trevlig kväll!

Jag fortsätter denna vecka på temat laga mina föräldrars mat. Igår var det dags för ett av pappas - laxtoast med pepparrotsdipp. Egentligen skulle det vara lördagens mat. Men jag lyxade till med att göra den mitt i veckan istället. Det där med vardagslyx, ni vet. För övrigt kan man säga att mina föräldrar genom teknikens under faktiskt bjöd på gådagens middag. TACK! Jag har världens bästa föräldrar. I dag är det ännu en gång dags för middagsklubben. Länge sen sist. Denna gång besöker vi söder i vår jakt på god mat. Vardagslyx igen, med andra ord.