Pendlingen
På tunnelbanestationen.
En trängsel bland plakat
i ett stirrande dött ljus.
Tåget kom och hämtade
ansikten och portföljer.
Mörkret nästa. Vi satt
som stoder i vagnarna
som halades i hålorna.
Tvång, drömmar, tvång.
På stationer under havsnivån
sålde man mörkrets nyheter.
Folk, var i rörelse, sorgset,
tyst under urtavlorna.
Tåget förde med sig
ytterkläder och själar.
Blickar i alla riktningar
på resan genom berget.
Ingen förändring ännu.
Men närmare ytan började
frihetens humlor surra.
Vi steg ur jorden.
Landet slog med vingarna
en gång och allt blev stilla
under oss, vidsträckt och grönt.
Sädesax blåste in
över perrongerna.
Slutstationen! Jag följde
med bortom slutstationen.
Hur många var med? Fyra,
fem, knappast flera.
Hus, vägar, skyar,
blå fjärdar, berg
öppnade sina fönster
Fint, tycker jag. En av mina favoriter från Tranströmer.
Han lyckas verkligen fånga den där melankoliska känslan av att pendla. När jag bodde i Paris var stunden på metron, kanske inte den bästa på dagen, men i alla fall en fin stund. Jag gillade att sitta/stå där, i smyg kika på alla människor och låta mig transporteras från en plats till en annan. Svårt att förklara, men det var något visst med det - att alltid vara påväg.
Hoppas du får en fin dag!
Kram
ja fint!
nä inte så vidare värst full va jag. tror jag inte ! :) haha
