Pendlingen

Man åker ju många tåg av olika slag när man bor i Storstaden. Jag brukar i bland tänka på en dikt av Tranströmer när jag sitter där bland alla andra pendlare. Speciellt imorse.

På tunnelbanestationen.

En trängsel bland plakat

i ett stirrande dött ljus.

Tåget kom och hämtade

ansikten och portföljer.

Mörkret nästa. Vi satt

som stoder i vagnarna

som halades i hålorna.

Tvång, drömmar, tvång.

På stationer under havsnivån

sålde man mörkrets nyheter.

Folk, var i rörelse, sorgset,

tyst under urtavlorna.

Tåget förde med sig

ytterkläder och själar.

Blickar i alla riktningar

på resan genom berget.

Ingen förändring ännu.

Men närmare ytan började

frihetens humlor surra.

Vi steg ur jorden.

Landet slog med vingarna

en gång och allt blev stilla

under oss, vidsträckt och grönt.

Sädesax blåste in

över perrongerna.

Slutstationen! Jag följde

med bortom slutstationen.

Hur många var med? Fyra,

fem, knappast flera.

Hus, vägar, skyar,

blå fjärdar, berg

öppnade sina fönster

 

Fint, tycker jag. En av mina favoriter från Tranströmer.


Kommentarer
Postat av: Ellinor

Han lyckas verkligen fånga den där melankoliska känslan av att pendla. När jag bodde i Paris var stunden på metron, kanske inte den bästa på dagen, men i alla fall en fin stund. Jag gillade att sitta/stå där, i smyg kika på alla människor och låta mig transporteras från en plats till en annan. Svårt att förklara, men det var något visst med det - att alltid vara påväg.

Hoppas du får en fin dag!

Kram

2012-02-06 @ 09:51:23
URL: http://ellinorsworld.blogspot.com
Postat av: Anna

ja fint!

nä inte så vidare värst full va jag. tror jag inte ! :) haha

2012-02-06 @ 18:29:42
URL: http://nanniss.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0