Jenny Lina Carlsdotter

För nästan en månad sen blev jag utmanad av Sandra genom det HÄR inlägget. För er som tycker det är jobbigt att jag hela tiden länkar till saker och ting och således aldrig orkar klicka er dit så kan jag berätta att det är en lista. En lista på en kort månad där man varje dag ska skriva olika saker. Listan hittar ni nedan. Jag blev lite osäker först. Jag tycker att blogglistor kan vara lite töntiga faktiskt. Typ som sådana där listor som florerade i mail bland vänner när man gick i högstadiet. Dessutom vill jag inte blotta för mycket av mig själv här. Visst, detta är en personlig blogg. Men det är inte en privat blogg. Många tror säkert jag jag rapporterar om allt här på bloggen, att de vet hur mitt liv ser ut. Ack, så fel de har. Jag har utelämnat mycket sen jag började blogga. Relationer (familje-, kompis- och kärleks-), hjärtesorger, arbetssituationer och gud vet allt som inte passar sig i offentligheten. Jag har även utelämnat personer som inte vill vara med här. Så därför var jag tveksam. Men tänkte samtidigt att december ofta bjuder på bloggtorka. There's only so much mys a person can take, så att säga. Och nu när jag vet att operationen står för dörren vet jag ju dessutom att det kommer att finnas om än ännu mindre att blogga om. Förutom smärta, tristess och morfinrus. Dessutom tyckte jag att det skulle vara lite roligt att göra den lite som en adventskalender. Fast till nyår, då. Ja, inte för att jag tror att det är som en liten present för er att läsa om mig, utan mer att det är som en present för mig att titta tillbaka på om några år. Så i morgon kör vi, då under rubriken "Presenterar mig själv". Resten av rubrikerna hittar ni som sagt nedan. Och samtliga inlägg kommer ni att hitta under kategorin "30 dagar". Så fram med det, vad tycker ni: bra eller anus?

Dag 01 - Presentera mig själv
Dag 02 - Min första kärlek
Dag 03 - Mina föräldrar
Dag 04 - Det här åt jag i dag
Dag 05 - Vad är kärlek?
Dag 06 - Min dag
Dag 07 - Min bästa vän
Dag 08 - Ett ögonblick
Dag 09 - Min tro
Dag 10 - Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 - Mina syskon
Dag 12 - I min handväska
Dag 13 - Den här veckan
Dag 14 - Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 - Mina drömmar
Dag 16 - Min första kyss
Dag 17 - Mitt favoritminne
Dag 18 - Min favoritfödelsedag
Dag 19 - Detta ångrar jag
Dag 20 - Den här månaden
Dag 21 - Ett annat ögonblick
Dag 22 - Det här upprör mig
Dag 23 - Det här får mig att må bättre
Dag 24 - Det här får mig att gråta
Dag 25 - En första
Dag 26 - Mina rädslor
Dag 27 - Min favoritplats
Dag 28 - Det här saknar jag
Dag 29 - Mina ambitioner
Dag 30 - Ett sista ögonblick

Gårdagen började med ett sms om att min operation kommer att äga rum nästa onsdag. Ergo: gårdagen började med nervositet och småskalig ångest. Sen gick det bara utför därifrån. De hade inte plogat bort de stora snömängder som hade fallit i Sydsverige så jag fick dra mitt pick och pack genom den. Bussen var försenad, jag fick betala för mycket på Pressbyrån, alla bussar var försenade under resten av dagen vilket resulterade i ett min lunch och i stort sett det enda jag åt på hela dagen var en Wasa sandwich och en banan... Och så där fortsatte det. Små, små motgångar hela dagen. FEM bussar och TOLV timmar senare var jag hemma. Sa jag att jag inte hade sovit något på hela söndagsnatten också? Men vet ni? Det gjorde INGENTING. För helgen var helt fantastisk. Och nu när jag har fått sova i tolv timmar och solen lyser och hela min dator är fylld med underbara foton från helgen känns allt rosafluffigt igen.

Så nu tycker jag att vi fokuserar på roliga saker istället. Och rapporterar om Rundetaarn. Rundetaarn (det runda tornet) ligger i centrala Köpenhamn och byggdes av kung Christian IV (han som vi kallar Christian tyrann. Kalla honom INTE det i Danmark. Bara ett tips). Det hade när det var färdigtbyggt tre delar: ett observatorium, en studentkyrka och ett universitetsbibliotek. Upp till tornet går man på en stenlagd gång, helt utan trappor (Christian skulle kunna rida upp i tornet) som snurrar sig sju och ett halvt varv, och när man står högst upp på plattformen är man 34,8 meter ovan jord. En bonus man inte kan läsa om på turistbladet men som jag visste från mina judaistikstudier, är att man under andra världskriget stashade torahrullarna från den närliggade synagogan i Rundetaarn, så att de inte skulle bli förstörda när nazisterna kom. Bara en sådan sak.



















Kolla in här i kväll förresten. Då ska jag presentera en grej jag blev utmanad att göra för en tid sen. Jag kommer att göra det lite som en adventskalender. Kanske med vissa dagars mellanrum då morfinruset nästa vecka kanske kommer att stoppa mig från att blogga. I vilket fall som helst. Kolla in här i kväll.

Köpenhamn, vilket hit! Vädret, snömodden och kylan till trots. Bubbel, fransk frukost, macaroons och ost i stora mängder har konsumerats. Kärlekshistorier, hemska och vackra minnen, kramar och fina ord har konserverats. Tills nästa gång vi ses. Den skandinaviska trion. Underbar helg. Det gör vi om snart hörni!

Jenny Lina Carlsdotter rapporterar live från ett väldans snöigt Köpenhamn. Vi spelar vädret till ära julmusik och åt morgenmad till den vinande vinden utanför fönstret. Mette hade till och med bakat boller.







Dagen bjuder på en liten rundtur (även om jag sett det mesta på grund av den forna närheten till staden) och ett besök i Kødbyen, ja och så kommer ju Eva också. Annars blir vi ju inte de tre skandinaviska musketörerna, ju.

Ibland behövs det så lite. Som lite fina tankar från andra. Små vykort från andras liv. Befinner mig just nu på ett färdmedel på väg mot den danska huvudstaden. Och önskar er ett underbart veckoslut med följande meddelande från någon okänd välgörare:



Trevlig helg!

Jag läste just på en blogg om någon som tycker den här dagen kan dra åt helvete. En aning juvenilt förvisso, men jag är beredd att hålla med. En längre tid nu har den smugit sig på känner jag. Ilskenheten. Tar ut den på mamma. Som vanligt. Förlåt mamma. Jag älskar dig. Jag är lite labil alltså. Tur att min själ får lite förnimmelser om när allt var rosa moln och smakade gräddtårta i helgen. Dra åt helvete, torsdag. Nu ska jag gå och göra en av mina mänskliga Ctrl+Alt+Del igen. Så Mette och Eva slipper den här Jenny Lina Carlsdotter i helgen. Och så att ni slipper henne här på bloggen. Ok? Nu gör vi slut på den här dagen, en gång för alla. Hörs i morgon.



Serenity now, Serenity now, Serenity now...

Vi peppade. Vi kände vinsten. Den kom som ett litet väldoftande matos runt hörnet och fyllde efter ett tag hela hallen och smekte våra lungor. Publiken blev lite mera till sig, hoppet kom tillbaka. Vi ledde hela j**la matchen. HELA. Med fem minuter kvar ledde vi med fem mål. Och vi kände det. Äntligen vänder det. Äntligen kommer vi börja vinna och hålla oss kvar i Elitserien. Och så händer det. Igen. Och när domaren blåser står det oavgjort på resultattavlan. Hur är det möjligt? Med hängande huvuden smög sig Lindesbergarna ut till bilarna och svängde i snökaoset hem sina bilar igen. Och alla tänkte vi samma sak. Arenaförbannelsen. Det måste vara det.

Lyckligt ovetande och fortfarande hoppfulla tjejer...

Jag erkänner. Jag saknar Paris. Eller någon storstad i alla fall. Jag börjar tröttna nu. Jag har inte bott i småstaden (om man inte räknar Lund, som är förklädd till Party Central  på grund av alla studentfester) på åtta år. Och det är inte min grej alltså. Jag tittar tillbaka i arkivet på min Paristid (januari, februari, mars, april, maj och juni) och inser hur kul jag hade. Nu måste det hända något. Jag har den senaste tiden levt för helgerna. Av de senaste tolv helgerna har jag bara tillbringat två i småstaden. För att det då hände någonting speciellt. Annars: småstaden, inte min kopp te. Nu är jag mellan helger igen, så att säga. Mellan mysig Örebrohelg med mina fina tjejer och Köpenhamnhelg med DESSA fantastiska tjejer från min Paristid. Hence the reminiscing.



Föregående helg bjöd i alla fall på roligheter, som middag, tjejsnack och persisk film i Öret.



Jag bjöd på Parisfavvon Pol Rémy, som egentligen inte är speciellt god, men endast kostade € 1.50 i Parran. Och 52 kr i Systembolaget, då.



Sen blev det sleepover och...



mysfrukost!



Nu har jag fixat vikarie, tvättat partystassen och bokat biljetter. Nästkommande helg bjuder alltså på den danska huvudstaden och de tre skandinaviska musketörernas återförening.

De två söta tvillingarna med bloggen Lizzy och Becky har väldigt oväntat valt min blogg till "tisdagsbloggen". Tusen tack tjejer!



Och just det. I helgen bloggar jag från Danmarks huvudstad.

Jag är vanligtvis ett mycket ordningsam person. Mycket. Jag har garderoben i färgordning, jag kategoriserar, katalogiserar och kompartmentiserar. Jag är pedant, visst. Men när det kommer till handskar är jag vad man skulle kunna kalla en lost cause. Helt omöjlig. Har har tappat otaliga handskar och vantar över åren. En i en taxi i Malmö. Ett PAR på gatan i Paris. Ett par på krogen. Ett par som vännen i New York. Ja, ni fattar. Men det som jag inte har förstått är att jag oftast tappar endast EN handske. Eller, det i sig är ju inte jättekonstigt, det som är konstigt är att det alltid är HÖGERhandsken jag tappar. Nedan ser du de udda handskar jag lyckats leta fram just nu. Jag vet dock att det finns fler i någon låda. Endast vänsterhandskar. Hur är detta möjligt egentligen? Jo, jag har kommit på det: Jag har mobilen i högerfickan...

 

...så löd rubriken för kvällens föredrag. Som gavs av min egen far. Dock inte om mig, som väl är. Han är duktig min far, förra gången han gav denna föreläsning blev han omnämd i tidningen, minsann! Är du inte intresserad av oäkta barn kan du annars läsa vad han har att säga om Salpetersjudare (!) HÄR.

Söndag. Soffläge med massa tända ljus, film med massa Jude law, glass med massa chokladsås och popcorn med massa salt. En söndag i Jenny Lina Carlsdotters smak. Men se inte filmen. Inte värd pengarna tyvärr.

Tjejer,
vad skulle jag göra utan er?
Ni är bäst och jag älskar er så omåttligt mycket.
Vår vänskap har utvecklats i över tjugio år, och än orkar ni med mig (!).
Ergo: Det finns inga andra tjejer som är så fantastiska som ni är. På riktigt.
Puss!

...började med vintersport i soffan och fortsätter via promenad i nysnön med engelsk fotboll. Också i soffan. I kväll korkar jag och tjejerna upp bubblet. Tjipp!

Fredag. Lite hund- och systermys efter jobbet. Toppat med lite bus på brukshundsklubben. Jenny Lina Carlsdotter deltog glatt, både som deltagare och som hinder till hundarna när det visat sig att de flesta hindrena var inplockade för säsongen. Good times. Nu: Öret!

...unnade jag mig en liten mäss-facial utförd av tjejerna på det här stället. Vi får se vad denna helg har i sitt sköte. Den inleds i Öret redan ikväll. Rapport kommer framgent. Trevligt veckoslut, alla!

När jag hämtade posten idag blev jag stolt. För i detta hemmet vet vi vad som är viktigt. Jag må blogga om min saknad av macaroons, om hur jobbigt det är i min vardag när jag är lite förkyld eller hur tråkigt det är med frost. Men jag vet vad som är viktigt, på riktigt. När det verkligen gäller. Jag ger varje månad till så många olika organisationer jag bara kan. För även om det är en kliché så är det sant att en inte kan göra allt, men att alla kan göra lite! Förra året gav jag DETTA i julklapp till mina vänner. Och för att inte säga för mycket satsar jag på något liknande i år med. Sex år av näsan i universitetsböckerna skrivna om svält, folkmord, förtryck, systematiska våldtäkter, malariaspridning och brist på rent vatten sätter sina spår. Klicka gärna HÄR, HÄR eller HÄR när det är dags att införskaffa klapparna i år. Puss!

Det har ju bloggats en hel del om mat, och kanske framförallt desserter och godsaker på sistonde. Och det är ju trevligt. Men det påminner mig om något jag saknar. Från min Paristid. Macaroons. ÅH! Den som kan berätta för mig var man kan få tag på dessa små mirakel i Örebrotrakten vinner ett pris. Tipsa, tipsa!


Pierre Hermé...


Angelina...


Och Ladurée!

I söndags var jag, Helena och Maria på Bo och Leva-mässan i Örebro. Lite besvikna blev vi, då det var mer bo i villa (typ värmepumpar, pooler, larm) än inredning och leva. Men några godbitar hittade vi allt. Ofta bokstavligt i form av godis. Och sen stack vi och shoppade lite. Så bra söndag, sammantaget.

Igår blev det mysfrukost med tända ljus och tjejsnack hos Sankta Helena. Idag blir det en kopp kaffe framför datorn... MEN, jag är för första gången på länge ledig idag och det firar jag med en lunch med syrran Kristina som är på besök från Uppsala, klipptid och försenat fars dag-firande med middag och bowling. Bra start på veckan!



Trevlig vecka hörrni!

Lördagskvällen tillägnades fusionsushi på det HÄR stället. Älgsushi, någon? Bra service, gooooda edmamebönor och intressant japanskt öl. Sedan: mys, chips och godis till nostalgimaraton med gamla kort i Helenas soffa toppat med lite Sex and the City. Kunde varit värre, kan man säga!











Morgondagen bjuder på en visit av "syrran" Kristina, som ska firas då hon fyllt år. Och frisörbesök. Helt ok faktiskt.

Jag gillar min iphone 4. Det gör jag. Men jag blev i ärlighetens namn inte så imponerad som jag trodde att jag skulle bli. Jag har haft den i ungefär två månader nu. Klart jag gillar att den kan användas till så många saker, men jag tycker inte att den är det bästa i mitt liv, som Lotta. Kanske för att jag är besviken på batteritiden och för att täckningen är en väldans besvikelse (och ändå har jag samma operatör som men min gamla lur, mycket knepigt). Med "ingen service" på displayen går det inte att göra ett jota med ipponen (som Fia kallar den, uttalas med finsk brytning). MEN idag blev jag imponerad. Av en sak som egentligen säkert är det mest enkla och basala med min lur. Men det var en sådan sak som Jenny Lina Carlsdotter blir imponerad av. Lite CIA-varning, men det är ok. Ipnonen har alltså registrerat alla platser jag har fotat på. EXTAKTA platser. Jag zoomade in på kartan vid knappnålen vid Vätterns början (som inte syns på just denna bild, tyvärr) och kom till den exakta rastplasen jag tog fotona för det här inlägget. DÅ blev jag imponerad. Ibland är det de små sakerna man blir imponerad av (för kolla in nivån av täckning, inte så bra va?).

Om man som jag tycker livet är lite långtråkigt just nu, mitt i snökaos, jobbansökningar och vardagssörja, kan man unna sig en bit blåbärstårta med cream cheesefylning efter jobbet. Hjälper lite.



Dagen bjuder på första träningen sen förkylningsmisären. Det kommer göra ont i kroppen i morgon...

Jaha, då var den här. Eller är det bara ett genrep för vad som komma skall? Jag är för närvarande otroligt uttråkad. Frisk nog att ha tråkigt (och för att jobba), men sjuk nog att inte kunna träna eller göra något kul. Men jag har roliga saker att se fram emot, som tur är. Nu: jobbansökningar, middag, Grey's och popcorn. I den ordningen. Tjipp!

Jag gjorde en av mina favoriter i går, bean burritos. Gott! Det är min favvorätt på annars ganska sunkiga amerikanska Taco Bell, och den är lika god i hemmatappning.



Fräs paprika och vårlök. Och färsk chlli om du har.



I med svarta bönor, helst inte avrunna utan med lite av spadet de ligger i.



En burk refried beans och en massa göttiga kryddor, plus lite salsa eller tacosås. Koka ihop.



Lägg bönröran (varm som attans) på en värmd tortilla. Toppa med massa ost och vårlök.



Servera med créme fraise eller gräddfil och lite extra vårlök. Gott! Jag har världens godaste matlåda idag, med andra ord.

Detta inlägg var inspirerat av en av mina favoritbloggar, kolla in du med: Noble Pig!

...men vissa saker är! Jag är Buzzador, och nyligen deltog jag i en kampanj för Guldbrev. Jag vet vad ni tänker - pantbanktjafs för pankisar. Men jag blev jätteglad när jag fick chansen att prova. Jag har nämligen länge gått och velat göra mig av med vissa guldsmycken i min ägo. Inte främst för pengarna, utan eftersom de smyckena bär med sig minnen jag helst glömmer. Vissa smälter ner guldsmycken och gör nya av dem, men känslan av var de kom ifrån skulle för mig sitta kvar ändå. Jag har bara inte kommit till skott med att lämna in dem någonstans. Att använda Guldbrev var väldigt enkelt. Jag skickade iväg det på posten (som försäkrade det gratis) och vips så hade jag bara ett par dagar senare en hacka på mitt konto. Och dessutom en mycket större hacka än vad jag hade trott. Så passa på ni med! Guldet ligger högt nu, och klickar ni HÄR får ni tio spänn extra per gram! Jag vill tillägga att jag inte får ett korvöre för detta, även om den ovan skrivda texten möjligtvis sipprar av klatschig reklampepp.



Klick, klick!

Jag dammade av en riktig klassiker i lördags när det var dags för dessert. Och det var mycket uppskattat. Om man låter alla mecka ihop sin egen dessert undviker man dessutom dagiseffekten. Marängsviss 2.0 - prova!

Utgång ja. Jag hade ju varit sjuk och skulle hålla mig inne. Men efter några mycket tuffa och övertygande lobbyinginstatser från gänget gav jag till slut vika. När vi kom till Lindesbergs Stadshotell som var målet för kvällens festligheter trodde jag att det var ett skämt. Kön ringlade sig längre än VIP room eller Le Cab i Paris en lördagsnatt. Den var så lång att den ringlade sig runt hörnet av byggnaden. I LINDESBERG! Som har 20 000 invånare. Helt otroligt. Efter lite knuffande och buffande bland slutty nurses, jultomtar, kaniner och diverse andra utklädda (ofta över-)intoxinerade ungdomar kände jag bara en enda sak. Jag är för gammal. Vi gav upp och begav oss mot puben Bistro Bellman (som jag envist kallar GK som den hette på min storhetstid). Och där möttes vi av en scen jag sent ska glömma. I dörren står en kanin i kortkort, vit, tight kaninkostym med rumpan i vädret där hon blir assisterad av vad som ser ut att vara ägaren av stället med att få på sin lilla lurviga kaninsvans. I baren står två vuxna män i blöja och juckar med höfterna så både det ena och det andra skakar runt. På en barstol sitter en tjej i magkort tröja och cowboyhatt. Mot en pelare hånglar en tjej upp en annan tjej som har bröstet ute och diverse kroppsdelar exponerade i en ytterst minimal utstyrsel. Jag fick en chock. Och svarade "en tequila tack" med stirrig blick när jag blev tillfrågad om jag ville ha en drink. Jag behövde döva mig. Jag måste ha blivit gammal alltså, för jag var i chock hela kvällen. Jag lämnade inte stolen jag satt på förrän det var dags för efterpärla. JAG ÄR FÖR GAMMAL. Egentligen borde jag ju ha gillat det hela det var precis som en scen med Menaden i True Blood.



Syrran var tapper i alla fall.





Jag försökte verkligen...



Men sen fick jag syn på fler orgierelaterade händelser. Här tror jag att jag fick en närsyn av kanintjejen. Nästa gång prövar vi storstan istället tror jag... Eller en PRO-bingo kanske...

Efter lunchen med Lukas och Peter LUNDberg bytte jag till Peter LINDberg och drog med honom på fotboll. Jag hade tydligen smittat honom på höstfesten, så han hade samma misär i kroppen som jag har haft. Jag bjussade på en ipren och lite peppande ord and off we went. Vi kollade in Lukas och Peter och de andra killarna i RIK främst, då jag sedan tidigare är en given supporter. Men jag fick också se min gamla gymnasiepolae Chiss spela, som numera sparkar boll åt BK Forward. Och Niklas som spelar i...ett annat lag. Good times. Rynninge fick tyvärr se sig besegrat i båda matcherna vi bevittnade, men hade tydligen vunnit den sista som jag missade på grund av middagsförberedelser. All in all var det en trefvlig lördag.

Middag ja. Mycket trevligt. God mat, gott (Syditalienskt igen) vin och trevligt sällskap, det kan ju faktiskt inte bli fel. Jag körde lite hösttema både på dukning och mat, och det verkade gå hem. Tur!

Lördagen drogs alltså igång med en trevlig salladslunch med Peter och Lukas. Ytterst trefvligt faktiskt. Den efterföljdes av fotbollscup, middag, (kors i taket) spontanutgång och (två kors i taket) efterpärla hos mig med chips, restmarängsviss och LCHF-diskussioner. Men mer om det sen. Nu: Kaffe, facebook och STORstädning. Tjipp!

Sådärja! Efter huskurer, Lemsip, Noskapin och massa vila känns det äntligen lite bättre. Det firar jag med lunch med Lukas och Peter och fotbollscup i arenahallen. Och ikväll blir det middag med gänget. Och ute lyser solen. Back on track!

Jaha. Jag kämpade på på jobbet under gårdagen så jag kunde ta mig till handbollen på kvällen. Vi förlorade. Igen. Vi är det enda laget i hela Elitserien som inte vunnit en enda match denna säsong. Misär. Jag fick dessutom inte sova en blund under natten då min hosta väckte både mig och katten. Och halsen är värre. Misär alltså. Och vårdcentralen tror bara att det är en virusförkylning (som vanligt) och har ingen tid för mig. Nej nu är det misär alltså. Jag tänker ligga hemma och kolla på Hem till Gården på TV och en massa serier på datorn hela dagen. That's where you'll find me.











Fast jag ska inte klaga. Vi fick ju faktiskt gratis reflexvästar av Länsförsäkringar när vi gick hem från matchen. Mitt matchsällskap (som egentligen hatar att posa för bloggen) blev extra glada när någon kostymnisse såg mig fota dem med västarna utanför och tvingade oss alla att posa med dem för Länsförsäkringars räkning. Sa jag att jag är Folksamkund?

Ja hörni. Det finns inte så mycket att rapportera här alltså. Sjukdomen vill inte släppa taget alls. Nu har jag haft ont i halsen i en vecka och hostat i fem dagar. Det kan väl inte vara normalt, eller? Jag ser fram emot lördagen, då trettioåtta fotbollslag intar arenahallen. Det ska bli kul att kolla in. På kvällen bjuder Jenny Lina Carlsdotter in till supé med nedanstående grabbgäng och söstra mi. Det håller mig pigg så länge. Alla tillfriskningstips mottages tacksamt (borde jag uppsöka läkare?).

Nu ska jag och den äckliga hostan efter ett långt, varmt bad lägga oss i soffan tillsammans med popcorn, Grey's Anatomy, en spinnande katt på magen och dessa rackare - courtesy of Carro och Tops. Ännu en underbar ingrediens i kapeterna jag fick, Tack vänner!

Igår när jag med min miserabla förkylning (som nu även innefattar en envis, äcklig hosta) tog mig hem från arbetet passerade jag förbi trädet i backen som på julen blir adventsträd. Och det var tänt. Det var allt jag behövde. Jag var inte längre för tidig med att dra igång det. Mustdrickandet alltså. Det blev en flaska bara minuter efter trädmötet. Och den blev vad jag bjöd på tillsammans med lite gott att mumsa på när Sara och Karin kom på kvällsfika. Nu är det bara glöggen jag måste hålla på lite till. Jenny Lina Carlsdotter - juldiggare, who would have thought?

I lördags deltog vi alltså i ett låtquiz. Okvädesorden och gliringarna flög mellan borden, fuskande blickar likaså. Vi skulle skriva ner TV-serien och filmen låten passade ihop med, samt gissa nationalsången. Mycket underhållande. Sedan blev det nynntävling. Stackars pappa fick Hoffmaestro. Jag fick Magnus Uggla. Good times. Mitt lag kom givetvis på delad förstaplats. Men den moraliska sergern gick till oss, no dout. Det hela anordnades och gick under ledning av allas vår underbara poliskonstapel, såklart.













Förkylningen har ännu inte lämnat min kropp så jag kickar i gång dagen med diverse medikament. dagen bjuder förutom jobb på en mysig kvällsfika med Sara. Tjipp!

Jag vann här om dagen hundra riksdaler på en Tia-lott. Det är ju ganska lite i livet (typ en lunch med dessert) men mycket i Tia-lott världen. Så jag införskaffade tio lotter till för vinsten. Och vann 3x10 kr. Men var det någon som släppte in Murphy eller? Fjuttigt! Vi får se om dessa vinster ger något. Jag rapporterar framgent. Eller, om jag vinner kanske man inte ska göra det? Hur som helst, ni kan väl hålla tummarna i alla fall?