Jenny Lina Carlsdotter

Jaha, då var det dags för ett nytt år då. Förhoppningsvis blir det året då mina drömmar uppfylls. Jösses så cheesy det lät. I vilket fall som helst. Här kommer en liten recap av året som gått! Och ja, detta inlägg är tidsinställt. Och nej, jag tror ingen sitter uppe och läser detta NU. Men det ser ju lite coolt ut sen, det sista inlägget för året tio minuter innan det nya äntrar. Jupp.

Årets...



...lyckligaste utandning: Examen, Paris. Pust. Friheten, välkommen!

...mest irriterande: Vuvuzuelan? Nej, mitt jädra bredband som hela tiden kopplar ur. *Pling! Årets I-landsproblem*

...beskvikelse: LIF Lindesberg. Men det börjar kanske ordna upp sig nu?



...besatthet: macaroons

...saknad: vännerna. Under hela året: vännerna i Skåne, post-Paris: vännerna i Paris aussi.

...tillskott: franskan. Välkommen.



...bästa: Paris. Say no more.

...beställningsorganstöld: halsmandlarna. Good riddance.

...mest snopna: sommarromansen som knappt hann börja innan den slutade. Snopet, indeed.



...bloggkompanjon: Ferferi. Min persiska tvillingsjäl, verkar det som.

...mest uttjatade på bloggen: mina rensningar av den mentala hårddisken. Och mig i andra person. Och meningar som börjar med "och". Förlåt

...katt: Olivia.



...pedagogiska geni: Madame Chamblas. J'adore.

...låt: Medina - Kun for mig. Som om den var skriven av undertecknad.

...PT: syrran.



...första: första motorcykelturen. Med farbror Mattis, såklart.

...who would have thought: helgkvällar tillbringade på klätterväggen och med Idol och tända ljus. Deltagande i allt från agility, Oktoberfest med övre medelåldern och bondmarknader. Life in a small town.

...bok- och TV-nöje: True Blood.





...kändismöte: de två litterärara Björnarna.

...aktivitet: resande. Tåg, buss och bil, mest.

...köp: lägenhetsköpet. För i stort sett alla i min bekantskapskrets utom undertecknad.

...sammanfattning: Paris. Fem av åtta kort i denna recap är därifrån. Årets bästa, som sagt.

Vi bytte julklappar här på Drottninggatan kvällen jag kom ner. Jag var väldans nöjd med vad jag gav bort. Personligt och roligt, tyckte jag. Jag fick hela tre kapeter av herrskapet. Jag var mycket tacksam och glad. Men man kan säga att jag helt klart fick en favorit...

Jaha, då har vi kommit till slutet av denna utmaning. Ni ska på dessa 30 dagar (trettioett blev det ju till slut, och på grund av operationen och livet i allmänhet blev det ju inte ett inlägg om dagen, men jag höll mig i alla fall inom en månad) ha lärt känna mig bättre. Har ni missat något finns samtliga inlägg under kategorin 30 dagar. Det har varit roligt, men också lite pressande att skriva dessa inlägg. Och jag har mer än en gång undrat om det finns någon som tycker det är intressant att läsa allt detta. Många av mina bloggande vänner gav upp halvvägs igenom. Jag är emellertid inte tjejen som ger upp när hon väl bestämt sig. Icke, sa Nicke. Nu har ni trettio små inblickar i mitt liv. Och jag har något att gå tillbaka till och läsa i framtiden för att se om jag fortfarande är den samma. Lite fint, tycker jag ändå. Och väldans passande att jag är klar på årets sista dag. Nästa år händer det grejer i mitt liv, jag kan känna det redan! Tack för mig!

Jag har många ambitioner. Men eftersom jag i alla dessa utmaningsinlägg försökt sammanfatta kan jag faktiskt göra det även här: jag vill så mycket det går genom min(a) framtida anställning(ar) förändra världen till det bättre.

Gårdagen tillägnades förberedelser inför dagens nyårssupé. Det handlades, kokades fond, gräddades paté, ströks servietter, rostades snacks, skrevs menyer, dukades och pyntades för kung och fosterland. Idag ska undertecknad fixa desserten och resten av herrskapet fixa resten av menyn. Allt är väl i den Skånska huvudstaden. Nja, en sak är sådär. Jag är uppenbarligen inte så frisk och kry som jag tidigare trott. Vi skulle i går kväll egentligen gå på Malmö stadsteater. Men jag var så slut och hängig efter allt fix att jag fick stanna hemma. Snopet. Idag har Carro lovat mig någon slags hemgjord energishot med ingefära och grejer, så när det nya året kommer galopperande ska jag vara pigg nog att dansa in det. Tur att man har så fiffiga vänner, alltså. Generösa dessutom, men mer om det senare idag! Ha det underbart nu på denna ååååårets siiiista daaaaag, som prästen Block i Knäred skulle sagt.

Det är helt omöjligt för mig att välja EN fysisk plats. Jag har många, som tur är. Så därför blir jag nu sådär härligt blödig och klichéig, igen. Min favoritplats är bland människor jag älskar. Och som älskar mig tillbaka, då. Mycket viktigt.

Just nu sitter jag på bussen från Götet till Malmö. På fejjan hopar sig fikastunderna jag ska få ta del av i Skånes huvudstad. Jag älskart. Men nu: titta vad jag fick i ett paket på posten! Linde har varit i Jerusalem och vet uppenbarligen att jag vill bo i en tvåa nästa gång jag flyttar. Frågan är nu bara, kan man sätta upp dem fast man inte är judinna?

Jag har flera rädslor, såklart. Men det är en speciellt som jag bara måste få diskutera. Jag fattar inte hur jag kan ha denna rädsla alls. Jag är rädd att sova själv. Alltså i ett hem där ingen annan befinner sig. Och jag är snart trettio! När jag var sambo och sambon var på tjänsteresa låg jag och skakade i dubbelsängen och sprang på nattliga rundor år höger och vänster för att kolla att ingen låg under gästsäng eller i en garderob och väntade på att mörda mig (och om det HADE legat någon där, vad hade jag gjort då liksom!?!). Varje gång när jag nu flyger solo är det samma sak. Så fort natten kommer och jag ska släcka kommer den där extremt irrationella, kalla rädslan flygande som tjock rök och omringar mig. Det är ju töntigt. I bland har jag lånat min syrras schäfer. Katten räcker liksom inte till. Och för att upprepa är jag snart trettio. Detta är ju så irrationellt att det är snudd på sjukt. Vad göra?

Gårdagen tillbringades i Öret, där jag och Fian kollade in rean och käkade sushi och fick kramas med både Kristin och sedan Karin. Sedan käkade vi saffranssemla på Hälls och där fick vi kramas med Adam och Olle. Fian lämnade mig sedan för Hufvudstaden och jag begav mig tillfälligt tillbaka till småstaden. I dag bär det av till Skånes huvudstad igen. Som jag har längtat!

Ja, det får bli mitt första blogginlägg, det. Ursäkta bajsnödigheten och den blödiga texten. Jag var lite labil och försökte hitta mening i livet. Hade relativt nyligen blivit dumpad av vad jag då trodde var mitt livs kärlek, serrni. Efter fem år. Här kommer det i alla fall:

Lindesberg-Lund-Lindesberg

Jag är en pendlare. Någon slags varannan-vecka-pendlare. Jag pendlar långt. Ca 120 mil sammanlagt fram och tillbaka. Detta gör att jag tillbringar mycket tid på tåg, bussar och i bilar. Mest i bussar då det är det billigaste alternativet. Detta betyder att det tar mig ca 12 timmar från punkt A till punkt B.

Allt detta pendlade gör mig bitter. Bitter över situationen som resulterade i detta pendlingsinferno. Tills i lördags vid lunchtid. Jag var som vanligt bitter och arg över situationen, speciellt då det ute på parkeringen stod en fullpackad bil och ett fullpackat släp med mina ägodelar. Nu skulle även de göra resan. Dock enkel väg, och tillsvidare permanent. Jag var på grund av detta inte bara arg och bitter utan även otroligt ledsen. Jag avlägsnade mig från mitt resesällskap och vandrade i blåst och duggregn upp på en kulle. En kulle jag många gånger åkt förbi i mitt pendlande, men även många gånger innan det. En kulle jag har känt till sedan barnsben. Brahe Hus. Det var då jag bestämde mig. Det är inte resetiden och pendlandet jag ska vara bitter på. Jag borde i stället ta in alla dessa platser och saker jag ser från mitt fönster. Motala. Hässleholm. Skara. Kumla. Helsingborg. Askersund. Träd. Djur. Vättern. Moln. Solsken. Mörker. Det är som jag lärde mig för sex år sen på Bond Street i London inte situationen som är problemet utan min reaktion på situationen. Proaktivt beteende, japp så får det bli.

2009-10-27 @ 17:52:16

Som jag redogjorde för i det allra första inlägget i denna utmaning gråter jag väldigt lätt och väldigt ofta. Så det finns mycket som får mig att gråta. Jag gråter av glädje och sorg. Jag gråter till TV-program och filmer, glada besked och fina ord. Jag gråter ofta. Jag grät senast på självaste julafton.

Jag hade innan jul fyra klockor. Två har jag fått av ett ex, en annan av ett annat ex och en fjärde är jag trött på. Således behövdes det en ny. Och det kirrade jag precis innan jul på rean. Jag älskart. Tills jag har råd med den jag egentligen vill ha, alltså.

Varje jul har jag och mina "syskon" med familjer och vänner en glögg precis innan jul. I år körde vi istället juldagsbrunch. Trevligare kunde det knappast bli. Det bjöds på godsaker, specialmat till undertecknad, fina, underbara nyheter, skämt och promenader längs minnenas gator. Mycket trevfligt!

Åttiotal. Vi hade fått ett klassiskt dagisbrev om att löss härjade på avdelningen. Bara att åtgärda. Vi ser så lyckliga ut. Och det var vi inte så ofta när vi var tillsammans på den tiden. Vi hade lite svårt att hålla sams. Och syrran deucade ofta i badet, dessutom. Men inte denna gång, ett annat ögonblick!

Jag vet att man gör nästan samma sak på jul som alla andra. Och att det därför inte är speciellt kul att se vad andra gör. Och det finns tillräckligt med julmeddelanden i alla sociala medier. Det struntar jag emellertid i. Här kommer min julafton, i valda snapshots. Mycket nöje!



Julfrukost á la Jenny.



Juloutfits á la Carlsdotters.



Jul-MMS:et jag skickade ut på julafton. Cheesy, I know. Men sött också, menar jag bestämt.



Kapeter öppnades. Vilken chock, va?



Jag funderar lite över vad mina nära och och kära har för bild av mig när jag tittar över julklappsböckerna...



Det proppades mat och onyttigheter, såklart. Speciellt genom Jenny Lina Carlsdotters ansiktshål.

I dag har det brunchats med gänget, gymmats och käkats. Snart ska det sminkas, kammas och kläs på för att vädra lekamen på Linde Stadshotell. Samma plan som alltid, med andra ord. God fortsättning, gott folk!

Den här månaden har jag opererat mig. Skrattat ungefär lika mycket som jag har gråtit. Blivit sviken. Fått paket. Varit på vernisage. Hälsat på vänner. Planerat och planerat om. Jobbat lite grann. Fått den största lönen sen jag började jobba men ändå insett att det är halva av vad jag behöver. Köpt en klocka. Jag har tänkt på det som hänt under året och vad jag önskar jag gjort annorlunda och vad jag vill uppleva igen. Jag har läst fyra True Blood-böcker. Jag har köpt en present till en nyfödd bebis. Jag har gått ner fyra kilo men fått tillbaka det mesta. Jag har dansat och sjungit och hoppat och sprungit. Jag har levt.

När jag fyllde 25 fick jag en väldigt generös summa tusenlappar av mina fina föräldrar. Bara det i sig var så oväntat och fint. I alla fall. Jag tog några av dem och trixade ihop en riktig brakfest för mina vänner. Min egna födelsedagspresent till mig själv. Jag köpte tjugo flaskor bubbel och lagade massor med plockmat. Jag bjöd alla mina favoriter och nästan alla kunde komma. Linde höll världens finaste tal och sjöng Frank Sinatra för mig, Carro och Tops höll på att bli tillsammans, jag drog politiskt inkorrekta skämt samt såg till att alla blev salongs genom att hela tiden gå runt med en flaska och fylla på halvtomma glas. Och bjuda på Jell-O shots. Jag fick massor med vackra blommor, fina presenter och vackra ord. Det var en fin kväll. Dagen efter, på min riktiga födselsedag, bjöd Carro och Hanna mig på brunch på Hilton och jättefina presenter. Det var min favoritfödelsedag. På fotona kan man även skymta hur det såg ut i mitt Malmöhem. I miss it.

Kolla vad jag fick idag! Jag blev rörd till tårar. Inte nog med att jag fick det finaste brevet på länge, omtanken (och bloggläsningen) uppvisades på allra finaste sätt med lite av det jag tycker bäst om i hela världen. TACK!







Hur fint var inte detta? Under denna månad har jag verkligen fått veta vilka som tycker om mig och bryr sig, och vilka som uppenbarligen aldrig brydde sig ett skit. Och därmed vilka jag vill ha kvar i mitt liv och vilka som kan....göra något annat. Tack igen gumman, du är så fin!

I måndags bjöd Adam in till världens mysigaste kvällsfika i världens mysigaste lägenhet. Adam har som i stort sett alla andra vänner i min bekantskapskrets köpt lya under 2010. Han har dessutom byggt om den och renoverat upp den till perfektion. Det är en sådan där lya man bara känner sig tillfreds i så fort man kliver över tröskeln. Sällskapet och konversationerna hjälpte ju till, de med. Efter två veckor i prat- och umgåskarantän var jag som Piff och Puff på julafton. Jag fick till och med så ont av allt pratande (är ju inte helt färdigläkt än) att jag fick låna värktabletter av värden. Good times.

Jag vet inte varför, men det känns så oerhört intimt att utelämna detta i offentligheten. Jag har skrivit om min första kyss, mitt ex, mina drömmar och Gud vet vad under denna utmaning, men detta känns för mycket. I stället får ni små spridda halvroliga (?) minnen från min barndom. Håll till godo.

1987. Västkustresa med kusinerna. Min kusin Sanna är dödligt rädd för Obojpaketet. Som jag naturligtvis konstant ställer framför henne. Semesterunderhållningen är räddad.

1996. Fjällsemseter med samma kusiner. Jag blir kär i killen i lägenheten under oss. Och drömmer om det. Och ger högt uttryck för detta i sömnen. Så samtliga andra fjällresedeltagare hör. Och som vid ett svagt ögonblick på after skin berättar detta för killen. Tur att jag var 13 och inte 27...

Tidigt åttiotal. Så fort någon frågar vad jag ska bli när jag blir stor svarar jag "Läkare eller sjuksköterska så jag kan ta hand om mamma och pappa och annat elände".

Mitten på nittiotalet. Vi har maskeraddisko med skolan. Jag och Helena klär ut oss till "tuffingar".

...att få äta (om än mjuk) riktig mat igen. Detta firades med frukost, Jenny Lina Carlsdotter-style. Nu ska här moffas vitaminer samt gås upp i vikt igen.

Mina drömmar just nu är inte så extravaganta. De är (förhoppningsvis) väldigt uppnåeliga. Ett ("riktigt", det vill säga det jag är utbildad till) jobb och en lägenhet, helst i Skåne. Och att kunna börja plugga franska igen utan att behöva pendla en maratonsträcka enkel väg. Jupp. That's it. For now.

Jag såg att vissa bloggare har låtit sina läsare gissa vad de haft på sig under den här punkten. Jag tror inte mina läsare har någon som helst vilja till det. Eller finner det en endaste smula roligt. Jag tänker aldrig heller bjuda på en "dagens outfit" här. Det är inte en sådan blogg, detta. Ja, förutom den här ironiska varianten jag gjorde med Lotta för lite över ett år sen då. I alla fall. Hemmamatch idag. Finns inget annat än orange då. I alla fall inte i sextio minuter med start 16.30.



Ja, jag vet. Men jag bjur pån, på rent Bergslagsmål.

Veckans vardagar kan sammanfattas med ett enda foto. Nämligen:



Sedan blev det emellertid liv i luckan. Helt smärtfri med de tyngre sakerna på fredagen och helt ok med bara engrammare Alvedon resten av helgen. Tack å tack. Helgen bjöd därför på en massa roligheter.



Julkonsert i kyrkan, där kära mor sjöng sopran 1.









Vernisage med papps. Min favvotavla var redan såld. Och hade gjort ett sjutton lakan stort hål i mitt sparkonto.









Dessutom julblomsshopping med familjen. Det faller kanske snarare in i kategorin mys än roligheter, då.







Och så det som skulle vara helgens höjpunkt, men som blev en besvikelse. Igen. Jag fick i alla fall spana på min gamla landslagsfavvo Wislander, som ju tränar Götlaborgarna vi mötte.



Och det var den här veckan, det.

Jag är en sådan där person som gillar att vara beredd. Som har ett första hjälpen-kit hemma, som är på flygplatsen irriterande tidigt, som går runt med paraply i väskan, som så fort vårens solstrålar börjar leta sig fram ur vintermörkret lägger ner solkräm och solglasögon i dito. Som alltid tänker "ärsch, det är bäst att ta med, i fall att". Min kära vän Carro ojar sig alltid över att jag går runt och kånkar på så mycket. Jag har emellertid också gjort det till en sport att få med allt men ändå ha så lite som möjligt med mig. Detta har jag löst med diverse rese-kit, dual use-grejer och mycket, mycket funderingar. Alla vet dock att behöver man något - så går man till Jenny. Hon har alltid värktabletter, plåster, tamponger, allergimedicin, öronproppar, spegel, handsprit, handkräm, ögondroppar eller annat man någonsin kan behöva utanför hemmets lugna vrå. Väldigt scoutigt av mig. Jepp.

OK. Jag har en personlig blogg, inte en privat. Men nu behöver jag skriva, göra min röst hörd. Detta är en vädjan till er. Ni som läser denna bloggen. När nyår kommer och den allmänna klichéiga nystartsviljan kickar in, bestäm er - och snälla - gör allt för att följa dessa saker.

Om ni är bittra för något ni själva gjort - snälla - straffa inte andra för detta. Andra får lida i onödan och även om jag tror på kärleken så tror jag också på hatet. Alltså att hatet finns - och kan växa. Det vill vi inte. Hat och bitterhet föder inget annat än hat och bitterhet.

Om ni vill skicka ett tydligt meddelande, gör det - men snälla - inte genom att såra andra. Det lär dem ingenting, det gör dem bara ledsna, bittra och hämdlystna. Det gör ingen gladare och löser ingenting.

Om ni känner att det behövs en ändring, ändra på det - men snälla - PRATA med människorna det berör och smyg inte bakom människors ryggar. Det gör bara att det inte känns som en vettig förändring, utan ett svek och ett knytnävslag mitt i magen.

Och vad ni än gör. Behandla människor med respekt, förståelse och (även om det kan vara svårt ibland) svälj er stolthet lite då och då. För det kan påverka så många människor runt omkring er om ni inte gör det.

Tack för mig.

Japp, dag ELVA var det ja (egentligen sexton, men jag jobbar på det). Mina syskon. I mitt fall i singular. Om man inte räknar mina "syskon": Hanna, Karin T, Kristina, Sara, Anders och Karin L. Som jag älskar innerligt och för alltid.

Min biologiska syster. Hon är smart. Fruktansvärt produktiv och håll-i-gångig. Hon läser på universitetet till HR-människa och får högsta betyg på varje tenta. Hon är inte äckelmagad utan skulle i stort sett kunna göra vad som helt åt vem som helst. Som är äckligt alltså. Hon jobbar hårt. Och pluggar. Och är klätterledare. Och tar hand om hushåll och hund när svåger är borta i veckorna för att plugga. Och tränar själv. Och mig. Hon är ärlig och rationell och rejäl. Hon står med båda fötterna på jorden. Vi är inte lika. Inte alls. Men med tiden har jag kommit att inse att det är en skatt i sig. Vi kompletterar varandra på ett alldeles utsökt sätt. Jag älskar henne innerligt och för alltid. Min syster. 
 

Detta blir lätt. Jag har haft samma sak på mig i åtta dagar nu. Ja, inte samma plagg då såklart, men samma sorts plagg. Så går det på konvalescensen. Pyjamas. Denna är för stor och är mammas. Mina har tagit slut. Idag mår jag lite bättre. Så det är nog dags att tvätta. Till helgen hoppas jag få sätta på mig kläder lämpade för utomhusbruk igen. Hoppas, hoppas.

Min tro. Jag vill börja med att motsätta mig Lady Lottas inlägg om dito. Det är inte Gud eller religionen som är det fula i människan eller det som tar fram ondskan. Vi använder oss av den till dessa ändamål. I stort sett alla religioner har ett eller annat sätt att uttrycka vänd-andra-kinden-till-budskapet. Det är människan som tolkar och omtolkar dessa texter som gör det till ondska. Precis som med allt annat är det inte redskapet eller hjälpmedlet som är ont, utan hur vi människor väljer att använda det. Jag tror däremot, precis som Lady Lotta, att människan föds god. Vad som ibland händer sen är svårt att svara på. 

Jag har studerat Kabbalah. Det har jag (och här vill jag passa på att säga att Kabbalah inte är en religion, gott folk. Just saying). Men det är inget jag har lust att diskutera här. Jag har studerat det på mitt eget sätt med mina egna tolkningar. Jag tror på proaktivt beteende och visualisering av det goda. Jag har funderat på vad jag egentligen tror på. På riktigt. Något jag verkligen kan ställa mig bakom. Håll i hatten gott folk, för det är en kliché. Jag tror på KÄRLEKEN. Blint. Jag tror på den helande makt den har. Jag tror att den kan bota om inte allt så förskräckligt mycket. Och trots att jag på den romatiska sidan av kärleken har blivit nedbombad i skorna en eller två gånger för mycket tror jag fortfarande. Jag tror. Jag struntar i om det är en kliché eller om det är lite halvtöntigt eller om det är väntat eller om det är givet. DET är sant. Och det är vad jag tror på. Till hundra procent.

Jag har fortfarande ont. Och går fortfarande på tunga smärtstillande. Men idag är det exakt en vecka sen operationen och i går åt jag fast föda för första gången. Jag har gått ner 4 pannor, jag har gråtit, kvidit och klagat, men nu har det äntligen vänt (ta i trä)! Jag pratar helst inte än, men jag har ju bloggen! Först och främst ska här tackas för fulla muggar. Jag har gång på gång under min konvalescens tackat vem det nu är man ska tacka för att jag inte bor i Malmö. Tänk om jag hade gjort den här operationen för två år sen. Jösses, vad jag hade fått lida extra. För då hade jag inte haft pappa, som när det visade sig att min smärta var så svår att jag behövde starkare piller fixade ut morfinsuppar och körde dem hem till mig. Och som sedan när det visade sig att jag inte tålde morfinet gjorde dito med kodeinet. Och som varje dag körde till affären för att köpa något nytt som vi (jag) kommit på att jag kanske kunde förtära utan gråt och tandagnisslan. Och gick in på fass.se stup i kvarten för att ta reda på om vi kunde göra något mer för smärtan. Jag hade heller inte haft mamma, som sovit med mig varje natt för att se till att allt gick bra eller bara för att klia mig på ryggen eller massera mitt huvud så att jag skulle somna. Och som hjälpte mig duscha när morfinruset gjorde mig så snurrig att jag knappt visste vad jag hette. Jag hade näpperligen haft fina syrran som samma dag som operationen hade samlat på sig alla DVD-boxar hon kunde hitta (tack Henkan och Gurra också) och körde dem hem till mig. Och som två dagar efter operationen tog mormor och hunden i bilen och tjippande hem till mig för att baka 167 vanilj-, kanel-, och saffransbullar för att distrahera mig. Som orkade till strax innan första jäsningen (orkade titta från sofflocket, that is). När jag somnade tog hon kort med min iphone så att jag inte skulle missa. Och kom på att vi kanske kunde lösa upp en bulle i mjölk så att jag i alla fall kunde smaka. Jag hade inte heller haft min fina katt som inte lämnat mitt bröst, utan på fint kattmaner slickat mina tårar och gosat bort det onda. Tänk, om jag inte hade haft detta! När allt detta är över ska de tackas ordentligt, det är en sak som är säker.








På detta fotot, som är taget ganska kort efter operationen, kan man se hur svullen jag var även på utsidan av ansiktet. Syrran tyckte jag såg ut som någon annan, tydligen någon i hennes klass. Spendid.

Nu vill jag höra vad ni har haft för er under min lilla bloggpaus. Besökarna på denna bloggen har drastitskt minskat, vad har ni gjort där ute i verkligheten? Snälla underhåll en läkande, uttråkad, halsmandellös Jenny Lina Carlsdotter! Och just det, jag är ju lite efter när det gäller "(lär känna mig på) 30 dagar". Ska fixa det, också.

Jag kan inte äta, inte prata. Jag har ont konstant men mest när jag sväljer. Jag har inte varit på toaletten på två dagar. Och det smärtstillande jag får ta räcker inte till. Sa jag att jag tar det "där ljuset inte når" som Ferferi så fint uttryckte det? Tonsillektomi så här långt: inte skitkul.

Juni 2002. Studentfesten på Linde Stadshotell. Jag hade under hela gymnasiet varit kär i Daniel. Han var min första stora kärlek. "Vuxna" kärlek. Men Daniel hade gång på gång gjort det klart att han inte kände samma sak. I tre år. Jag hade pinat mig i det (inte alltid så) tysta. När studentbalen kom frågade jag honom om han ville bli min bordskavaljer vid honnörsbordet. Jag satt i studentkommitén, nämligen. Och han sa ja! Jag såg det som ett sista avsked av min stora kärlek. Ja, för nu trodde man ju att man aldrig skulle träffa sina gymnasiepolare igen och att världen aldrig skulle bli den samma. Den balen var den bästa kvällen i mitt liv. Fortfarande. Mitt lilla 18-åriga jag var i extas. För helt plötsligt fick jag en massa uppmärksamhet från min stora kärlek. Och när kvällen var slut skulle jag inte ha Daniel, men jag skulle alltid ha den kvällen. Nu till ögonblicket. Tillbaka till studentfesten på Linde Stadshotell. Festen är slut och vi står på Rådhustorget. Jag tar upp min mobil för att ringa en taxi. Och där är det. Sms:et. Från Daniel. Som berättar att han är intresserad av mig och vill träffas. Lycka! Jag blev så glad att jag badade i fontänen. Hoppade bara i. Hopp! Det var ett av de finaste och lyckligaste ögonblicken i mitt liv. Jag och Daniel blev tillsammans i augusti och det höll i ungefär fem månader...


Nyfontänbadad och överlycklig Jenny Lina Carlsdotter. Juni 2002.

Inget mer att käka. Jag tryckte in en sista pizza för good measure. Eller, en halv. Pappa berättade om morgondagen och jag blev så nervös att jag tappade aptiten (kors i taket!) halvvägs igenom. Jag lyckades dock trycka ett marsipanbröd i TV-soffan. Och ja jag vet att det inte är någon komplicerad operation. Men man kan vara nervös ändå! Nu kör vi flytande föda. Bring it on! Tack alla fina vänner för kramar, facebookmeddelanden, telefonsamtal, e-mail och sms med lyckönskningar! Doktor P-O, take it away!



Och just det, jag tidsinställer (high-tech, jag vet!) morgondagens 30 dagar-inlägg. Det kommer att handla om mitt ex. Det ni!

Jag har inte EN bästa vän. Jag har flera. Det hade för er som inte känner mig varit tråkigt om jag bara rapade upp dem. Dessutom är jag inte så säker på att alla vill figurera här. Så jag tänkte presentera en av mina bästa, men kanske främst min allra närmsta vän. Den vännen som nog ändå känner mig bäst. Mamma! Jag har redan presenterat hur bra hon är här. Hon är därtill min shoppingpartner, korrekturläsare, psykolog, personliga coach och mycket, mycket mer. Jag är hennes datatekniker, skönhets- och moderådgivare, träningsinspiratör och boktipsare. Och förhoppningsvis mycket, mycket mer.


Min sista kväll hemma innan jag flyttade till Paris. Januari 2010.

Måndag. Som vilken måndag som helst. Jobbat. Jobbsökt. Lagat mat. Ja, ni vet. Har också införskaffat nedanföljande arsenal av ont i halsen-föda. Inget alls fabulöst eller extraordinärt att rapportera, med andra ord. Jag gillar för övrigt måndagar. Visst, det är ofta lite extra svårt att komma upp. Men med helgens förnöjelser färskt i minnet och en tabula rasa till vecka kan vad som helst hända. Och det fungerar för mig. Har föregående vecka varit lite snedvriden, dekadent eller ond för mitt sinne kan jag alltid räkna med en omstart på måndagen. Och allt känns nytt, fräsht och fantastiskt. Måndagar alltså, vem hade trott det vid fjorton?

I bland behöver man bara se saker ur ett annat perspektiv. En av ens bästa vänner ger en lite nya fina kläder (tack, LOTTA!), man får hänga (bokstavligt talat i klätterselen) med syrran, man får gosa med de små söta liven och en katt och umgås med de man tycker om. DÅ känns livet alldeles underbart igen. Den där omtalade mjölken kan stå på sin hylla. Jag dricker i sådana fall hellre vatten istället.







Och så kan man fläta håret! Ja, ni ser rätt. Första gången sen typ första klass. Kommer nog inte hända förrän jag flätar håret igen på eventuell framtida avkomma i första klass.

Måndagen bjuder på massa jobb, jobbansökningar och förberedelser för onsdag. Och idag ska jag vara franskalärarinna! Oj, vad kul det ska bli! Tjipp!

Helg. Här slukas allt jag älskar i en salig blandning. Allt för att tänka på annat än den stora klump som kom levererad via sms till min mage igår. Det är konstigt att man trots att man är vuxen ibland kan känna sig som ett litet ledset barn. På grund av andra som i alla fall enligt sifforna i deras pass förväntas vara vuxna. Men inget kan någonsin få mig att gråta över spilld mjölk igen. Den var ju ändå härsken. Nu njuter jag av julshow i skogen istället.

Être avec des gents qu'on aime, cela suffit.
- Jean de La Bruyére





Tack Parislisa för inspirationen

Jag hade kunnat lägga upp allt jag äter på en dag. Men då hade ni storknat. Jag äter onaturligt mycket för någon kring femto pannor. Och är alltid hungrig. Alltid. Jag äter ofta, mycket och fort. Alldeles för fort. Jag har ätit extra mycket den här veckan desutom. Måste äta upp mig inför nästa vecka när jag inte kommer kunna äta efter operationen. För jag tänker att om jag bara väger kring femtio pannor när jag äter så kopiöst mycket, hur lite kommer jag då väga om jag inte äter något alls? Så nu moffar jag kaloristinna livsmedel. Jajjamen! Och sen är det jul!


Helgfrukost.

In seeking Wisdom, the first stage is silence, the second listening, the third remembrance, the forth practicing, the fifth teaching.
- Kabbalist Solomon Gabirol, c. 1045

Jag stolt över mina föräldrar. Mycket stolt. När pappa fyllde 60 skrev jag DETTA inlägget, och fick en chock av responsen. Flera stycken hade gråtit när de läst inlägget, vissa utan att ens känna min far. Det var fint, tyckte jag. Jag känner naturligtvis lika mycket för min mor. Min mor är öppen, pratglad och social. Precis som jag. Vi har en mycket nära relation  och jag kan berätta allt för henne. Allt. Jo, verkligen ALLT. Vissa av mina vänner tycker det är konstigt. Inte jag. Och många av mina vänner hade "the talk" med min mamma. Före alla andra mammor hade dito. Jupp. Fast då tyckte jag nog det var lite pinsamt. Men nu är jag bara stolt. Mamma sov med mig hela hösten. HELA hösten. Förra alltså. För då var mitt hjärta i bitar, panikångesten min närmsta sörjande och gråten en återkommande besökare. Då fanns mamma där. Varje morgon när jag vaknade med panikgråt och varje kväll när jag grät mig själv till sömns. Så fin är min mamma. Hon lät mig älta, pratade skit om honom precis som jag ville och höll med mig vad jag än sa. Och sen såg hon till att jag kom ur det och att jag kom iväg till Parran. Åh, mamma! I alla fall. jag är stolt över mina föräldrar. De har verkligen gett mig allt man kan ge ett barn. TACK! För er som inte orkar klicka er till pappainlägget: här kommer det igen! 

"Kramar, tankar kärlek", 21 maj 2010:

Nuförtiden arbetar Calle som utvecklingssamordnare på Lindesbergs Lasarett, och merparten av hans fritid går till den kära släktforskningen. Inger, som numera också bär efternamnet Lindström, har vid bittra tillfällen yttrat att han hellre tillbringar tid med de döda än de levande. Även om det till viss del kanske är sant är Calle ingen asocial person. Tvärt om. Han är inte främling för att på sociala tillställningar hålla roliga och intelligenta tal eller skriva roliga visor om tillfället ges. Calle har nämligen fått talets och ordets gåva. Något som han har varit mycket noga med att försöka föra vidare till sina avkommor. Vi väntar med spänning på att de fem sista åren av hans förvärvsarbete ska avslutas så han kan påbörja BOKEN. Eller avsluta kanske, han har med största sannolikhet hela manuskriptet i huvudet redan.

Jag vet att alla säger att sina pappor är de bästa. Jag vet. Men jag tittar mig omkring och kan inte låta bli att anteckna att min verkar vara lite mer toppad, lite mer som en A-pappa. För det kan inte vara många pappor som sitter uppe hela natten och för hand syr kattkostymer till sina barn när de ska på maskerad på dagis och den sykunniga i familjen är på konferens. Det kan inte vara så vanligt att pappor kör fram och tillbaka till Stockholm mitt i natten för att hämta sin dotter som så gärna ville gå på konsert i Globen. Det kan inte vara så att varje pappa köper världens största ros, världens finaste kort och med gråten i halsen ber om ursäkt för att EN ENDA GÅNG vid en upphettad diskussion ha råkat kalla sitt barn för jävla unge. Det kan inte vara sannolikt att varje far struntar i att åka på den sen länge inplanerade nöjessemestern med vännerna för att hans döttrar bråkar och han känner att han vill stanna hemma för att hjälpa till att lösa situationen. Pappa har tillsammans med mamma låtit oss växa upp i den bästa möjliga miljön. En miljö där vi har lärt oss att vara vetgiriga, att hela tiden vilja lära oss nya saker, att älska och respektera andra. Att vara stolt över den man är och stå för den samma. Att aldrig tveka på sig själv och att alltid stötta andra. Vad som är rätt och fel och vad som är svårt men nödvändigt att göra. Att våga vara ledsen, glad, arg, besviken och stolt.  Att KÄNNA, älska, leva.

Jo men visst. Det är ju mandel i macarooner. Och kan således kategoriseras under min marsipan/semlebesatthet. Och som jag tidigare rapporterat har jag ju haft en smula abstinens det senaste. Men i Köpenhamn fick jag mumsa på de små rackarna förstår ni. Vore ju konstigt annars, det miniparran det ändå visar sig vara. Det blev mycker fikande och mysande den där helgen, det blev det...

Min första kärlek var en idolförälskelse. I en fiktiv person. Efter det kom många andra oskyldiga små förälskelser. I simläraren och skidläraren, till exempel. Min första kärlek var i Almanzo. Ja, ni vet han i Lilla huset på prärien? Han som gifte sig med Laura. Innan honom hade jag nog inte riktigt förstått att tanken var att jag skulle bli förälskad i en man och gifta mig en dag (ja, vi får se hur det blir med det kära vänner...hm..). Laura var bara ett barn när de möttes. Ett barn med barnakläder och två långa barnsliga flätor. När hon träffade Almanzo blev hon plötsligt kvinna med knut och ett lärarinnajobb. Jag ville också bli kvinna med knut och jobb. Oj, vad jag var kär i den där Almanzo. I början var det lite kontroversiellt också för att hon var så ung, om jag inte missminner mig. Detta gjorde ju hela saken ännu mer spännande tyckte jag. Och fortsatte i livet att bli kär i äldre män/pojkar. Auktoriteter, oftast. Ja, jösses. Fint minne, faktiskt.

Någon som jag önskar jag hade tid att träffa oftare är Hanna och hennes lilla Tuva. Häromdagen möttes jag av följade syn när jag skulle införskaffa efter gymmet-maten. Bedårande. Jag ler och småskrattar fortfarande!







I dag är det en ledig dag. Gymmet och jobbsök, alltså.

Rue Oberkampf, Paris, februari 2010. Foto: Francis Caroll

Mig själv ja. Oj. Jo men jag är en person med mycket känslor. Mycket. Mitt ex skulle säga att jag är onaturligt känslosam. Men jag skulle säga att det var han som var onaturligt okänslosam. För i min bok är känslor bra. Jag känner mycket. Jag gråter. Ofta. Inte bara för att jag är ledsen, utan även när jag är glad, rörd eller lycklig. Jag gråter ofta när jag ser på TV eller film. En gång när jag satt barnvakt och såg på Lejonkungen 2 grät jag så mycket att barnen blev rädda. Jepp. Jag pratar mycket också. Det har jag gjort hela mitt liv. Jag har läst någonstans att för tidigt födda barn blir hyperaktiva och extremt verbala. Så et voilá! Jag har alltid tyckt om att läsa. Och gillade alltid skolan. I mellansatdiet var min favoritlärare Jan, i högstadiet SO-läraren Ingegerd, i gymnasiet samhällskunskaps- och historieläraren Bertil och på univesitetet MR-lärarna Olof och Rouzbeh. Och så Madame Chamblas i Paris då. Jag älskar marsipan. Och Semlor. Jag brinner för mänskliga rättigheter och LIF Lindesberg, bland annat. Jag är väldigt social och fullkomligt älskar att träffa nya människor. Och umgås med de vänner jag redan har, såklart. Jag har haft otur i kärlek i mitt liv. Men tror fortfarande blint på den. För som känslomänniska älskar jag med hela mitt väsen. Ja. Det är vad jag har att bjuda på just nu. Jag och Ferferi verkar hela tiden göra samma saker, besöka samma platser, tycka samma sak. Hennes inledning till Dag 01 instämmer jag helt med. Japp.

Första dagen på "30 dagar" kommer ikväll. Måste tänka lite. För tidigt för det nu. Däremot är det inte för tidigt att tänka på, och längta tillbaka till den fina franska frukost (i dansk tappning, då) som konsumerades i söndags. Tillsammans med tjejsnack á la Sex and the City. På ett ställe som taget ut dito. Underbart! För till skillnad från vad namnet ofta antyder i den anglosaxiska världen var stället allt annat än tråkigt. Dessutom tog Eva och bjöd på hela kalaset, samt köpte med sig macaroons och festliga cupcakes hem så att vi ännu en gång under dagen fick avnjuta franskt. Tack Eva!











Köpenhamn kryllar för övrigt av franska ställen. Kryllar. Man kan på samma gata som Granola ligger på hitta säkert sex-sju stycken till. Minst. Och det är bara på Værnedamsvejen det. Har du Parranabstinens: dra till Köpenhamn!

Granola. Værnedamsvej 5. 1819 Frederiksberg C