Jenny Lina Carlsdotter

Jag stolt över mina föräldrar. Mycket stolt. När pappa fyllde 60 skrev jag DETTA inlägget, och fick en chock av responsen. Flera stycken hade gråtit när de läst inlägget, vissa utan att ens känna min far. Det var fint, tyckte jag. Jag känner naturligtvis lika mycket för min mor. Min mor är öppen, pratglad och social. Precis som jag. Vi har en mycket nära relation  och jag kan berätta allt för henne. Allt. Jo, verkligen ALLT. Vissa av mina vänner tycker det är konstigt. Inte jag. Och många av mina vänner hade "the talk" med min mamma. Före alla andra mammor hade dito. Jupp. Fast då tyckte jag nog det var lite pinsamt. Men nu är jag bara stolt. Mamma sov med mig hela hösten. HELA hösten. Förra alltså. För då var mitt hjärta i bitar, panikångesten min närmsta sörjande och gråten en återkommande besökare. Då fanns mamma där. Varje morgon när jag vaknade med panikgråt och varje kväll när jag grät mig själv till sömns. Så fin är min mamma. Hon lät mig älta, pratade skit om honom precis som jag ville och höll med mig vad jag än sa. Och sen såg hon till att jag kom ur det och att jag kom iväg till Parran. Åh, mamma! I alla fall. jag är stolt över mina föräldrar. De har verkligen gett mig allt man kan ge ett barn. TACK! För er som inte orkar klicka er till pappainlägget: här kommer det igen! 

"Kramar, tankar kärlek", 21 maj 2010:

Nuförtiden arbetar Calle som utvecklingssamordnare på Lindesbergs Lasarett, och merparten av hans fritid går till den kära släktforskningen. Inger, som numera också bär efternamnet Lindström, har vid bittra tillfällen yttrat att han hellre tillbringar tid med de döda än de levande. Även om det till viss del kanske är sant är Calle ingen asocial person. Tvärt om. Han är inte främling för att på sociala tillställningar hålla roliga och intelligenta tal eller skriva roliga visor om tillfället ges. Calle har nämligen fått talets och ordets gåva. Något som han har varit mycket noga med att försöka föra vidare till sina avkommor. Vi väntar med spänning på att de fem sista åren av hans förvärvsarbete ska avslutas så han kan påbörja BOKEN. Eller avsluta kanske, han har med största sannolikhet hela manuskriptet i huvudet redan.

Jag vet att alla säger att sina pappor är de bästa. Jag vet. Men jag tittar mig omkring och kan inte låta bli att anteckna att min verkar vara lite mer toppad, lite mer som en A-pappa. För det kan inte vara många pappor som sitter uppe hela natten och för hand syr kattkostymer till sina barn när de ska på maskerad på dagis och den sykunniga i familjen är på konferens. Det kan inte vara så vanligt att pappor kör fram och tillbaka till Stockholm mitt i natten för att hämta sin dotter som så gärna ville gå på konsert i Globen. Det kan inte vara så att varje pappa köper världens största ros, världens finaste kort och med gråten i halsen ber om ursäkt för att EN ENDA GÅNG vid en upphettad diskussion ha råkat kalla sitt barn för jävla unge. Det kan inte vara sannolikt att varje far struntar i att åka på den sen länge inplanerade nöjessemestern med vännerna för att hans döttrar bråkar och han känner att han vill stanna hemma för att hjälpa till att lösa situationen. Pappa har tillsammans med mamma låtit oss växa upp i den bästa möjliga miljön. En miljö där vi har lärt oss att vara vetgiriga, att hela tiden vilja lära oss nya saker, att älska och respektera andra. Att vara stolt över den man är och stå för den samma. Att aldrig tveka på sig själv och att alltid stötta andra. Vad som är rätt och fel och vad som är svårt men nödvändigt att göra. Att våga vara ledsen, glad, arg, besviken och stolt.  Att KÄNNA, älska, leva.