Jenny Lina Carlsdotter

Jag vaknade tidigt. Gick ut och gick på stranden. Direkt fick jag sällskap av två av hundarna jag tagit hand om under veckan. Den ena går på tre ben och saknar ett öga, den andra har ett stort sår på huvudet som varar så kopiöst att den blivit så svullen att den ser ut som en bulldog. De var så till sig av mitt sällskap att de serenerade mig med sina fina hundstämmor samt jagade bort varje människa eller djur som försökte komma mig nära. Jag fortsatte med frukost i min (väldigt behagliga) ensamhet till ljudet av vågor, vind och diverse djur. Sri Lanka säger hej då. Efter lunch sitter jag med mitt pick och pack på väg till flygplatsen. Sri Lanka var allt jag någonsin drömt om. Ön har tagit en bit av mitt hjärta och den kommer altid vara speciell för mig. Saker som hänt mig under denna resa har bara gjort upplevelsen ännu bättre. Allt från vad ni har läst om till ytterst privata och speciella upplevelser. Jag älskar den här ön. Jag älskar folket, maten, naturen, kulturen, viljan att komma tillbaka från allt som tryckt ner dem under så länge, hoppet om ett bättre liv, välviljan till oss besökare som hjälper dem i detta hopp. Jag är kär. Åka hem-ångesten har aldrig varit så påtaglig.


Ett blad på stranden vid Tsunamimemorialen i Yala National Park.

En dag här i Negombo var det helt plösligt ett fasligt liv på stranden. Det började med att några män stod och drog i ett rep medan de skrek någon slags ramsa på tamil (fiskare, som det visade sig att det var, pratar tamil med varandra - oavsätt om de är singaleser eller tamiler).





Efter ett tag visade det sig att det var ett nät i slutet på repet. Sedan började nätdragningen med samma utrop.





Fiskarna hade alltså lagt ut vad man i Sverige tydligen kallar en Not. En femhundra meter lång halvcirkel med en strut längst ut. Sen drar man helt enkelt in fisken i struten på slutet. I några timmar då.







Helt plötsligt samlades en stor folkmassa runt nätet. Stranden hade helt sonika förvandlats till en fiskmarknad, komplett med våg, prislistor och skrikade försäljare. Fisken låg fortfarande levande och sprattlade i sanden.







De två största fiskarna handlades snabbt in av kockarna från vårt hotell, som kom ner på stranden i full kockmundering.



Det informerades ganska snabbt att kockarna skulle servera dessa fiskar några timmar senare på stranden. De berättade för oss med upphetsad lankeskryddad engelska hur de skulle tillaga de olika fiskarna. Och för 4000 rupies skulle vi få äta hur mycket vi ville plus få två glas bubbel. Men javisst, tänkte vi. Sagt och gjort och när mörkret hade fallit över min favoritö intog vi en dignade buffé med fisk och skaldjur, toppat med en lika dignande dessertbuffé. Magen var glad och jag tror aldrig att jag har ätit så färsk fisk förrut.









Ja, sånt blir det nog lite mindre av i Svedala, skulle jag tro. Nu ska jag njuta av den sista kvällen här. Imorrn eftermiddag bär det hem igen. Jag kommer grina.

Vi har ju besökt en hel del tempel på denna resan. Då krävs det tempelklädsel. Detta betyder täckta knän och axlar, samt inga skor eller huvudbonader. För vissa var detta extremt jobbigt i hettan och den stekande solen. Men det är klart att man bjur påt, så att säga.





När det kommer till Buddhor gäller det att inte ta kort med ryggen mot dem. Detta är stikt förbjudet och det finns skyltar om detta på nästan varje tempelplats. På vissa ställen har de vakter/militärer som ser till att reglerna följs. I tandtemplet i Kandy måste man till och med gå igenom tre inspektioner/säkerhetskontroller innan man får komma in. Mycket av detta kommer dock av att de blev utsatta för ett bombattentat för ett par år sedan. Men mer om Kandy en annan dag. På första bilden kan ni skymta pappa Carl med sin lankesiska sarong införskaffad här på ön för 33 år sedan. Lankeserna älskart.

På Sri Lanka kryllar det av katter och hundar. Och ingen verkar tillhöra någon. Det verkar som om man inte har husdjur här, utan bara sporadiskt matar de som kommer förbi. Som efter maten parar sig friskt och producerar ännu mera katter och hundar. Det finns inte ett tempel, en affär, en restaurang eller en sevärdhet som inte har ett par hundar och katter springades runt. Vi matar friskt, såklart. Säga vad man vill om det.













Det finns emellertid djur som hålls mer som husdjur. Jag har en ganska stark känsla av att det bara är för profiten (dricks för att fota) dock.

Hejsan. Det var ett tag sen sist. Du och jag kommer ju överrens ganska bra. Jag gillar ju rutiner och det bjuder du på nästan jämt. Du har dock inte varit så givmild och öppen på sista tiden, och jag känner att vårt förhållande är på bristningsgränsen. Jag kan varna dig redan nu, kära vardagen, att jag inte kommer att vara vänlig mot dig när jag väl kommer tillbaka till dig. Inte under några som helst omständigheter. Jag har hittat en annan, faktiskt. MEN. Jag har en lösning. En som jag tror skulle funka för oss båda och rädda vårt förhållande. Vad säger du om att flytta ner hit istället? Du, jag, tvättning, matlagning, städning och jobb. På Sri Lanka. Du har några veckor på dig. Jag måste ju ändå tillbaka till dig ett tag först. Tänk på det och återkom, ok? Hej så länge, vardagen.

Yala var något utöver det vanliga, hörrni. Vi var på plats för att åka på safari i nationalparken. Vår boendesituation var dock det coolaste med hela besöket. Vi bodde i bungalows mitt bland alla djur. Mitt i naturen. Utspridda på en ganska stor radie från en liten restaurang med utsiktstorn på taket. utanför min bungalow såg jag apor, ett vildsvin, harar och diverse ödlor. Vi fick inte gå ut själva efter mörkrets inbrott, utan fick ringa på eskort för att kunna ta oss någonstans. Det fanns nämligen krokodiler, de nämnda vildsvinen och en och annan elefant i närheten också, serni.



Vägen till sängen.



Ett styck vildsvin på väg till min bungalow.



Min bungis.





Varningsskyltar.



En styck bungalowutsikt! Sedan började då själva safarin.

















Jag ska inte uttråka er med mer djurbilder. Men det var fantastiskt gott folk! Fantastiskt.

Så nu har äntligen jag strålat samman Kristin och Oskar. Vi började redan igår med en drink i den ljumma kvällen. Idag körde vi lite sol och bad på stranden utanför vårt hotell. Ja, vi har alltså kommit till Negombo nu, där vi kommer att köra en hederlig sol och badsemetser. Jag har naturligtvis massor kvar att berätta om vår rundresa. Som när vi fick se hur man gör té, eller när vi blev omringade av elefanter, eller när jag kissade hemma hos en lankesisk familj eller när jag fick tuppjuck av malariamedicinen. Men det får vänta. Nu: Kristinrapportering. Först hängde vi lite på stranden, som sagt.







Sen tog vi en liten tuktuk till Negombo city för lite shopping.



I Negombo city kollade vi på saaris och andra inhemska kläder.





Sen köpte Kristin kryddor av en galen lankes.



När solen  började gå ner poserade vi lite på gatan innan vi tog en tuktuk tillbaka för att käka middag alla sju innan jag lämnade dem på en bar för att de skulle kunna ta en sista drink innan de förde kosan mot Dubai.

I dag vandrade vi alltså nio kilometer på "Sri Lankas tak", nationalparken Horton Plains. Det har varit ett naturreservat sedan 1988 och ligger i det centrala höglandet på drygt 2100 meters höjd. Vi fick bland annat se World's End, en klippa på 1219 meters höjd som stupar rakt ned. Djuren hade vi inte lika tur med, men djungeltupp (som för övrigt är Sri Lankas nationalfågel), ödlor, grodor, jätteekorre och hjortar fick vi se. Dock inga leoparder eller elefanter. Innan britterna kom hit fanns det ett rikt elefantliv på området. Den galne, mordiske generalen Rogers dödade emellertid 1400 elefanter (!). Blixen slog ner i honom några år senare och han begravdes bakom det som nu är Nuwara Eyilas golfbana. Blixen har slagit ner två gånger i hans gravsten, sägs det. Karma's a bitch.





















I morgon bär det av till ännu en nationalpark. Denna gång blir det i jeepar i stället för till fots och i Ruhuna National Park i stället för Horton Plains. Det betyder tillbaka till låglandet och dessutom mer söderut, vilket är ytterst lockande just nu då det är lite kylslaget så här mot kvällningen. Igår kom housekeeping med en varmvattensflaska att lägga i sängen innan läggdags. Det var dock så mysigt att jag förlät den kyliga kvällen. I alla fall. På jeepsafarit kan det finnas möjlighet till att se elefanter, vildsvin, bufflar och sjakaler. Har vi tur ser vi leopard och Sloth Bear också, vem vet.

Vart jag än går möts jag av glädje, respekt och genuin omtanke. Jag älskar redan det här landet. Mer än vad jag redan gjorde innan jag ens satt min fot på lankesisk mark. Kanske stannar jag här.











Just nu befinner jag mig på ungefär tvåtusen meters höjd uppe i bergen i "staden ovan molnen", Nuwara Eliya. Eller "Nurelia" som de uttalar det. Det är en gammal brittisk stad från kolonialtiden. Vi bor i ett gammalt hotelli kolonialstil som heter St Andrews. Här skulle britterna ha ett andra Skottland, tyckte de. Det finns till och med en golfbana här. Udda. Speciellt när man går ett par hundra meter och helt plötsligt befinner sig bland barfota, beteltuggande lokalbor och gatuhundar. Kontraster. Jag älskart. I morgon blir det att slänga benen över sängkanten en kvart efter att klockan slagit fem. Vi ska nämligen trycka in oss i Jeepar för att sedan vandra en mil eller så i nationalparken. Gött.

...ridit på en elefant, träffat giftormar, vandrat upp på runinerna av ett 1600 år gammal klippalats flera hundra meter upp i skyn, köpt en djävulsmask för lycka. Upplevt lycka. Äntligen besannas mina drömmar. Behöver jag säga att jag grät om ett barn när vi flög in över ön i går? Jodåtack.











Ännu en stor bungalow för mig själv. Är dock enda singeln på denna resa så det skulle ju sitta fint med lite sällskap. Men snart möter jag ju upp med Kristin och hennes karl. och jag är ju faktiskt på Sri Lanka, så klagar, det gör jag näpperligen. På återseende i morrn!

...ja, i Sverige då. På två veckor. Ok, det är svårt att sätta rubriker ibland, ok?! Familjemiddag i går. Nästan varje gång det vankas familjemiddag är menyn signerad och exekuterad pappa Carl. Denna gång bestämde min ömma moder och undertecknad oss därför att ta över uppdraget.



Chévre chaude till förrätt.



Min paradrätt, med recept signerat Vibbe, pasta med rökt lax.



Och så hemgjord kaffeglass till dessert. Eller Eis Kaffee, som min schweiziska mormor och mamma säger.

Men hörrni, imorrn åker ju vi! Kanske borde packa nu då.... Det har ju regnat lite grann om man säger så (och självklart lider jag mer med befolkningen än för egen del. Så har vi det sagt). Och det ska det fortsätta göra på vissa håll. Negombo ska emellertid bjuda på dryga trettio grader och sol. Fint. Lite blandad packning krävs alltså. Spännande. Vi ska alltså först på rundresa och sedan på spa/beachlyx i Negombo. HÄR kan du läsa mer om bakgrunden till resan.



Och för att inte missa spännande inlägg från resan, se till att följa mig på bloglovin HÄR.

När jag blev firad av Tops och Carro förra året fick jag en jättefin nyckelring. Det skulle vara speciellt, ni vet för att sätta nyckeln på i mitt nya, framtida hem. Jag ville emellertid använda den NU, NU, NU. Så jag satte den på en kedja. "Den" är en kula som Carro har köpt på Öland. Hon trodde den kom från Kalmarkriget. Coolt. Hur som helst är det en riktig, tung kula och jag älskar den! Dessutom är den jättesnygg i min kedja, den där kulan.





Torsdag idag. Som bjuder på vaccinering efter jobbet. Andra hep A och B och en liten stelkramp, ska vi få in. Syrran sa att hon hade svårt att röra armen i typ två dagar efter hon hade fått stelisen. Kul, verkligen. Speciellt då jag hade tänkt trycka in några extra panikträningspass så här innan resan. Bikinin ska ju på snart. Ja. jösses.

...käkade jag moules frites någonstans nära Rue Oberkampf med danskorna och Andreas. Jag kommer ihåg att jag var mycket fransk klädd i randig tröja, kavaj och Tour Eiffel runt halsen, av någon anledning.



Samma kväll åkte vi på jazz i Port Royal med ett helt gäng från Citén. Marcel, till exempel.



Jag hade precis flyttat till Saint Germain des Prés, också. Helgen innan hade vi haft inflyttningsfest med en massa människor i vår lilla studio på 20 kvm. Som kostade tio tusen i månaden plus räkningar. Jag var också imponerad över det faktum att Paris äldsta kyrka, Saint Germain, huserade på torget. Gammal som attans är den.



Det känns som nyss men ändå som en evighet sen, Men det är EXAKT ett år sen. Ja, jösses.

Gårdagens promenad gick av stapeln när himlen var rosaröd, övergick i gult för att sedan bli mörkblå. Fantastiskt fint, faktiskt. Något som inte är lika fantastiskt är att jag har tagit ledigt idag för att söka jobb och göra en massa saker jag måste hinna med innan Sri Lanka, bara för att vakna med en huvudvärk signerad Hin Håle himself. Tre koppar kaffe och värktabletter till trots. Typiskt, alltså.

Copyright Kristin

Ni glömmer väl inte att kika in på Kristins fotoblogg då och då? Den uppdateras just nu med foton från Indien. Kristin är (till skillnad från undertecknad) bra på att berätta en känsla, en historia eller en förnimmelse med ett enda foto. Som dessutom berör. Något annat som berör är det faktum att hon idag ringde mig bara för att säga att hon saknade mig. Från INDIEN. Hur fint? Snart sammanstrålar jag med henne och hennes karl någonstans på Sri Lanka. Kommer att bli hur bra som helst, sanna mina ord!

Lotta har en Legovägg. På riktigt. Hon har helt sonika dubbelhäfttejpat upp sådana där gröna plattor på väggen och i timmar byggt Lego uppåt väggarna. När jag var där sist hade hon kommit lite mer än halvvägs. Nu är hon klar. Lotta har alltid varit väldans innovativ, alltså.

Berättade jag förresten att jag var på SM i helgen? Jo minsann det var jag. Med den gode Peter som alltid i Futsalsammanhang.



Och med det här inlägget startar vi kategorin SPORT här på bloggen. Long overdue. När jag får tid går jag tillbaka och arkiverar alla relevanta inlägg där istället för någon annanstans.

TVÅ underbara promenader i solen hann jag med i helgen. Den i går var snudd på magisk.



Ni ser. Magisk!



Det är inte lätt att ta kort på sig själv i motsol, inte...

Nu har vi alltså inlett sista arbetsveckan innan Sri Lanka. På söndag smäller det! Jag inleder veckan med ett besök hos farbror röntgen. Farbror doktor ortopeden har redan varit snäll nog att skicka mig till naprapaten. Har vi tur löser det sig för mig innan sommaren är kommen. No more back pain! Ha en trevlig mändag gott folk!

Denna helg ställer Lindesbergs förmågor ut. Allt från tavlor från musikvärlden med Anders von Sydow till ullmattor, från smycken i smide till fotografier från Australien. Jag gick givetvis runt och inspekterade. Min underbara Veronica ställde tillsammans med sin svärmor ut under det fiffiga namnet Nygjort - Omgjort - Välgjort. Jag blev som sagt med lampa (sorry Sofia - it's a one-of-a-kind!). Och jag älskar den redan. Fast jag inte ens har fått den i min ägo än. Den ska ju ställas ut klart först ju. Det bjöds även på underbar "Camden market dryck" som Veronica kallade den. Hon hade lagat den fritt från minnet av det hon drack på sina promenader på ovan nämnda marknad. Den stog och puttrade i en kittel över öppen eld runt knuten och smakade ljuvligt, kan jag meddela.

För ett tag sedan bloggade Sandra i det HÄR inlägget om sin splittrade boksmak. Jag fnittrade lite smått då ingenkänningsfaktorn för undertecknad var påtaglig. I min "att-läsa-hög" (där jag kommit halvvägs i sisådär tre böcker redan) trängs vapeninspektören Hans Blix och Jeremy Schahills böcker om Irak med en av Sophie Kinsellas böcker om en shopaholic, en bok om Monets liv med en bok om Gucciimperiet, en liten rosa fransk bok för att träna min franska med Barack Obamas The Audacity of Hope. Ytterst splittrat. Men det är jag, faktiskt. Min vän Linde brukar ofta ta upp det faktum att jag (tydligen) diskuterade Telletubbies med Sir Stephen Wall när jag var hans bordsdam och jag har vid ett tillfälle diskuterat snaps med Jan Eliasson. Man kan liksom ha båda delar. Det ytliga och det seriösa. Livet blir så mycket roligare med lite av varje.

I alla fall. Nu läser jag Björn af Kleens Jorden de ärvde om den svenska adeln och en rest från det feodala Sverige: fideikomissen. Jag - som alltid (till mitt ex förtret) vill sätta allt i microperspektiv - skulle om min familj föll under detta alltså inte få ett smack i arvet, utan det (hus och mark) skulle tillfalla min äldsta kusin Christoffer. Ja. Läs den, det är mycket intressant läsning gott folk!

Favorit-Lukas bjöd mig på lunch i går efter jag hade fått en av mina julkappar: en underbar ansiktsbehandling hos Veronica. Lukas och jag brukar luncha så fort han är i stan på säljaruppdrag. Igår fick vi in många ämnen under lunchen, speciellt då ett av hans möten blev inställda så vi fick ännu mer tid att bladdra. Jobbstrategier åt undertecknad, fotboll, helgens planer och livet i största allmänhet var några av de ämnen vi hann avhandla över en ceasarsallad och en fiskfilé. Tack Lukas!

Jag vet att det är många som läser min blogg som precis som jag är frankofiler (jag: relativt nybliven). Är det så att dessa frankofiler dessutom har en iphone kommer här dagens tips: Radio Français appen! I stort sätt ALLA franska kanaler i en enda app! Här kan du hitta allt från afrikanska nyheter från Parran till hiphop i Montpellier och studentradio från Rennes, Greoble eller Orleans. Samt alla kommersiella kanaler där emellan. Jag skulle tippa på hundratalet kanaler, alltså. Jag sätter ofta på Fun Radio Paris (inte högkulturell kanal direkt, men det är nostalgivärdet) när jag powerwalkar och låtsas att jag är tillbaka i Jardin du Luxembourg bakom pompierernas morgonjoggingrunda. Ljuvligt. Och hörrni: dessutom är appen gratis!

I går fick jag nedanstående mail. I dag är det alltså tio dagar kvar innan jag sätter mina kritvita, omanikerade fossingar på lankesisk mark. Och uppfyller en snudd på livslång dröm. Jag kommer nog att fälla en tår (mer om varför HÄR). Det har ju varit lite mycket vätska på marken, så att säga. Men det verkar ordna upp sig nu. Solen har ännu inte bestämt sig för att närvara dock. Eftersom vi ska på rundresa först är det helt ok, men som sisåsär sjutton dagar får den gärna hedra oss med sin närvaro i Negombo. Eller hur Kristin?

I bland är det inte kul att vara tjej. Det kokar i mig i dag. Jag höll på att börja gråta för att jag missade skjutsen till affären (där jag skulle införskaffa förnödenheter som någon kladdigt romantisk film, choklad, chips och ytligt skvaller), jag känner mig fetare än Michellingubben och det skulle inte förvåna mig om jag snart skäller ut katten. Fy fabian alltså. Akta er!

Vi fikade ju på Nationalmuseum i helgen, i Restaurang Atrium. Det är, som Fison sa, som att vara i Italien på sommaren. Mycket trevligt. Ett extra plus får de för buffén med småkakor och den varma chokladen på äkta choklad. Själv nöjde jag mig med en slät kopp kaffe. Sällskapet var sött nog (hehe).











Restaurang Atrium, Nationalmuseum , Södra Blasieholmshamnen 2, Norrmalm, Stockholm, 08-519 543 00

Jag har följt Alex Schulman länge. Läst hans blogg och hans krönikor. På 1000 apor-tiden älskade jag att hata honom. Han var ju så elak, trodde han var något. Men likt förbannat kunde jag inte låta bli att läsa det han skrev. Hans dåvarande fru och hans brors blogg åkte med, de också. Sedan lyssnade jag på hans sommarprat. Oj. Jag började istället hata att älska Alex Schulman. Jag ville inte tycka om honom, men efter att ha lyssnat på hans sommarprat var det omöjligt att inte göra det.

Sedan började Alex Schulman skriva bloggen "Att vara Charlie Schulmans pappa". Jag började älska att älska Alex Schulman. Inte nog med att han var en fin människa som älskade sin familj, han var nu rolig (som han i och för sig alltid varit) utan att vara elak. Han skrev texter som var ljuvliga att läsa utan att utelämna eller förnedra folk. Förutom någon Birro här och där, kanske. Jag hade även fått Alex bok "Skynda att älska", men inte kunnat läsa den. Jag visste nämligen att jag skulle grina ögonen ur mig. Jag var fortfarande labil från min separation. Det tog därför ett tag innan jag läste den. Men när jag hade gjort det stod det klart: jag tyckte helt enkelt om Alex Schulman. Som författare. Inte som någon liten rolig provokatör eller för att han var söt med sin dotter och gullig mot sin flickvän. Nej, för hans texter. Sedan försvann Alex från sin blogg. Fy vad tomt.

Under förra årets sista hälft kom han så äntligen tillbaka i bloggen "Alla får plus". Hans fru, Amanda Schulman, bloggar också. Jag läser båda.

I fredags skulle jag och sportjournalisten träffa Alex Schulman, var det tänkt. Sportjournalisten skulle ge Alex nya bok "Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött" till Fison i födelsedagspresent (romantiskt n'est pas?). Jag skulle följa med sportjournalisten att köpa en födelsedagspresent (en kavaj på NK) och innan det skulle vi gå förbi Alex affär/kontor "Skräplitteratur" på Regeringsgatan och få boken signerad. Vi var båda upphetsade och nervösa. Vad skulle vi säga? Sportjornalisten tyckte att det hade varit väldans trevligt om Alex skulle blogga om vårt möte när det var över. Vi funderade därför över vad vi kunde säga som skulle göra att Alex skulle få för sig att blogga om oss. Kanske skulle vi köra på linjen att sportjournalisten och Alex jobbade på konkurrerande tidningar. Eller, tyckte sportjournalisten, kunde vi skämta om att hans nya bok var skräplitteratur. Jag började skruva på mig i steget när den idéen kom. Jag ville ju inte göra narr av herr Schulman. Han verkade ju senast i Skavlan inte alls gilla detta. Vi kom i alla fall fram till att vi var tvugna att göra något annorlunda. Jag trodde att det kanske skulle räcka med att sportjournalisten ville ge boken till sin flickvän i födelsedagspresent. Det var ju så fint, menade jag. Sportjournalisten var fortfarande inne på skräplitteraturskämtet. Jag började svettas. Och så var vi framme. Stängt! Antiklimax.