Jenny Lina Carlsdotter

Jag har följt Alex Schulman länge. Läst hans blogg och hans krönikor. På 1000 apor-tiden älskade jag att hata honom. Han var ju så elak, trodde han var något. Men likt förbannat kunde jag inte låta bli att läsa det han skrev. Hans dåvarande fru och hans brors blogg åkte med, de också. Sedan lyssnade jag på hans sommarprat. Oj. Jag började istället hata att älska Alex Schulman. Jag ville inte tycka om honom, men efter att ha lyssnat på hans sommarprat var det omöjligt att inte göra det.

Sedan började Alex Schulman skriva bloggen "Att vara Charlie Schulmans pappa". Jag började älska att älska Alex Schulman. Inte nog med att han var en fin människa som älskade sin familj, han var nu rolig (som han i och för sig alltid varit) utan att vara elak. Han skrev texter som var ljuvliga att läsa utan att utelämna eller förnedra folk. Förutom någon Birro här och där, kanske. Jag hade även fått Alex bok "Skynda att älska", men inte kunnat läsa den. Jag visste nämligen att jag skulle grina ögonen ur mig. Jag var fortfarande labil från min separation. Det tog därför ett tag innan jag läste den. Men när jag hade gjort det stod det klart: jag tyckte helt enkelt om Alex Schulman. Som författare. Inte som någon liten rolig provokatör eller för att han var söt med sin dotter och gullig mot sin flickvän. Nej, för hans texter. Sedan försvann Alex från sin blogg. Fy vad tomt.

Under förra årets sista hälft kom han så äntligen tillbaka i bloggen "Alla får plus". Hans fru, Amanda Schulman, bloggar också. Jag läser båda.

I fredags skulle jag och sportjournalisten träffa Alex Schulman, var det tänkt. Sportjournalisten skulle ge Alex nya bok "Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött" till Fison i födelsedagspresent (romantiskt n'est pas?). Jag skulle följa med sportjournalisten att köpa en födelsedagspresent (en kavaj på NK) och innan det skulle vi gå förbi Alex affär/kontor "Skräplitteratur" på Regeringsgatan och få boken signerad. Vi var båda upphetsade och nervösa. Vad skulle vi säga? Sportjornalisten tyckte att det hade varit väldans trevligt om Alex skulle blogga om vårt möte när det var över. Vi funderade därför över vad vi kunde säga som skulle göra att Alex skulle få för sig att blogga om oss. Kanske skulle vi köra på linjen att sportjournalisten och Alex jobbade på konkurrerande tidningar. Eller, tyckte sportjournalisten, kunde vi skämta om att hans nya bok var skräplitteratur. Jag började skruva på mig i steget när den idéen kom. Jag ville ju inte göra narr av herr Schulman. Han verkade ju senast i Skavlan inte alls gilla detta. Vi kom i alla fall fram till att vi var tvugna att göra något annorlunda. Jag trodde att det kanske skulle räcka med att sportjournalisten ville ge boken till sin flickvän i födelsedagspresent. Det var ju så fint, menade jag. Sportjournalisten var fortfarande inne på skräplitteraturskämtet. Jag började svettas. Och så var vi framme. Stängt! Antiklimax.