Jenny Lina Carlsdotter

Ja, hörrni. I dag blommar löken, minsann. Jag ska gå modevisning (!) ikväll. Direkt efter jobbet ska jag iväg och bli sminkad och sedan bär det av. Fyra ingångar varav en i korta shorts och kavaj med genomskinlig baksida med bara BH under. Spännande. Omväxling förnöjer, gott folk!

Drömmer mig bort lite. Tittar på bilder. Hittar två på mamma och mig. Fnissar.


Dublin, 2006


Paris, 2010

Jag bor ju som många vet lite ad hoc. Fortfarande. Jag har använt en fotölj som garderob för vissa av min kläder, helt enkelt staplade på varandra. Så igår tog jag tag i saken och hängde upp de mest frekvent använda vinterkläderna på en klädstång. Och det gick återigen upp för mig vad jag redan vet men inte har gjort något åt. Det är ju så svart. Och vissa säger att det inte är bra. Ni vet, det där Kenza sa till mig i Paris. Jag vill inte vara svart i sinnet. Sommarkläderna utgörs av gladare mönster och färger, dock. Men det är ju inte sommar än. Avlagda, färgglada trasor mottages tacksamt!

The paradox of our time in history is that we have taller buildings but shorter tempers, wider Freeways, but narrower viewpoints. We spend more, but have less, we buy more, but enjoy less. We have bigger houses and smaller families, more conveniences, but less time. We have more degrees but less sense, more knowledge, but less judgment, more experts, yet more problems, more medicine, but less wellness.

We drink too much, smoke too much, spend too recklessly, laugh too little, drive too fast, get too angry, stay up too late, get up to O tired, read too little, watch TV too much, and pray too seldom.

We have multiplied our possessions, but reduced our values. We talk too much, love too seldom, and hate too often.

We've learned how to make a living, but not a life. We've added years to life not life to years. We've been all the way to the moon and back, but have trouble crossing the street to meet a new neighbor. We conquered outer space but not inner space. We've done larger things, but not better things.

We've cleaned up the air, but polluted the soul. We've conquered the atom, but not our prejudice. We write more, but learn less. W e plan more, but accomplish less. We've learned to rush, but not to wait. We build more computers to hold more information, to produce more copies than ever, but we communicate less and less.

These are the times of fast foods and slow digestion, big men and small character, steep profits and shallow relationships. These are the days of two incomes but more divorce, fancier houses, but broken homes. These are days of quick trips, disposable diapers, throwaway morality, one night stands, overweight bodies, and pills that do everything from cheer, to quiet, to kill. It is a time when there is much in the showroom window and nothing in the stockroom. A time when technology can bring this letter to you, and a time when you can choose either to share this insight, or to just hit delete...

Remember; spend some time with your loved ones, because they are not going to be around forever.

Remember, say a kind word to someone who looks up to you in awe, because that little person soon will grow up and leave your side.

Remember, to give a warm hug to the one next to you, because that is the only treasure you can give with your heart and it doesn't cost a cent.

Remember, to say, "I love you" to your partner and your loved ones, but most of all mean it. A kiss and an embrace will mend hurt when it comes from deep inside of you.

Remember to hold hands and cherish the moment for someday that person will not be there again.

Give time to love, give time to speak! And give time to share the precious thoughts in your mind.

AND ALWAYS REMEMBER:

Life is not measured by the number of breaths we take, but by the moments that take our breath away.

Fina ord Kristin delade med sig av i helgen. Som hon i sin tur har fått av vår lika fina vän Adam. Det lyckas vara fint och tänkvärt utan att bli kliché, tycker jag.

Idag är jag trött. Gud, vad trött jag är. Trodde jag skulle vara ledig igår, men jobbade tio timmar innan jag lät pappa bjuda mig på middag i form av charkuterier á la Schulmans och en god Amarone och sedan däcka innan klockan slagit nio. Idag är jag svårtstartad och ligger och drägglar över alla desserttallrikar jag tryckte i mig på Sri Lanka (sockerberoende, jag?). Nu: Red Bull, promenad, solterapi. Ikväll blir det äventyr i Öret med Kristin och en flaska Prosecco.

Det var ju ett tag sen vi snackade sist. Ja, du fattar ju. Jag längtar tillbaka. Eller bort. Du och jag skulle kuckilura någonstans där det är varmt, i en storstad och där jag kan göra exakt det jag vill. Där det känns så där du vet.



Men du har gjort ditt bästa. Det har du. du har gjort allt i din makt för att jag ska kunna leva med dig, vardagen, med samma känsla som där. Du skickar till och med subtila meddelanden om det. Det gör du. Tack, vardagen.



Vi får se var vi kör framöver. Förhoppningsvis i en engelsktalande storstad. Men sådant kan man ju inte riktigt bestämma, alltid. Framtiden får utvisa, helt enkelt. Tjipp för tillfället vardagen, så tar vi ett snack snart igen!

Så vad blev det då för svensk middag?



Toast skagen.



Fläskfilé med råstekt potatis, sås och sparris.



Och så kladdkaka och äppelsmulpaj med vaniljsås till dessert. Serverad på mitt klassiska Hackeforsporslin.





Tjejerna var hur nöjda som helst och jag kunde pusta ut. Och börja diskutera abortfrågan, tonårsgraviditeter, dödsstraff, rasism och det amerikanska skolsystemet. Jag vore inte Jenny om jag inte hade tagit upp det. Eller?

Tori, Jenny, Erin

Hey! This is Tori and Erin from Warrensburg, Missouri in the United States of America; we have had the pleasure of staying with Jenny and her family this week in Lindesberg!  She has been a wonderful hostess, we have learned so much about Sweden from her, honestly we could not have asked for a better family to stay the week with.  It has been great that she has so much experience traveling, visiting America and with that she has been able to explain things very well.  The main reason we are in Sweden is to study the differences between teaching techniques and the school systems in general.  Why Lindesberg?  We ask why not?  Well, we attend the University of Central Missouri in Warrensburg and we have a connection with the University in Örebro and they were kind enough to set up host families for 9 students, BUT we were the luckiest ones because we got assigned to the best family.  

I, Tori, am in the Stadsskogsskolan, which teaches the ages 13-15.  I want to teach secondary education, specializing in biology and that is why they placed me at Stadsskogsskolan.  I absolutely love the teachers, the students, and the school.  I was very impressed with how well the students spoke English and it surprised me to find out that the mistakes made in Sweden are the same exact mistakes students are making back home while studying English.  Everyone has been so kind and welcoming, I was very nervous coming to the school being a girl from America who could not speak Swedish and I was not sure what they would think of me.  I now think that was so ridiculous to be worried, they made me feel right at home to the point where I do not want to leave!  

I, Erin, am in Brotorpsskolan, a school for the lower years.  I as well have been welcomed with open arms.  The students are spectacular; they are so full of energy and come to school prepared to learn everyday!  The teachers are excellent it is obvious from the moment you walk in that they are working hard to plan interesting and meaningful lessons for their students.  I was happy to find that the students are so independent with their learning, it was refreshing to see.  The students have been asking great questions and practicing their English while at the same time teaching me Swedish.  I am not very good. 

Nu har de kommit, de amerikanska studenterna Tori och Erin. Som kommer från Kansas City, Missouri och inte Kansas. Eller Warrensburg för att vara helt korrekt. Efter att ha landat mitt i natten kom de så till vår stad i går. Jag tog tillfället i akt att ta med dem till LIF:s sista elitseriematch. Och då menar jag inte bara sista för säsongen, tyvärr. Nästa år spelar vi i allsvenskan.... Men det struntar vi i för tillfället. Tori och Erin fick träffa LIF-spelaren (tillika min gamla dagispolare) Binai Aziz som hade tagit med en signerad t-shirt till tjejerna. Mäkta populärt. Matchen? Vi mötte min gamla hemstad Lunds LUGI och den slutade 27-27 lika. Jepp.

Ja, banne mig. Den här hostan tar kål på mig. Och i eftermiddag kommer bytisarna. Däremellan jobba. Det är bara att knapra Noskapin och bita ihop. Wish me luck.

Oj vilken helg! Jag började med att med feber och hosta lägga mig i bädden vid niohugget i fredags. Det mesta av lördagseftermiddagen- och kvällen gick åt till att söka jobb. Middagen förtärdes framför TV:n och bestod av näringsrika popcorn och mjölkchoklad. Sedan gick jag och lade mig. Själv. Ja, nu blir ni allt bra avundsjuka, va? Fräsigare helg får man leta efter. Söndagen fortsätter efter kaffe och amerikanska pannkakor i jobbsökningens tecken, samt med förberedelser för de två amerikanska lärarstudenterna från Kansas jag ska ta hand om nästa vecka. Man skulle ljuga om man sa att mitt liv inte var omväxlande, i alla fall!

Den sista veckan på Sri Lanka hyrde vi en taxi med förare för några timmar och begav oss några mil upp längst kusten till Marawila. Där finns batikkonstnären och designern Eric Suriyasena. Batik för oss svenskar betyder ofta antingen knytbatiken vi gjorde i lågstadiet eller gamla avlagda grunge t-shirtar vi aldrig kommer att använda igen. På Sri Lanka är dock batiken fortfarande ytterst levande. Vi fick en specialvisning av herr Suriyasenas showroom, för det är just nu under renovering och uppbyggnad. Innan kriget, innan allt som Sri Lanka har fått utså - för 33 år sedan - besökte min far detta ställe många gånger. Då fanns det 200 människor som arbetade med att för hand och med naturliga färger producera vackra, exotiska batikprodukter. Nu fanns det några få kvar. Men, precis som resten av öns invånare ser herr Suriyasena ljust på framtiden, och har med sitt nya showroom och planer på renovering och utökning av sin produktion vänt blad i sin historiebok. Herr Suriyasena är känd. Han har vid några tillfällen tagit sig ända till Sverige för utställningar och man kan köpa hans produkter i USA, där hans söner har studerat. Han förser både Bollywoodindustrin och Miss Sri Lanka med sina fantastiska kreationer. Han planerar nu flera modevisningar och hoppas kunna komma till Sverige igen inom de närmsta två åren. När vi besökte honom skulle han om en vecka resa till Europa och Tyskland. Det börjar hända saker igen. Turisterna är tillbaka. Pengarna är på väg tillbaka. Hans forna storhet är forthoppningsvis tillbaka.

Det är få människor som kan trollbinda mig. Herr Suriyasena är emellertid en av dem. En graciös, vacker herre med ett ödmjukt, vackert sätt. Han rörde vid saker som om de var av finaste guld, och välkomnade oss med värme, glädje och vördnad. Vi blev bjuda på té, frukt och kakor. Té med ingefära som var bra för oss nordbor i värmen, menade han. Han visade oss runt och beskrev den långa, omständiga processen att göra batik. Han väntade tålmodigt medan vi plöjde fram i hans showroom och valde vad vi skulle ha. Han gav oss rabatt och slängde med en massa gratissaker. Och när min mamma ville ha en stor duk fast i en annan färg sa han att han skulle specialtillverka och leverera den personligen till vårt hotell, dryga timmen bort. Han hade ett dygn på sig att få det gjort. Att handmåla duken, färga in den ett flertal gånger och få den till oss. När han väl kom, en timma innan vi skulle bege oss till flyplatsen, hade han även med sig nyrostade, fortfarande varma cashewnötter och lankesiskt te. Och bar sitt vackra leende. Jag älskade denna mannen på en gång. Jag önskar honom lycka och framgång i det nya Sri Lanka och jag kommer att bära min sidenhalsduk med stolthet, sitta på min sittkudde med vördnad och titta på min lilla batikelefant med ett leende. Eric Suriyasena Batik är ett fint ställe.













HÄR kan ni besöka herr Suriyansenas hemsida och HÄR kan du gilla sidan på facebook.

Gårkvällen tillbringades med en chévre chaud och i sängen tillsammans med mitt älskade True Blood. Veckans sista vardag bjuder efter ett ytterst kort jobbgästspel på helrenovering i form av naprapat- och frisörsession. Kanske lunch på stan där emellan. Skönt att känna att helgens vindar blåser precis runt nästa krök. Där väntar roliga äventyr. Om bara vinters återbesök kunde avslutas illa kvickt... Men trevligt veckoslut, gott folk!

Jag och min katt Olivia (eller Ollie, Puppe eller Lillstrumpan som jag gärna kallar henne) blir mer och mer "joint at the hip" för var dag som går. Hon låg spinnande på mitt bröst när jag började skriva detta inlägg. Hon vill helst sova hos mig. I natt vaknade jag dock mitt i natten och kunde inte somna om. Jag tände lampan och började flippa med min iphone. Olivia gjorde det väldigt tydligt vad hon tyckte om detta. Jag släckte lampan direkt.

Ja vi var ju så sagt på bio igår. Och såg filmen Kokvinnorna, från skaparna av den likande filmen Hästmannen. Filmen var både oerhört rolig, oerhört ledsam och oerhört rörande. Plussa på den fantastiskt underbara naturen samt att jag på flera ställen kände igen mig, så är vi hemma. Filmen får en (eller i alla fall mig)  att tänka på hur det kan bli att bli gammal. Om den egna viljan och självständiga besluten mot den egna säkerheten och svenska lagar. Fint, upprörande, tänkvärt och komiskt på en och samma gång. Dessutom är ju Roxy en underbar biograf! Jag tror det var första gången där för mig, faktiskt.

I dag fjäskar jag för kollegorna lite. Jag blev bjuden på cupcakes i måndags, och då menade de att de alla tar med något gott då och då. Man vill ju inte vara sämre, så att säga. I'm a brown noser yes I am! I dag blir det kladdis med grädde och jordgubb. Välbekomme, kära kollegor!

Kvällen bjuder på film med familjen, vilket om det överhuvudtaget någonsin har hänt innan var mycket, mycket länge sen. Vi tar oss till Roxy och Öret för att se den HÄR filmen. Som utspelar sig i vårt älskade Knäred. HÄR kan du läsa mer om Knäred och min relation dit. Så: jobb, träning (kladdkaka liksom) och bio! Då vet ni var ni har mig idag! Tjipp!

(Ja, jag vägrar att prata om förlusten i går. Vi glömmert. Speciellt då jag jäktade dit direkt efter jobbet utan middag och satt själv på läktarn som en tönt. Det var väl de minsta de kunde ha gjort. Och inte vann jag på föreningslotten heller. Sod it).

Tre matcher kvar. Min gamla hemstad Lunds H43 och LIF tävlar om att hålla sig över stecket. Tre omgångar kvar. Jösses, vad nervös jag är. I kväll möter vi Halmstads Drott hemma. Jag kommer att vara där. Utan naglar kvar.

...blivit bjuden på middag och en mycket otippad förrätt i form av ägg- och anchovismacka. Otippat gott.



...druckit en mycket god chardonnay från Sydafrika som jag måste kolla om de har på systemet.



...käkat en av mina favoritfrukostar: toast med houng och kanel!



...hittat säkra vårtecken.









...hängt med Peter, Olle, massa godis, mat (sketastark köttfärssås som jag inte åt), chips, Solsidan, handbollskval, kaffe med grädde och dricka. Allt ätbart gjorde att jag blev så mätt (läs: illamående) att Olle fick skjutsa hem mig och jag fick ligga och kvida på golvet ett tag innan jag kunde gå vidare i livet. Jag är fortfarande mätt.



...avslutat den med att läsa en bok från 70-talet om Sri Lanka i en renbäddad, underbart skön säng.

Nu kickar vi i gång en ny vecka med kaffe och morgonpasset. En vecka som bjuder på födelsedagsfirande av vän, jobbgästspel hos två vänner, bio med familjen, släktbesök och gud vet vad. Trevlig vecka gott folk!

Kom att tänka på en annan kväll med god mat och gott vin. Alla hjärtans dag-middagen på Sri Lanka. Femrätters supé. Som någon spytt hjärtan över. Till och med morotsbitarna i soppan var hjärtformade. Där satt alla paren och mös (myste?). Ja, och så jag, då.











* Miranda till Carrie i Sex and the City the Movie om alla hjärtans dag som singel. Carries svar: "No it's the same, we just played for the other team".

Äntligen lyckades fem tjejer infinna sig på en och samma restaurang en och samma kväll för att fira att Helena fyllt år. För snart två månader sen. Mycket skratt, mycket god mat och mycket gott vin. Alkofritt för vissa. Wongs är fin-fint, alltså. Jag tar alltid samma sak. Räkorna. Fyra olika (politiskt inkorrekta) tigerräksrätter på en och samma långa tallrik. Underbart.

Innan vi börjar vill jag bara säga att vi alla ska tänka lite extra på de drabbade i jordskalvet och tsunamin där borta i Asien. Ni som är troende kan väl be en liten extrabön? Jag har en vän där men han är som tur är ok. Ursch, alltså.

Té ja. Sri Lanka är den näst största producenten av té i världen (och när jag ändå Sri Lanka-skryter kan jag för alla er Chai Latte drickare berätta att Sri Lanka även står för 90% av all världens kanelförsörning, denna lilla ö!). Jag är ingen stor tédrickerska men dels var mitt resesällskap det, och dels kan man ju inte strunta i att kolla in det här med téproduktionen. Det är i stort sett bara tamiler som plockar té på Sri Lanka. Man ser dem promenera längs med bergsluttningarna tidigt på mornarna på väg till arbetet och hem igen i solnedgången. Oftast bor de i anslutning till teproducenten, och får mat, husrum, läkarvård och skolgång till sina barn på plats. De tjänar inte jättemycket såklart, men de har det relativt bra. Skönt att höra. Dessutom jobbar de inte mastodontpass, då solen går ner relativt tidigt, samt att téet de plockar ändå måste torka och då går det inte att göra något ändå. 







Téet plockas av teplockerskorna (det är uteslutande kvinnor som plockar, männen jobbar i fabriken eller med andra sysslor) och bärs in i korgar på ryggen till téfabriken.



hela téplantan används till svart té. Silver tip och Golden tip är té där bara mittendelen används, som för hand plockas av, rullas ihop och torkas. Detta té är naturligtvis mycket, mycket dyrare och ses som mer exklusivt. Det var mycket populärt i Storbrittanien under en period. Detta té är emellertid ganska smaklöst och inte direkt värt pengarna om ni frågar mig. Det svarta téet läggs i stora rännor med fläktar och torkas i ca 14 timmar.





Sedan skickas téet ner för malning.





Téet blir faktiskt också jäst en kort tid om några timmar. Nu börjar det se ut som téet vi dricker. Då ska det skickas på torkning/rostning i en (i vårt fall vedeldad) ugn.







Nu ska téet emellertid separeras bort från biprodukter i en rad olika maskiner.







Sedan ska det rena téet sorteras i storleksordning/kvalité. Också detta genom en rad olika maskiner.









Det finmalda hamnar i tépåsar, till exempel. Grönt té är förresten samma sak, det är bara det att det inte jäses, utan bara torkas. För er som trodde det var en annan planta, menar jag. Nu är tét klart att transporteras till oss i Sverige.



Vi fick naturligtvis dricka té och köpa det också. Några små boxar blev det för undertecknad, alla som gåvor dock. Komiskt nog är té inte min grej. Kaffe är min melodi. Gärna apstarkt med laktosfri- eller sojamjölk. I alla fall.







Och det var té på Sri Lanka, det! TEA är förresten en förkortning. Jag har dock glömt för vad. Någonting med acid. Synd. Tjipp!

Vill ni läsa en så där härligt avslappnad, rolig och pretentiöslös blogg så kommer här dagens tips: den HÄR bloggen. Josephine Bornebusch (som lite otippat bloggar på tidningen för lite mer mogna kvinnor, Amelia) bjuder på sig själv (som till exempel HÄR och HÄR), är himla rolig (som HÄR) och bor dessutom i London (som man får glimtar av bland annat HÄR). Det HÄR inlägget som Solsidan på lågstadiet kan jag speciellt tipsa om. Mycket roligt.

I dag är det fredag och den känns mycket skönare och bättre nu när man har jobbat en nästan full vecka. Många roliga jobberbjudanden att genomföra framgent för undertecknad. Inga "riktiga" jobb (alltså, som jag formellt har sökt och som kräver min utbildning och som är heltid och tillsvidare), men en massa roliga grejer (och försörjande) tills jag hittar Jobbet. Helt ok, faktiskt. Det trodde ni inte, va? Så nu tar vi och jobbar in den sista arbetsdagen, så tar vi kanske en liten konsert på det ikväll. God morgon fredag!

Jag älskar cheesecake. Men det ska vara riktig cheesecake. Här i Sverige kör vi gärna på sådan där fryst tjofsan. Inte alls lika gott. Den ska vara bakad, krämig och Chicago-style. Jag passade på att trycka i mig en stor bit på The Coffee Bean and Tea Leaf på flygplatsen i Colombo innan jag flög hem. Nu är min fråga, vart köper man sådan cheesecake i Sverige?

...var allt man såg av staden. Jag och Stina fick för oss att ta en långis i dag efter jobbet. Det slutade med att vi knatade omkring bland isfläckarna i skogen i mörkret. Mycket hade vi dock att avhandla så det kändes mer som en kortis. När jag kom hem insåg jag emellertid att vi hade varit ute och promenixat i två och en halv timme. Tiden GÅR verkligen fort när man har roligt. Som jag för övrigt har nuförtiden. Things are looking up. Vi får se om det fortsätter. Då delar jag med mig. Tjipp!

Alla känner väl till Expo vid det här laget. HÄR kan man donera lite pengar till Expos arbete genom min vän Mikael. Han lovar att bjucka på öl som tack för hjälpen. Eller så kan du starta en egen stödgrupp och bli Expo-supporter!

Stiftelsen Expo granskar, dokumenterar, analyserar och upplyser om intoleranta grupper och idéer för att stävja dess inflytande i samhället. De är en ideell, privat, politiskt och religiöst obunden stiftelse som startades 1995 på initiativ av bland andra journalisten och författaren Stieg Larsson som också var chefredaktör på tidskriften Expo och vd för stiftelsen fram till sin död 2004. Deras vision är ett demokratiskt samhälle där människor inte förföljs, trakasseras eller fråntas sina rättigheter på grund av hudfärg, etniskt ursprung, sexuell läggning eller religion. Ganska bra, va? 

Det är ju internationella kvinnodagen idag, som bekant. Följade status hittades just hos en mycket klok (manlig) bekant på fejjan

"Hör en massa om att "fira" och "gratulera på" internationella kvinnodagen. Är inte det lite att missa målet; handlar dagen om att uppmärksamma Kvinnan, eller kanske snarare om att lyfta problematik inom områden som ojämlika löner, könsstympning, 'glastak', diskriminering och så vidare? Är inte ett 'Grattis på dig, du din kvinna!' lite att... förminska syftet? Eller? Kommentarer uppskattas!".

Exakt detta gick jag redan runt och tänkte. En man jag värderar högt frågade mig idag om när den internationella mansdagen var när jag uppmärksammade vilken dag det var. Jag svarade först med det uppenbara "alla andra dagar" men kände mig sedan genast rabiat. Han menade att det motverkar syftet med en speciell dag, att det bara gör klyftorna värre. Jag påminde om att dagen införskaffades när vi kvinnor inte hade fulla rättigheter och de andra uppenbara orsakerna. Det finns ingen konvention mot diskiriminering av män av en anledning, liksom. Så jag kan ändå tycka att dagen fortfarande behövs. Jag är dock tveksam till positiv särbehandling och skulle aldrig ta ett jobb jag hade kvoterats in för. Inte om det fanns en man (en PERSON) som var bättre lämpad för jobbet. Jag kan emellertid tycka att kvotering kan fungera i en övergångsperiod (vilket väl är det egentliga syftet) och i situationer där det inte finns en enda person av gruppen man vill verka för. Jag känner mig sjukt splittrad i frågan, vad tycker ni? Skriv för fasen! Det är mindre än 1 % av er som läser den här bloggen som brukar kommentera. Låt mig höra era åsikter nu!

Jag invigde mina nya stövlar idag. Kristin fotade mig när de precis hade åkt på (känsliga läsare modebloggvarnas).



Lite senare när jag gick över tröskeln hemma igen insåg jag varför jag måste köpa nya skor hela tiden. Försiktighet har aldrig varit min starka sida. Men skor ÄR ju till för att vandra i!

Jag kör en Alex Schulman. Var ett tag sen. Jag började dagen med en semla och kundtjänsten hos Tre (för hundrade gången). Det slutade med att jag och beställde ett nytt mobilt bredband. Jag är nog den enda kunden som klagar och sedan beställer ett nytt. Haha. Tyvärr hade de slut på alla sansade färger så min nya dongel kommer att vara bright pink. Herrejösses. Kristin kom över idag. Hon var mäkta sugen på den där skorean hon hade hört om. Så det har av mot Prästtorpet igen.





När Kristin sprang runt och provade skor kunde ju inte jag hålla mig heller. Det blev ett par för min del, också...



Sen fastnade vi ju som sagt i poliskontroll. Polisen kvittrade fram att hon ville titta på körkortet och att Kristin skulle blåsa, så glad var hon. Hon sa vi skulle ha en underbar Fettisdag och Kvinnodag. När jag påpekade att det var 100-årsjubileum på det senare kvittrade hon ännu mer. Det var tydligen någon slags drive för nykterhet idag. Lite slöseri med resurser på en tisdag, kan jag tycka. Söndag förmiddag skulle vara bättre. Men det är bara jag. Trevlig som attans var hon, hur som helst.



Sedan växlade jag in hundra dollar som jag hade sen resan. Det satt två killar bredvid mig på banken. En av dem frågade imponerat om det var en hundradollarsedel jag höll i handen. När jag svarade jakande utbrast han "Shiiit" imponerat. Det tryckte jag var lite lustigt. Och sött. Jag fick bara lite över femhunkan för hundralappen förresten. Det är nu man ska ta sig till Amerikat, alltså. Sen gick jag och Kristin på en promenad i solen, och hon fotade lite till sin blogg.





Efter det blev det en salladslunch.



När Kristin lämnade mig traskade jag hem och städade i några timmar. Tände rökelse för att det skulle lukta gott (och för att det påminde om Sri Lanka, jag har inte tänt rökelse sedan högstadiet). Nu försöker jag jobba upp energi för ett träningspass. Jupp. Over and out.

Vid fyrahugget i natt när vi hade styrt kosan hemåt för att lägga dansskorna på hyllan för denna helgen ställde Kristin sig och gjorde omelett till undertecknad. Detta serverade hon med indiskt chaité och högläsning i sin favoritnovellsamling. Imorse bjöd hon på ännu en himmelsk omelett och hemgjord smoothie som vi avnjöt tillsammans med kaffe och Vasaloppet. Sedan bar det av ut i solen för mer kaffe för att avsluta det hela med en sen lunch. Hon är allt för bra fin hon. Och jag är glad och välgödd. Och som jag rapporterade i min facebookstatus också skabbrävig. Jag flagar över hela kroppen. Damn it, Sri Lanka sun!

Ja det är väl lika bra att bränna av ett tredje inlägg nu när jag ändå är igång. Kristin - vilken vän alltså. Innan jag ens hunnit landa i Sverige hade hon skickat ett fint sms till mig där hon förklarade att hon förstod att det skulle vara hårt för mig att komma tillbaka, ännu svårare då jag inte riktigt är tillfreds med mitt småstadsliv. Så hon planerade in en liten utgång för oss. Så vi skulle ha något att se fram emot. Jag har så fina vänner, jag. Ända sedan Separationen har mina vänner stått vid min sida och ställt upp i vått och torrt (ja, innan med såklart). Jag är alldeles mållös, faktiskt. Jag skulle vilja säga att jag har världens finaste vänner, faktiskt!


Juldag 2009

Så ikväll blir det till att pusta dansskorna och sätta på sig krigsmålningen, för då bär det av till Öret! Vad hittar ni på ikväll?

För er stotstadsbor kanske detta verkar synnerligen udda. Ja, för er andra också för den delen. Men precis utanför Lindesberg, ute i skogen, finns ett gammalt torp. Prästtorpet. Där införskaffades alla skor i barndomen. Nu var det evigheter sedan jag ärande stället med ett besök. Men i dag tog vi oss dit för rean. Jag införskaffade (ännu) ett par skinnstövlar (jag avverkar dem och har sönder dem som om de vore tandpetare) och ett par skinnsandaler (hade av mina senaste på mitten på Sri Lanka). Precis över femhudingen blev det. Ursprungligt pris lite över två tusenlappar. Bra kap, kan jag tycka.

Många glömmer att även Sri Lanka drabbades hårt av Tsunamin. Det var - och är - den värsta naturkatastrofen i landets historia. Bara för att sätta saker och ting i perspektiv är dödsiffran på Sri Lanka ungefär fyra till sex gånger större på än i Thailand. Lidande är lidande och inget är värre än det andra, men bara för att illustrera. Sri Lankas östra och södra kuster drabbades värst, men vågen lyckades kröka sig runt ön och drabbade även människor på en västra kusten.

Vi stannade på väg från Galle till Negombo på ett ställe där människorna i en liten fiskeby försökte fly mellan den första och andra vågen. Precis då kom det ett tåg några hundra meter in från stranden. Det stannade på grund av hur det såg ut efter den första vågen. Alla de flyende människorna trodde de hade blivit presenterade med räddningen och tryckte alla in sig i tåget som just rullat in. När den andra, betydligt större vågen kom in drunknade samtliga människor på tåget, fast innanför dess väggar. Man kan inte tänka sig hur fruktansvärt det måste ha varit. 1700 männiksor omkom bara i tåget.

Tsunamin drabbade områden som redan var drabbade på grund av konflikten, och efter katastrofen var en miljon människor hemlösa. Landet bygger fortfarande upp det som förstördes. På sträckan längs med kusten från Galle och norrut är förödelsen fortfarande påtaglig. Vissa siffror säger att 60 000 människor omkom eller försvann. Det går inte att förstå. Vad som emellertid går att förstå är viljan att komma tillbaka. Efter en nästan trettioårig konflikt, en flodvågskatastrof och jättesvåra översvämmningar i år är lankeserna mer beslutna än någonsin. Hotell rustas för att få dit oss turister igen, man för en offensiv marknadsföringskampanj för att Sri Lanka ska synas ute i världen, och medan jag befann mig i landet var man host för både GP14 World Sailing Class Championship (som jag hade äran att närvara på) och ICC Cricket World Cup som en del i den marknadsföringen. Tamilerna har nu fulla rättigheter som medborgare och ön läker sina sår. Jag vill vara med och hjälpa till. Jag ska bara komma på hur först.

Minns ni hur jag berättade om när jag blev serenerad av hundarna den sista dagen på Sri Lanka? Jag lyckades fånga det på bild. Detta fotot, samt det med den tamilska flickan syboliskt bakom taggtråd, är mina absoluta favoriter från resan.

Ibland är lite mys med mitt hjärta allt jag behöver. Åh.

Varit uppe i några timmar. Känner mig äntligen som mig själv igen. I dag ska Jenny Lina Carlsdotter:

Gå en långpromenad i solen.

Rensa i den gigantiska posthögen. Betala räkningarna i den som redan är försenade och beklaga mig lite över alla fina erbjudanden jag fick på posten när jag var borta och som redan gått ut.

Köpa chips och dipp och kolla på Downton Abbey (som jag inför någon jag helst inte vill verka blond inför kallade "Downtown Abbey"). Det ska tydligen vara mer än värt att se. Chipsen behövs de med, tycker jag.

Söka jobb. Just nu lutar det mot mitt gamla kära London igen, av de städer jag kikar mot.

Kolla mailen sjuttioelva gånger. Det har blivit mer intressant i min inbox på sistonde.

Läsa klart alla blogginlägg jag missat när jag varit borta.

Läsa igen mig på alla nyheter, ringa samtal, fixa med papper, göra ärenden.

Dricka kopiösa mängder kaffe. Sri Lanka var underbart på många sätt, men kaffe - det kan de inte.

Jupp, välkommen tillbaka, vardagen.