Jenny Lina Carlsdotter

Efter lusläsande av alla dagstidningar och ojande över Israel/Ship to Gaza-situationen begav jag mig ut på Paris gator för att träffa Kenza. Jag hade med mig en målarbok till bedårade Anwar med japanska tryck, något mamma Kenza älskar. Jag hittade den när jag var i Monets trädgård och kunde inte låta bli. Monet älskade ju som bekant också japanska tryck. Anwar är lite för liten än såklart, men han tyckte om att bläddra lite i den i alla fall! Sedan bytte Kenza och jag klokheter om livet och delade på en fondant au chocolat.









Som vanligt älskar jag att lyssna på Kenzas klokheter och erfarenheter. Jag kommer sakna henne och lilla Caramelo när jag åker tillbaka... Efter kaffestunden tog jag mig till Lafayette där jag mötte upp med sportjournalisten, som är i stan för att bevaka och rapportera från tennisen. Sportjournalisten hade misskalkulerat skjortantalet i resväskan så vi letade nya till honom. Imorrn kommer Fia, en av mina bästa vänner tillika sportjournalistens bättre hälft.



I morgon flyttar jag till Ali och Ollie. Kvällen tillbringas till sängs med havregrynsgröt och Entourage.

Carolin har nu lämnat mig och Paris. På tisdag kommer Sofia. Och onsdagen därpå familjen. Snart flyttar jag in hos Ali. Vi har varit på festival i Citén. Vi fikade med Ali och Nicky på Angelinas. Vi lunchade med Rouzbeh. Vi hängde i Marais. Jag fick Carolin hooked på True Blood. Vi (Carolin) shoppade. Jag är nu själv på första gången på länge, roomie är i Amsterdam och för närvarande inget besök. Dock fika med Rouzbeh och drinkar med Johan inplanerade idag. Tjipp!

Ja, idag uppfylldes en av mina allra äldsta drömmar (om man inte räknar att få gifta sig med Alamanzo i Lilla Huset på Prärien, bo i Narnia och träffa Bilbo). Mer om det senare dock. Carro är ju här. Igår blev det promenera av. Vi började med att titta lite på Louvren och tulilerierna, shoppa på Marc by Marc Jacobs och kolla på YSL-expon (äntligen). När vi kom var det ingen kö. När vi gick var nedanstående syn det första som mötte oss (och så ser det egentligen ut varje dag). "Gud" eller vem som nu bestämmer har fortsatt ge oss tur. Det slutar regna när vi vill fika ute, det är ingen kö på ställen dit vi vill gå, vi har fått reducerade notor helt utan anledning på både restauranger och bio och tåget och bussar har jobbat med våra minsta små önskningar. DET är ett tecken på att jag borde stanna här, det.


"Lite" kö.



Sen fortsatte jag att visa min fina Carro mitt fina Paris.

















I dag packade vi ner frukostbaguetten...



...satte oss på tåget i knappa timmen och käkade frulle...



...tog en buss och en liten promenad...



Och DÄR var vi! Mitt i Monets trädgård! Ända sedan jag i lågstadiet läste "Linnea i målarens trädgård" har jag velat se den. Jag har alltid älskat Monet. Så länge jag kan minnas. Det var så speciellt att få dela denna upplevelse med Carro. Hon läste nämligen också den boken i samma ålder. Och födde samma dröm. I nian gjorde hon Monet's stol i ett projekt. Jag tillbringade hela nians vårtermin med att återskapa en av Monets tavlor av den japanska bron. Vi har nu bestämt att vi ska ta våra eventuella avkommor hit en dag. En och annan tår föll från Jenny Lina Carlsdotters kind. Det var precis som jag trodde att det skulle vara. Fast liiiiite bättre. Bedårande.

































Sen gick Carro på museum och jag satte mig och uppdaterade mina (efter allt examenspluggande ganska bristande) nutidskunskaper med Wall Street Journal, DN och Sydsvenskan. Carro smygfotade.





En sådan underbar dag att det är svårt att toppa. Men goda saker kommer sällan ensamma. Lunch med Rouzbeh i morgon, jazzfest festival i Citén och mycket, mycket annat.

I Frankrike har man inte bytt bort Annandag Pingst mot någon annan random helgdag (ok, inte SÅ random då) utan här var vi lediga. Detta firades med häng och mys i Jardin du Luxembourg och Jardin des Tuileries. Det var V-A-R-M-T!













Sen var det äntligen dags för det muntliga provet. Det allra sista. Jag var så nervös att jag svettades, darrade och mumlade. Men det gick. Jag gjorde det dock lite svårare för mig själv än vad jag hade behövt, när diskussionen hamnade kring flyktigfrågan i Sverige och Frankrike. Liiiite för avancerat för undertecknad. På franska alltså.



Klara!

Sedan blev det mer parkhäng, denna gång med hela klassen inklusive Mme Chamblas. Alla med sig sitt lands specialiteter, och sushi, pizza och tequila trängdes med havreflarn, Vegemite och baguetter. Good times.















Sen gjorde jag följande skylt:



För vet ni vem som är här? MIN CARRO! jag är så lycklig just nu. Det sjunde Sverigesbesöket. MIN CARRO. Åh! Hon följde med och firade muntan i går och i dag ska jag visa henne mitt Paris. Lycka.

Jag vill först och främst tacka för alla fina ord om inlägget jag skrev till min pappa. Det verkar som om mina aningar stämmer, det är INTE alla pappor som är som min, tydligen. Fint för mig, synd för andra. Och till er jag fick att gråta, sorry. Men det är lite fint att gtåta ibland. Speciellt när det inte är över något ledsamt...

Lördagen inleddes på följande ställe:



Vi var en smula nervösa (un peu nerveuses) men mycket peppade (beaucoup, beaucoup, beaucoup).



Byggnaden var ENORM och tydligen skriver alla som läser på ett universitet i Paris sina tentor här. ENORM alltså. Vi var väl runt en 200 i min sal, jag var i vanlig ordning en av de första att gå. Som vanligt vet jag inte om det är bra eller dåligt.





Efteråt hängde vi lite utanför i solen och blev lite maniska efter att ha jämfört varandras (i bland helt olika) svar.





Ali och jag begav oss sen till Citén för att hänga med Ollie och hans vänner. Kanske på tiden att jag äntligen träffar karln då jag ska campera i deras gästrum snart. Trevlig fransos, den där Ollie!













Jag skyndade sedan (alldeles för sent) hem för att ta en dusch och (alldeles för fort) slänga i mig lite mat. Jag fortsatte efter det med magknip till Champs de Mars för att möta upp med grabbarna och fira tentan.







Den maniska blicken får ni på köpet, helt gratis!

Vi skulle sedan fortsätta till Bois de Boulogne och Bagatelle. För att förtydliga för icke fransktalande och Pariskunniga läsare begav vi oss alltså ut i skogen som är full med prostituerade. Där vick gick på en uteklubb. Följande syn mötte oss när vi anlände:



Det var ungefär här jag insåg att detta skulle bli en kväll som jag sällan skulle glömma. Kvällen innehöll bland annat en flaska gåsvodka som vi betalade över tvåhundra balobas för och som blev snodd minuter efteråt, halvnakna tjejer, en massa glasögon, för mycket alkohol, Ferferi, en sponsrad dubbeldäckare in till stan, förstörda skor av den vita sanden och två försök till hångel från mannen ovan. Som på grund av mitt hårda motstånd resulterade i en fläskläpp och blåmärken. Tyvärr på min lekamen. Pöjken fyllde 19 häromdagen. Gudars skymning, klart jag gjorde motstånd.

































Söndagen började efter lite huvudvärkstabletter, litervis med juice och vatten och ångestattack över spenderade pengar med sol och isglass i Jardin du Luxembourg med Sarra...



...där jag också mötte upp med underbara, kloka, eleganta, fina Kenza och denna bedårande lilla man:







Det sedan länge inplanerade och mycket efterlängtade besöket på Pierre Hermé genomfördes så äntligen!





Tillåt mig få presentera eftermiddagens sällskap:



Från vänster aprikos/persika/saffran, karamell, wasabi/jordgubb (!), ros och jasmin. Gudars alltså. Tjipp!

I går var det så sista klasserna i både gramatik och fonetik. Tiden flyger verkligen fram i Paris, för att använda en uttjatad kliché. Som den organisations-freak jag är samlade jag ihop pengar från alla i klassen för att köpa en present till Mme Chamblas. Jag tog med mig grabbarna både hit och dit innan vi äntligen hade knåpat ihop en bra gåva.



Pojkbandet, aka grabbarna.







Jag klippte ur Viktor Hugo ur min guidebok (förlåt Mia) och klistrade på kortet. När Mme Chamblas fick det pekade hon direkt på mig och sa "det var du, eller hur Jenny?". Jag kanske har blivit förutsägbar? Hon uppskattade det i alla fall.





Mme Chamblas blev väldigt glad när jag lämnade presenten. Tur. Jag har ett stort blåmärke på ena skinkan efter att i en stor IKEA-kasse ha burit den till Sorbonne. Ganska festligt tycker jag. Här bjuder jag också på det första fotot i denna offentliga miljö på mig i glasögon. Insup, för det kommer nog inte hända igen.



Sen blev det dags för sista fonetiken. Vi blev bjudna på gâteau au chocolat.









Eftermiddagen tillbringades i Jardin des Halles med klassisarna.







I dag skriver jag min sista tenta. Någonsin. Sen är jag, förutom en muntlig tenta på tisdag och några PM till Lunds Universitet för evigt klar med universitetet. Är det nu man är "vuxen"? Frågor om framtiden undanbedes, vänligt men bestämt. Tjipp!

I dag för sextio år sen födde Gunda Lindström en liten gosse vid namn Karl-Ingvar Lindström. Lille Karl växte upp i Vättersnäs utanför Jönköping, där han bland annat lekte med sina låtsaskompisar i form av två hästar som om jag inte missminner mig hette Dum-Jona och Snäll-Jona. Kalle växte upp, bodde i Helsingborg, Italien, forna Jugoslaven och på Malta och Sri Lanka. Så småningom återvände han till fosterlandet och träffade efter en tid Inger Myrulf. De gifte sig och flyttade till Lindesberg, där Karl – som nu blivit Calle – i tjugo år bossade på intensivvårdsavdelningen. Under den tiden hann han få två barn, vara ordförande i IFK Lindesberg, ligga inlagd på sjukhus efter att ha fallit ner i en jordkällare, vara ordförande i släktforskarföreningen, träffa Göran Persson och ett antal gånger försöka sluta röka. Bland många andra saker.

Nuförtiden arbetar Calle som utvecklingssamordnare på Lindesbergs Lasarett, och merparten av hans fritid går till den kära släktforskningen. Inger, som numera också bär efternamnet Lindström, har vid bittra tillfällen yttrat att han hellre tillbringar tid med de döda än de levande. Även om det till viss del kanske är sant är Calle ingen asocial person. Tvärt om. Han är inte främling för att på sociala tillställningar hålla roliga och intelligenta tal eller skriva roliga visor om tillfället ges. Calle har nämligen fått talets och ordets gåva. Något som han har varit mycket noga med att försöka föra vidare till sina avkommor. Vi väntar med spänning på att de fem sista åren av hans förvärvsarbete ska avslutas så han kan påbörja BOKEN. Eller avsluta kanske, han har med största sannolikhet hela manuskriptet i huvudet redan.

Jag vet att alla säger att sina pappor är de bästa. Jag vet. Men jag tittar mig omkring och kan inte låta bli att anteckna att min verkar vara lite mer toppad, lite mer som en A-pappa. För det kan inte vara många pappor som sitter uppe hela natten och för hand syr kattkostymer till sina barn när de ska på maskerad på dagis och den sykunniga i familjen är på konferens. Det kan inte vara så vanligt att pappor kör fram och tillbaka till Stockholm mitt i natten för att hämta sin dotter som så gärna ville gå på konsert i Globen. Det kan inte vara så att varje pappa köper världens största ros, världens finaste kort och med gråten i halsen ber om ursäkt för att EN ENDA GÅNG vid en upphettad diskussion ha råkat kalla sitt barn för jävla unge. Det kan inte vara sannolikt att varje far struntar i att åka på den sen länge inplanerade nöjessemestern med vännerna för att hans döttrar bråkar och han känner att han vill stanna hemma för att hjälpa till att lösa situationen. Pappa har tillsammans med mamma låtit oss växa upp i den bästa möjliga miljön. En miljö där vi har lärt oss att vara vetgiriga, att hela tiden vilja lära oss nya saker, att älska och respektera andra. Att vara stolt över den man är och stå för den samma. Att aldrig tveka på sig själv och att alltid stötta andra. Vad som är rätt och fel och vad som är svårt men nödvändigt att göra. Att våga vara ledsen, glad, arg, besviken och stolt.  Att KÄNNA, älska, leva.

 

Pappa, jag älskar dig så mycket att det ibland gör en smula ont och jag är stolt över att vara din dotter. Du är en del av mitt hjärta, mitt blod, min själ. Du är värd det bästa och jag önskar dig den bästa möjliga dagen i ditt älskade Knäred. GRATTIS på sexioårsdagen min underbara far!

Alexey, Dax, Haeju, Mingyuan, Yuka, Alison, Alejandro, Isabel, Leo, Oscar, Bianca, Markus, Viktor, Sarra, Katie AND Mme Chamblas, I love you guys!!! Thank you for an amazing semester, probably the best one I've had (which by now is a lot!).

...fattas det något, viktigt...



...börjar vädret ordna upp sig igen...



...kommer Sverige lite närmare. Både på byggnader och med hägrande nya Sverigebesök...



...och jag förbereder mig för min sista tenta. Någonsin. Tjipp!

Gårdagens tema stavas Ö-V-E-R-F-L-Ö-D. Trerätters till lunch, två rätters till middag, fika där emellan. Kristina tryckte ner en crêpè någonstans också. Är det semester så är det.





Och just det, däremellan provsmakade vi lite bröd på boulanger-festen vid Notre Dame också.



Vi träffade på eftermiddagen upp med Noah, en vän till Kristinas familj. En amerikan som bott i Paris "forever". Det kom tidigt upp att jag är judaistik-freak och att han som namnet skvallrar om är jude (dock inte troende). Vi diskuterade Haskala, Moses Mendelsohn, Bal Shem Tov, ashkenazer, sefarder och Torah-kommentarer. Stackars Kristina. Noah visade oss halva Paris. In och ut på diverse kända caféer, restauranger och barer drog han oss. Här satt Lenin och här skrev Hemmingway och här målande bla bla bla. Det var väldigt intressant men lite för mycket info på en gång. Vi drack kaffe på Le Select, som hade en urgullig tjugioårig katt som maskot. Lyckan var hos en kattälskare som undertecknad total. Det var ett tag sen man hade len kattpäls mellan fingrarna. Underbart.





Förutom att visa oss kända etablisemang tog Noah med oss på en äkta fransk restaurang från 1845, en promenad i lilla och stora Luxembourgträdgården, samt berättade att den amerikanska självständigheten skrevs under ett stenkast från där jag bor (dit vi också gick), att det under mitt hus finns en naturlig vattenkälla och att det faktiskt finns en liten drake på här på gatan (som heter Rue du Dragon).

...var söndagens utflyktsmål. Först var jag bara tvungen att ta en sväng förbi pharmaciet...



Hostmedicin var ett måste. Tyvärr gjorde den mig mest dåsig men stoppade inte hostan. När vi kom hem kollade Kristina upp flaskan lite närmare. Det visade sig att den var homeopatisk och inte medicinsk. Hmpf.





Crêpè med nutella, kokos och banan till lunch. Det var ju ändå helg...



Solen och lite av den forna varma luften infann sig i går igen i den franska huvudstaden. Vi firade med att sitta på trapporna under det heliga hjärtat och bara njuta, lyssna på dålig trubadur och kolla på utsikten och den galna fotbollsakrobaten. Good times.

Ferferi utmanade mig i sin blogg att jag skulle lägga upp den tionde kortet jag lade upp i den här bloggen. Efter nogrannt räknande kom det att bli följade bild:



En urmysig kväll i Malmö hos världens finaste par, Carro och Tops. På bilden myser vi med kaffe efter att ha sett SM-finalen i fotboll och käkat mexikanskt på en restaurang vid Värnhem. Martin är där också. Detta besöket var som Tops uttryckte det för att "träna på att vara i Malmö igen". Konstigt att tänka nu att jag skulle behöva träna på något dylikt. I've come a long way. Fint minne. Tack Ferferi!

Jag har legat nerbäddad och hostat, frustat och pustat i två dagar. Det känns dock som två år. Väggarna kom lite för nära sängen idag, och jag behövde ändå få veta vad jag missat i skolan (den sista formella gramatikklassen var igår, nu är det vara révision som gäller) så jag tog mitt pick och pack och förflyttade mig till Starbucks vid Saint Michael för att möta upp med fina Sarra. Som försökte föklara skillanden mellan futur proche och futur simple för mig. Det gick sådär. Imorrn har vi examensprovssimulation.







När Jorge sen ville att jag skulle följa med till Rodinmuséet tänkte jag att dels kan jag aldrig när han vill göra något och dels är jag redan ute så I mind as well. Så här i retrospect var det inte alls smart (JA mamma, jag vet vad du sa!) för nu är jag tillbaka i sängen med bultande hals, hostattacker och nysdito och feber. Men vem vill inte se (ett av de 21 exemplaren av) Tänkaren IRL?



Det var dock ett par till som hade tänkt precis som Jorge...



Jorge var dock vid gott mot ändå!







Le Baiser, kyssen



Den en gång så kontroversiella L'age d'airain, Bronsåldern







Och där var den helt plötsligt, Le Penseur, Tänkaren! Jag och Jorge stod en lång stund och bara gapade och sa om och om till varandra att vi hade INTE trott att den skulle vara så sablarns liten. En muséeintendent hörde det hela och förklarade att efter skandalen med Bronsåldern (där Rodin blev anklagad för att ha gjort skulpturen efter en avgjutning och inte skulpterat den efter den belgiske soldat han påstod sig ha skulpterat den efter) så gjorde Rodin alltid sina skulpturer i mindre format först. För att undvika att bli kallad fuskare. Sen pekade intendenten ut i trädgården där en stor version av samma skulptur tornade upp sig mot himlen. Ok. Då fattar vi.



Martyren



Ikaros syster



På muséet kan man också hitta två målningar av Van Gogh...



...en Renoir men kanske framförallt, till min förtjusning, en Monet! Visst är den fin?



Trädgården är fantastisk, och kostar € 1 extra att besöka. På framsidan (där det är gratis) står den stora Tänkaren.



Ni som har vägarna förbi Waldemarsudde kan se ett av exemplaren på svensk mark och ni som bor i min gamla hemstad kan åka över sundet och se den utanför Ny Carlsberg Glyptotek i Köpenhamn.

I min förskylningsmisär, vädermisär och examenspluggmisär finns det två fin-fina ljusningar. Brev från familjen...



...och besök i morgon från ännu en av mina "syrror", denna gång Kristina. Lycka!

Dagen hade egentligen storslagna planer innefattande Tour Montparnasse, utsikt över hela Paris och goda cocktails. I stället bjuder den på varmt vatten med citron och honung, mormors specialkur Ricola, nässpray, Lemsip och Strepsil. Och sockerstinna onyttigheter framför jordens undergång i Supernatural förvisso. Inte riktigt samma sak som utsikt och cocktails, dock. Och ute regnar det och är kallt. Merde!

Lördagens kväll inleddes som så många gånger förrut med.....just det, middag i citén. Denna gång bjöds det på pizza och Jenny Lina Carlsdotter hade med sig sin vita chokladmousse med färskt citronskal och bärcoulis.  Succé, förrutom att den inte hade stelnat tillräckligt. Vit chokladsoppa. Gott det med kan jag rapportera. Min kamera laddade ur innan vi hade tagit första tuggan, så mobilkort är det enda jag kan erbjuda. Kanske något lånat kort framgent. Håll till godo.



Sedan åkte denna flaska fram...



...och alla minus undertecknad blev minst sagt runda om fötterna. Jag dricker inte gift.















Sen bar det av till det brasilianska huset som hade anordnat en svensk-brasiliansk fest. Jag hade förväntat mig en fest i magnitud med den kanadensiska festen, och blev minst sagt besviken. Så jag ställde mig bakom baren istället och jobbade mig igenom kvällen. Hur kul som helst!






Jag och Jorge var ett fantastiskt team i baren. Och ja, det var svettigt. Och ja, jag svalkade mig med alkoholhaltiga drycker. Mitt anlete kan inte gömma någonting.



Charlotte tog en absint för mycket och fick gå hem. Hon var dock uppe och hoppade i morse igen, så ingen skada skedd.



Slutet av kvällen dansade jag bort som besatt. På bilden bär jag tydligen ett par mycket ekivoka ord. Jag pratar inte portugiskiska... Det bar i alla fall sen av tillbaka till svenskhuset där pizzan fick göra ett extranummer på bordet. Jenny Lina Carlsdotter och tre män satt sen och snackade kärlek fram inpå småtimmarna. Så kan det gå. Jag lånade Mettes rum i svenskhuset då hon inte direkt behöver det längre. Hon och Andreas campar numera i samma säng. Fint, tycker jag.

Jag vaknade till fågelkvitter istället för biltutor, sirener och oljud. Till en grönskande syn istället för hustak. Hade glömt hur det var. Fantastiskt. Kanske är jag liiiite mindre inbiten stadsmänniska än vad jag trodde.



Jenny Lina Carlsdotter vaknade dock tidigt i vanlig ordning när det har varit festligheter kvällen innan, så hon begav sig på matinsamlingsrutt.



Succé! Jag hittade ett boulangerie som var öppet trots söndag och Europadag och dagen efter 8 maj och gud vet vad. Dessutom ett öppet epiceri. Matinsamling, check!







Efter mysmorgon begav jag mig via söndagsmarknaden hem igen. Kvällen bjuder på barnvaktande och Victor Hugo. Good times.







Ja, och så kanske jag ska följa upp på UPR:en. Det gick ju som förväntat. Slut.

I dag efter (det ganska svåra) före detta examensprovet gav vi oss ut på en liten socker-exkursion. Målet var Angelina. Vi var helt till oss på vägen dit och det resulterade i lite galna upptåg. Att alla tre snart är trettio och att två av oss (det vill säga inte jag) jobbar för respektive regering (Mexiko och Australien) stoppade inte oss. Paris will do that to you.







Sen var vi äntligen framme, framför oss tornade följade syn upp sig:





Vi beställde deras specialité, den varma chokladen, som mer är som gräddig chokladsås med mera grädde än någonting annat. Till det mer socker och kalorier i form av bakelser. Jag tog en marakronbakelse med kanderade violer, bladguld, choklad - och sockerkaka, färska hallon och gräddmousse. Oj, oj, oj.

















Efter vår sockerchock gick vi till intilliggande...



...som är...



Titlarna var dock mycket färgade av landet vi nu befinner oss i. Ett axplock:

    

Jag köpte emellertid en lite mer etablerad fransk titel (och författare). Mycket passande inte bara för att jag bor i Paris, utan också för att jag går i skolan där den utspelar sig samt att det är Madame Chamblas favoritförfattare.



Efteråt tyckte vi att det var dags att förbränna några av de hundratals, antagligen tusentals, kalorier vi just konsumerat. Vi gjorde det i Jardin des Tulieres.







Vissa av mina vänner har trott att jag är Ali och Alis vänner vice versa på bilder vi lagt upp på facebook. Vi tycker att det är urkul.



Jenny hög på socker. Jag vet, dags att växa upp. Men hörrni, Paris will do that to you!

...med en lång promenad längs Seine. Nu kickar vi igång den här dagen med fullkornsgröt och kaffe. Who's with me?













Och hörrni, der HÄR vad väl super! Nu har man äntligen en förklaring för så mycket. Vissa kan inte hjälpa det alltså.

Kvinnan jag träffade i Jardin du Luxembourg, som för övrigt heter Kenza, försvann inte från tankarna. Hon var så trevlig, genuin, intressant och utåtriktad. Som tur var träffade jag henne av en ren händelse igen utanför Monoprix på väg från skolan i förrgår. Vi bytte e-mail och idag var hon och jag och hennes bedårande son Anwar på utställningen "Les Lalanne" på Musé des Arts Décoratifs tillsammans. Man fick inte fotografera där egentligen, så bear with me när det gäller kvalitén på korten, de är smygfotade... Claude och François-Xavier Lalannes skulpturer är för att använda en anglosaxisk kliché breathtaking. Även om det kostade knappt 100 riksdaler och den var relativt liten var den utan tvekan värd det. Det var som att stiga in i Fablernas Värld, Alice i Underlandet och Louvren, allt på en gång.













Efter utställningen promenerade vi till intilliggande Jardin des Tuileries där Kenza bjöd på kaffe och klassisk fransk kaka från den lilla Paulvagnen som finns i parken. Vi satte oss bland träd, fontäner och turister och bara pratade. Vilken intressant människa alltså! Så många historier och visheter att dela med sig av! Vi pratade om ICRC och att rädda världen, barn och familj, skilsmässor och uppbrott, att vara sann och ärligt mot sig själv och vad som egentligen betyder något i denna världen. Hennes man växte upp i krigets Afghanistan, hon själv i Paris i en marockansk familj. Att sedan vara mexikansk medborgare och ha jobbat över hela jorden gör att hon har en hel del olika perspektiv och insamlade visa ord att dela med sig av. Jag älskar henne redan. Hennes son Anwar är bland det sötaste jag sett dessutom. Han ler hela tiden och är med i konversationen, på sitt eget lilla sätt. Jag hade en enormt trevlig eftermiddag. Det behövde jag verkligen efter att ha legat och PMS-surat och kollat på True Blood (som för övrigt är min nya favoritserie efter House och Supernatural) varje eftermiddag denna veckan.











När fikat var konsumerat fikat (Kenzas espresso och min vienoisse fick sig en flygtur ner på det vita gruset av den syarka vinden som smeker, eller kanske rent av piskar, Paris för tillfället, så det gick relativt fort) och lekt lite med Anwar promenerade vi runt lite i parken för att sedan promenera hem. Kenza bor också i sjätte. Dessutom är hon också bloggare, hon har två stycken! Så när jag frågade om det var ok att lägga upp foton på henne, men kanske framförallt på hennes son, tyckte hon att det var väl ingenting att fråga om. Så vi gick båda runt och fotade åt höger och vänster på vår prommis.







Det är för övrigt som ni kan se från våra ytterplagg kallt i Paris igen. Från att ha varit nästan 30 C förra veckan och t-shirt och shortsväder är det nu runt 12 C och vinande vind istället. Snopet. Oh well, it's still Paris! Nu blir det studera för hela slanten. Vi ska imorgon ha ett gammalt examenstest istället för det sedvanliga fredagstestet. Det börjar närma sig examensceremoni! Innan det ska dock Kristina, Sofia och familjen komma hit, jag ska flytta till Ali och det skall göras massor av kul. Good times alltså.

Jag och Karin tillbringade söndagen i ett regnigt Marais. Lunchen intogs på ett judiskt falafelställe, för att stilla mitt relativt etablerade och Karins nyfunna intresse för judisk kultur. Vi åt som om det inte fanns någon morgondag. Attans vad gott det var!



















Sen yougurtglass till efterrätt på favoritstället, lite shopping och en upptäckt mycket passade för yours truly. Tåg till Luxembourg för Karin och städ av lägenhet för mig. Söndagen var sen över, och då även lovet.

Den femte svenska vännen att besöka mig i Paris blev Karin. För oinsatta är Karin en av mina tre "storasystrar". Det var ett gäng som kom till Lindesberg när Lindesbergs Lassarett skulle öppna 1982. Alla kom från olika delar av Sverige och de alla var unga och i samma situation. Vissa par arbetade båda inom sjukvården, men några enstaka (som mina föräldrar) gjorde olika saker. Min pappa öppnade IVA och var avdelningsförestånadare där i över 20 år. I alla fall. Alla barnen till detta gäng blev kompisar. Ju äldre vi blev desto tightare blev vi. Speciellt Karin och hennes systrar Hanna och Kristina och min syrra och jag, för vi bodde bara meter från varandra uppe på Hagaberg. När jag började högstadiet såg Karin till att alla var snälla mot mig, och senare när alkoholen gjorde entré i våra liv såg hon till att det aldrig blev för mycket. Hon lånade också alltid ut kläder och skällde ut en och annan kille som hon ansåg inte hade behandlat mig bra. Som en riktig storasyrra. Jag har kallat dem mina storasyrror i över tio år. Jag har även tre extra småsyskon. Kristina, Karin nr 2 och Anders.

Karin bor numera i Luxembourg där hon arbetar som jurist och översätter franska domar till svenska. I går morse (när det inte var så kul att heta Jenny Lina Carlsdotter och hon på skakiga ben öppnade dörren för Karin) stog hon utanför min dörr med jordgubbar, croissanter, baguetter, ost och massa annat gott. Dessutom finchoklad from Luxan. Fin som bara hon kan vara. Lyckan var total.





Efter att jag hade tagit igen mig lite och tagit ett och annat piller var jag back in buissness igen. Då begav vis oss ut på en promenad som via Louvren och Jardin des Tuilieres tog oss till Champs-Èlysées och triumpfbågen. Precis vid Louvren knackar någon mig på ryggen. Det var ingen mindre är Richard, som jag gick på dagis med! "Trean" på Tallbacken minsann. Richards storebror Andreas var min allra första pojkvän, och på mitt femårskalas fick jag en massa fina smycken i ett rött och rosa hjärta. Så sött. Men sen började sexårsträningen inför skolstarten, och eftersom jag var året äldre än Anderas slutade vårt fina, oskyldiga men antagligen mitt allra bästa och dessutom första förhållande. Ursött.



Ignorera gärna att jag fortfarande ser ut som ett dagisbarn på fotot...

Sedan blev det mat på ett ställe nära Montparnasse. Inget annat än bakispizza var godtagbart för Jenny Lina Carlsdotter.







Efter lite vila hemma hos mig var det dags för dagens andra Sverigebesök, nämligen fina Carro! Vi mötte upp med henne och hennes jättesnälla och trevliga vän Fernando och gick till Le Pub Saint Germain och fortsatte senare till Curio. Johan mötte upp också. Urtrevlig kväll.









Curio hade ganska udda inredning, men samtidigt cool. Jag var dock lite misstänksam till hjorten...



Och fåglarna...



Och speciellt räven. Mamma och pappa vet varför.



Karin, som fick gå upp vid femhugget på morgonen igår för att ta tåget hit, trynar fortfarande. Nu blir det nog lite brunch dock och sen Marais innan Karin måste tillbaka till lilleputt. Jag saknar henne redan!

...började här klockan tio i går morse:



Det skulle firas med champagnefrukost!



Vi adopterade en aussi och en dansk som för dagen var hobbysvenskar.



Billig skit (mitt) möter bra skit (Andreas och Mettes).



Sen blev Jenny Lina Carlsdotter kissnödig i vanlig ordning, så det blev Louvren och deras toaletter, och när vi gick tillbaka mötte vi helt otippat...



...vår klassis Alexej!



Sen blev vi lite fler svenskar.



Då kom spansk TV och ville filma oss. Så så fick det bli. Vi fick prata spanska in i kameran. Jag fick ett litet solo-apperance då kameramannen av någon anledningen verkade finna mig intressant.



Sen bar det av till Citén. Där skulle det ätas sillalunch!



Fransk sill. Jag var tveksam. Och höll mig till Abbas.











Sen kom Isabelle, Alejandro och Leo från min klass, och då spelades det kubb! Mitt lag vann, naturligtvis!











När jag hade kört en omgång tröttnade jag lite och mös på filtarna istället. Det sjöngs bland annat Spice Girls och vårvisor.









Sen var det dags att packa ihop.



För vi skulle till svenskhuset där...



Svenska kören sjöng så fint!



Alla kramade sina hjärtevänner uppfyllda av den fina skönsången. Så jag fick vara med och dela på kärleken mellan Andreas och Mette en stund. Fint.



Svenskhuset överhuvud Vivianne höll tal.



Det gjorde Malena också.



Sen klassisk brasa, såklart!



Många svenskar var närvarande. Och några andra som fick vara med ändå.



Efter att ha minglat lite satt vi på marken och pratade och hade urtrevligt i vad som kändes som timmar. Jag hade så jädrans trevligt. Alla i citén är studenter eller doktorander och har så mycket intressant att komma med. Jag fick veta saker som att flugor kan manipuleras till att bli homosexuella, överviktiga och kokainmissbrukare, till exempel. Här är jag JAG. Utan bihang, utan en relation till någon annan. Jag är inte någons flickvän, granne, dotter eller syster. Jag är JAG. Och människor vill höra vad jag har att säga. Och de tycker om mig. Och de säger det till mig - fast vi inte känner varandra så bra (än). Och jag får komplimanger. Hela tiden. Allt som jag brukar göra mot andra kommer tillbaka till mig här i Paris. Paris har varit vänligt mot mig ända sen jag kom hit. När jag kom till Paris var jag, även om det inte var så illa som i början, en liten nedbruten ledsen flicka. Nu är jag en framåt, glad, social, trevlig tjej. Igen. Jag är mig själv igen. Jag VET vem jag är igen.

Jag är Jenny Lina Carlsdotter. Jenny Lina Carlsdotter älskar att träffa nya människor. Jenny Lina Carlsdotter pratar mycket, men det är för de som umgås med henne någonting POSITIVT. Hon ska inte vara tyst, för det är inte hennes personlighet. Jenny Lina Carlsdotter är genuint intresserad av andra människor, och delar därför med sig mycket av sig själv för att få samma sak tillbaka. Jenny Lina Carlsdotter är alltid väldigt PK, förutom i väldigt nära vänners sällskap och om hon tagit något glas för mycket. Jenny Lina Carlsdotter älskar tillställningar. Och Monet. Och Cola Zero. Och sina vänner. Och att träffa nya människor. Jenny Lina Carlsdotter tycker inte att det är töntigt att visa känslor, och kan därför gråta, skratta och visa rädsla, även om hon inte känner människorna så bra. För hon skäms inte för den hon är. Jenny Lina Carlsdotter älskar sig själv. ÄNTLIGEN. Paris, jag älskar dig och allt du gett mig. Du gav mig mitt liv tillbaka och för det kommer jag dig alltid vara dig tacksam. Paris, du kommer alltid finnas djupt inne i mitt hjärta. TACK PARIS.