Jenny Lina Carlsdotter

Kristin och Lotta är äntligen här. Likt två av de tre vise männen kom de med gåvor. Saker hemifrån jag inte fått med i packningen, svenskt snask men kanske framförallt: QUORN! Lyckan var obeskrivlig. Fransmännen är inte så bra på det här med veggie-protein. Kött, ost och bröd är deras melodi. Gårdagskvällen tillbringades efter en liten promenad och mysmiddag hemma hos mig på Pauls pub och sedan ute i Citén. Idag har vi turistat lite i sol och värme och ska ikväll ut i den parisianska natten. Tjejerna ska bara vila lite först...



Tuff dag för ovana fötter....

Lite piggare bilder:



Nyanlända.

I onsdags var det dags att tillfälligt vinka av Eva som ska till Norge i några veckor. Eva är G-R-Y-M! Hon går på en av Frankrikes bästa buisness-schools, där hon läser management. Hon fick på sin senaste examens-tenta 19/20, och läraren sa att hon aldrig hade gett ut ett så högt betyg, någonsin! Hon fick omdömet "outstanding" och blev erbjuden jobb på fläcken av någon ur juryn som var VD för ett företag i Paris. Vi andra håller (på ett "bra" sätt) därför tummarna för att det jobbet hon intervjuar för hemma i Oslo inte faller henne i smaken så att hon kommer tillbaka hit och tar ett flashigt Parisjobb. Ali i min klass sa att hennes pojkvän (som också har gått på samma skola) berättat att man automatiskt får högre ingångslön bara för att man gått på denna skola (som jag tyvärr glömt namnet på). Jag är SÅ stolt över vackra, smarta, underbara EVA!!!!

Vi började kvällen med bubbel, snacks och tjejsnack på Rue du Dragon, och fortsatte sedan ut på middag på detta stället. Som jag MYCKET varmt kan rekommendera. Vi satt uppe på balkongen där man har "le menu", vilken alltid tenterar att vara billigare, medan det i nedre delen av restaurangen är lite finare, med "la carte" som således har lite högre priser. Tjejerna tog lammet och jag ceasarsallad med de största kungsräkorna jag någonsin sett och detta skjöldes ner med ett gott vin. Innan detta blev det fördrink och det hela avslutades med créme brulée, kaffe och en cosmo. Andreas och Francis slöt upp lagom till efterrätten och tog en drink med oss. Notan slutade på precis uder €200, vilket för den maten, all alkohol, trevlig atmosfär och service får ses som ett kap! Om du är i eller ska till Paris, checka in Alcazar på 44 Rue Mazarin i 6e arr!




















Sedan vidare för att möta upp David och Tino, och lite ofrivillig barhopping. Varje gång vi kom till en bar, satte oss ner och eventuellt hunnit beställa, stängde stället. Vi hamnade till slut på ett väldigt oklart ställe med någon slags liten klubb i källaren. Murade väggar och en strippstång (!) på dansgolvet. Man ska se allt innan man trillar av pinn, minsann.



Soooo serious!











I dag lämnar jag er med en liten historia som lika gärna skulle kunna vara definitionen av Jenny Lina Carlsdotter
på wikipedia. Alla som känner mig något så när vet att jag dels är vääääldigt klantig (jag kan lyckas med det mesta), dels har ganska mycket otur (som t.ex. när en gren föll i huvudet på mig i Rönneholmsparken) samt att jag är ganska passionerad i vad jag gör. Jag måste till exempel (eller måste, jag VILL helst) titta den jag pratar med i ögonen så att jag riktigt kan ta in vad personen säger. Ok. Bakgrund uppmålad. När Mette, Eva och jag chict på rad trippade fram på Paris gator i höga klackar och coola outfits á la Sex and the City hade vi samtidigt en intensiv diskussion. Eva pratade, vilket gjorde att jag var tvungen att titta på henne och inte framåt. Helt plötsligt så försvinner jag. Eva tror att jag larvar mig och gör moonwalk och tänkar att lite okänsligt mitt i konversationen. Mette tror att någon bara helt ofint drar mig baklänges. Jag tror ingenting. Jag kan inte tänka. Tips: tappa aldrig andan och gapflabba samtidigt. Det gör mycket, mycket ont i lungor och mage då. Mitt höftben och ena bröst kommer aldrig att bli detsamma. Jag gick alltså rakt in i en stolpe. Igen. Flaggstången på Lindeskolans torg kommer fortfarande ihåg mig, sanna mina ord. Ja, det är Jenny Lina Carlsdotter det.

Har inte bloggat på ett tag. Har inte funnits så mycket att blogga om, faktiskt. Mest plugg och träning för Jenny Lina Carlsdotter. Måste ju passa på i veckorna då helgerna här har tenderat att vara lite.....fullspäckade. Jag fick tillbaka testet (vilket tydligen numera är en liten fredagstradition á la Sorbonne) och jag fick 14 av 20 möjliga poäng, vilket enligt madame Chamblas var "Atténtion!" (jag själv hade varit nöjd om hon inte hade sagt så). Men efter det har hon memoriserat mitt namn och slänger ur sig många "très, très bien Jenny" under klasserna vilket uppskattas av yours truly. Jag är faktiskt ganska bra på franska, det lilla jag lärt mig. Så det så! På fredag kör vi igen, och då är det mycket mer grammatik än förra gången. Men denna gången ska jag tametusan ha över 17. Banne mig!


Detta är inte i Madame Chamblas klass, utan på en av "konferenserna" (innan folket kom dock) som helt ges på franska, i ultrarapid och utan översättning. Jösses. Jag går "fransk film" och "Frankrike idag". Tenta på detta i slutet av terminen..... Ujujuj....


Vi har hängt lite mer med varandra i klassen också, och "le petit dialouge" som madame Chamblas beordrar oss att göra på klasserna gör också att vi lär känna varandra bättre. Det finns en HEL del udda karaktärer i klassen, från "all walks of life" som vi anglofiler säger. Ett axplock:

En ryss (han får på grund av min stora respekt för honom vara anonym) som när han bodde i Ryssland var en enkel, simpel småstadskille på 112 pannor med en liten vodkafabläs. Han flyttade sedan till St. Petersburg där han bodde i en tvättäkta sovjetisk kommunalka. På något sätt tog han sig till USA, där han träffade en skådespelar-coach. Denne bjöd honom till Frankrike, där han nu (cirkus 60 pannor lättare och utan vodka-problem) bor i ett SLOTT med sjuttio rum, vallgrav, jaktstuga, vakter och gud vet vad hos en dramatisk författare och hans skådespelade fru. Ryssen själv är med i en pjäs om Herkules som snart går upp på teatern här. Han är emellertid väldigt noga med att påpeka (läses med mycket grov rysk brytning): "My familiy is veeery, veeery poor though, we have noooothing in Russia". Ok, great.  Nämnde jag att han är blott 26 år gammal? Ja jösses. Vi tog en promenad efter skolan i dag och han var mycket noga med att påpeka hur lyckligt lottade vi är att bo i denna stad, allt fint vi har och att vi verkligen ska njuta av livet. Vi ska fråga oss vad livet egentligen är och hur vi vill tillbringa det. Fint faktiskt.

En mexikan. En riktig långstång med lång, svart kappa och en grov mexikansk, läspande brytning. Gillar att berätta om Mexiko och speciellt det mexikanska köket. Gillar att (stolt) visa upp sitt amerikanska "border pass", med vilket han fritt kan åka fram och tillbaka över gränsen. Vilket faktiskt är en ganska "big deal" over there. Han flörtar konstant, helst med madame Chamblas.

En chilenare. Är alltid bakfull och flörtar mer än mexikanaren. Han är blott 19 men för sig som en karlakarl. Han ler hela tiden och blinkar efter i stort sätt varje mening. Han är en tvättäkta latino-charmör. Han kan sitta och nicka förstående under en hel lektion, men sedan fråga frågor så att hela klassen inser att han inte har fattat jota. Vilket gör att madame Chamblas (som verkar gilla honom skarpt) skrattar och säger "Dax, du måste koncentera dig!" (hade detta hänt mig eller Ali hade vi antagligen åkt ut med huvudet före, men vi har inte Daxs charm).

En asiat. Hon är jättekort, har pottfrilla med lockigt hår, stora glasögon med svarta bågar som täcker halva anskitet och mössa med öronlappar. Ingen förstår vad hon säger, vilket språk hon än pratar. Förutom madame Chamblas som verkar väldigt nöjd med hennes prestationer. Och som kan uttala hennes namn. Ingen annan kan. Jouisiui eller något i den stilen. I dag när jag kom till skolan satt det lite folk i ett "väntrum" (man får inte äntra Sorbonnes lokaler förrän en kvart innan man ska ha en klass). Alla sitter i en ring och småpratar. Jouisiui har dock vänt sin stol och sitter med armbågarna i knät och huvudet i händerna och stirrar ut genom fönstret. Där det finns en stenvägg.

Det är underhållande att gå på Sorbonne, det måste jag säga! Je suis très contante!


Många nationaliteter, många livshistorier, många karaktärer.

Jag har annars ett problem. Jag måste hitta en kiropraktor eller naprapat. Min höft/rumpmuskel är fasiken inte som den ska. Vilket förpestar mitt liv å det grövsta då man inte klarar sig i Paris utan fungerande apostlahästar. Jag har frågat runt lite och hoppas på det bästa. Kan man få en remiss av en läkare som i Sverige, måntro? Annars kommer det ju kosta skjortan!

Jag måste också passa på (mest för att jag på Aftonbladets hemsida sett vilket "snökaos" det tydligen är hemma) att berätta att det i Paris pendlar mellan 10-16 plusgrader nu och att jag i dag lade fuskpälsen på hyllan till förmån för min fin-fina trench (TACK mamma och pappa, den passar perfekt!). Lite måste man ju få njuta av att inte vara i snödrivelandet just nu....eller?

Jag har nu ätit lite (och känner mig obligerad att visa vad efter mitt tidigare spagetti-med-ketchup-stekt-ägg-fiskpinnar-inlägg, jag äter vanligtvis bra här, ok mamma?) och ska senare möta upp Eva och Mette för girls night out. Alla har varit sjuka det senaste (vilket också varit en anledning till ovanstående träning-och-plugg-tillvaro för mig) så vi har inte umgåtts alls nästan. Dessutom har Mette lämnat oss i singelhörnet till förmån för vår egen Andreas. Vi är alla urbota glada men också liiiiite rädda för tofflande framgent. Tiden kommer att utvisa. Eva ska hem till Norge i morgon för att jobba lite under sitt pågående vinterlov, så ikväll passar vi på. David sms:ade dock just och bjöd oss till sin restaurang, så det kanske inte dirket blir girls night out, men ut det ska vi, och tjejer det är vi!



På fredag får jag finbesök och jag är så glad att jag inte riktigt vet vilket ben jag ska stå på (förslagsvis inte det onda, kanske?). Det fördunklas dock lite av att det finns både gluten- och laktosallergi i sällskapet. In the land of bread and cheese. Inget gluten- eller laktorsfritt i affären (jag har själv fått gå tillbaka till laktos igen). Panik. Men det ordnar sig nog.....

I dag lämnar jag er med lite bilder på hur spontant kul det kan bli i den franska huvudstaden ibland. Bara sådär!

Ni som är helt ointresserade av mode kan scrolla ner några centimeter nu, för detta kommer inte under några som helst omständigheter intressera er. Om ni inte vill hånskratta åt mitt modeintresse vill säga. Då kan ni läsa vidare. Alla klara? Ok. I går släpptes så alltså Sonia Rykiel pour H&M [hachéem]. Jag ville ha Halsduken, och begav mig därför på skakiga bakisben som endast fått fem timmar sömn ut på uppdraget. Det är extra kul för oss här i Saint Germain des-Prés, för flaggskepp-affären, och tillika adressen på alla accossearer, är bokstavligt talat runt hörnet, på Saint Germain. Dessutom frontas vårt fina granncafé, Café de Flore, på hemsidan och i reklamen.



Efter att ha utstått onda och stirriga blickar, vassa armbågsstötar, knuffar och ryckande i plagg i FYRA olika H&M-butiker fick jag se mig besegrad. Halsduken var slutsåld. Så efter dessa fyra butiker, ett mardrömslikt och närapå förgäves försök att ta mig ut från Forum les Halles och en 20 cl tropicanajuice för 25 riksdaler fick jag med svansen mellan benen och med nedslagen blick ta metron hem med blott ett Sonia Rykiel diadem och en väska att ersätta den sönderbuggade väskan som gick i graven på fredagskvällen. Good try though.

(NU KAN ALLA MODE-OINTRESSERADE FORTSÄTTA LÄSA). Lördagskvällen inleddes sen efter en gourmetmiddag bestående av pasta med ketchup och stekt ägg som sköjldes ner med en kvarglömd äcklig öl från vår housewarming med lite besök från Citén (jag sportade naturligtvis mitt nya diadem). Jag måste säga att mina språkkunskaper växer för varje dag. Och då syftar jag inte bara till franskan. Nej, jag lär mig mer danska, norska, spanska och tyska för varje dag. Engelskauttalet blir dock sämre för varje dag, då jag börjar prata som fransmännen. Men ändå. Denna afton talades det tyska, franska, engelska, danska och svenska. Mycket bra. Johan, Sara, Mette, Andreas och jag drog sen till Fleche D'or, en klubb långt ut i tjottahejti där det spelades livemusik och man betalade pant för glasen. Trevligt ställe men dålig musik. Så vi mötte upp Marcel och drog till en mysig bar vid Stalingrad där vi hade tänkt natt-dinera. Tjii fick vi för köket hade just stängt. Så vi drack upp vårt vin och åkte hem. Jag åt fiskpinnar och en avocado och kom i säng i (för Paris) god tid.



Die deuche/schwedishe/syrian/marockan leute.



Man fick en gratis drink för inträdesbiljetten.



Posing in the cold



Wannabe The Knives. Not even close.



I dag kände jag att det var dags för lite Jenny-tid igen. Att vara allena är så viktigt för mig då och då. Men denna dag var jag faktiskt inte ensam. Nej, med mig hade jag en av mina favoritkaraktärer från filmens värld, nämligen Amelie Poulian. Och vi hade mysigt!



Vi drack kaffe på Amelies arbetsplats, Café des Deux Moulins.



Jag snackade lite med hennes pappas trädgårdstomte.



Jag kollade in frukten på hennes kvartersaffär, där den elake frukthandlaren mobbar den lite "specielle" medhjälparen.



Checkade in hennes port och lägenhet.



Sist men inte minst visade Amelie mig vart hon kärleksfullt och lekfullt viskande redogjorde för den blinda mannen om alla lukter och syner på marknaden vid Lamarck-Caulaincourt Metrostation.





En dag i Amelies fotspår!

Dessutom passade jag på att njuta av utsikten från Sacre Coeurs trappor, insupa den begynnande våren samt bli pålurad något slags dufårdetduönskarbaradubetalarmig-armband av en påstridig men väldigt gladlynt tanzanian.









Efter donken vid Montparnasse fick det dock vara nog med äventyr, och jag tog mig hem och stupare i säng till svenska program på olika play-siter.

Nu: mat, plugg, säng.

Oj, vilken fredag! Först ville jag inte att den skulle komma, då jag skulle - efter endast sex lektioner- ha ett test. Och det var inte på lite grejer heller. Det var på allt vi har gått igenom hittills. Vilket man skulle kunna tro var ganska lite med tanke på den ovan nämnda lilla skaran lektioner. Nej, det var inte ganska lite. Det var ganska mycket. Oregelbunda och regelbunda verb, artiklar i bestämd och obestämd form, negationer, adjektiv, maskulin, feminin, plural och singular, vokabulär och lite annat smått och gott. Detta fick vi dessutom veta dagen innan, alltså 22 timmar innan testet skulle äga rum. Det gick ganska ok dock. Fast för första gången på.....ja, sen jag kan komma i håg, så fuskade jag lite genom att på två meningar snegla över på Ali. Två motsatsord hade fallit bort.... Ja, det är förskräckligt, jag vet. Jag rättfärdigar det med att det var lite svårt och alldeles för tidigt för ett test av den magnituden. Fast som sagt, det gick faktiskt ganska ok. Jag rapporterar betyg framgent. Efter testet mötte jag, efter lite häng med klasskompisarna, Francis i Marais. Han tog mig till ett jättesött franskt te-hus med trevliga servitörer, gott kaffe och te, men framförallt: de största portionerna bakverk jag någonsin sett!!! Vi delade på en citronmarängpaj och en fruktsmulpaj, och jag åt inte ens hälfen. Jösses.



Det framgår kanske inte av bilden, men pajbiten har ungefär samma storlek som Francis huvud...



Sketagod var den.



Men alldeles för stor...

Sen tog vi en promenad i solen...



...kollade på guitarrer...



Hittade underliga ting på andra ting som vanligtvis inte har underliga ting på sig...



Sen gick vi hem till Francis, där jag återigen fick njuta av utsikten som fick mig att falla pladask för denna staden, medan Francis serenerade mig på sin guitarr och bjöd på hemmagjort citron-te med honung.



På kvällen kom Mette hem till mig för bubbel, snacks och en stor skopa tjejsnack. Sen drog vi till Gare L'est där vi gick på puben L'Atmosphere där...



...Lottas och Johannes vän från Manchester, Paul, numera jobbar extra. På dagarna plåtar han för ryska Vouge och andra high-rolling jobb, och på kvällarna fixar han klirret i kassan på denna lilla bar på hörnet precis vid kanalen.





Sedan blev jag avlämnad vid en klubb på andra sidan staden, där det var någon slags buissness-school fest (som var sponsrad av både det enda och det andra, som Pringelsrören man fick med drinkarna till exempel (!)), och där jag träffade upp med...



David och hans polare.





Det festades till sen kväll (eller rättare sagt tidigt morgon), när testosteronet började sippra ut i form av slagsmål och interventioner från ännu mer testosteronsipprande vakter. 23 timmar efter att dagen börjat lade jag huvudet på kudden för att avsluta vad som till slut blev en underbar fredag, testet till trots.

I dag lämnar jag er med något mycket intressant. Nämligen toaletterna i Paris. Eller vissa. För att illustera detta har jag tagit ett kort i Pauls bar, vilken är mer av kvarterskrog-slaget, och ett på (tjej)toan på den lite mera upscale klubben vi var på igår.





Kommentarer på de sista två bilderna är mycket välkomna. Jag känner mig ytterst skeptisk till detta fenomen nämligen, vad känner ni?

Dagen inkluderar en ordentlig Saint Germain des-Prés-brunch, Sonia Rykiel, kanske häng på Davids restaurang, fest med citémänniskor och någon klubb med liveband och med D'or (guld) i namnet, och kanske lite plugg där emellan.

Som jag tidigare redogjort för här på bloggen har jag en stor passion för de små bakverken med mandelmassa och grädde. Vi tog oss idag efter lite feltolkning av Ali's Iphone-karta till slut till svenska kyrkan, där de severade semlor och gott kaffe. Jag åt TRE. De var dock väldigt små, som Ture Sventons ni vet. Rouzbeh kom förbi och sa hej och inledde med "Jag trodde nog att jag skulle hitta dig här". Japp. Där det finns semlor, där finner man också Jenny Lina Carlsdotter! Och Ali älskade dem också. Jag berättade om dem innan klassen idag, och under tiden så lutande hon sig mot mig och viskade "I can't concentrate now, I'm only thinking of the Swedish pastries". My kind of girl!







Heaven! Nu får det vara nog för ett tag dock. Jag sitter här helt stissig, hög på koffein och socker. Andreas ringde just, så nu blir det middag och öl istället. Bra dag.

I går var jag på bio. Ensam. Det var första gången jag gick på bio ensam och jag kan verkligen rekommendera det. Eftersom jag är med folk precis hela tiden, så var det perfekt Jenny-time. Jag såg såklart Sherlock Holmes. Ja, för de som känner mig vet ju att jag skulle offra ena lilltån för en dejt med Jude Law. Han är dock inte så het i mustasch och filmen var sådär. Men ändå, trevlig stund!

I dag visade Paris sig från sin allra bästa sida, och gav förhoppningsvis oss en försmak för vad som snart komma skall. Johan och jag tog en lång promenad och hamnade till slut vid École Militaire, där vi satt utan jackor i solen och bara stekte och drack frappe och varm äppelcider. Nice! På tordag och fredag kan det komma att krypa över 10-stecket igen säger de, och det utlovas strålande sol från en klarblå himmel. Jag hoppas de har rätt.









I söndags var det så alla hjärtans dag. Min första allena på sex år. Ingen stor dag om man inte har någon dock. Men min var mysig. Ett kafferep med Eva, prat med mamma och pappa i telefon och en biodate och promenad längs Seine med roomie. Allt man kan önska.





Jag kan förresten verkligen rekommendera filmen vi såg, Brothers. Jag vet inte om det var för att jag hade väldigt låga förväntningar eller om det faktiskt var så att den var underbart bra, men jag blev verkligen tagen av den. Allas insatser var väldans bra, men den äldsta dottern - spelad av Bailee Madison - hon var exceptionell! Om hon inte faller in i Drew Barrymoore-fällan har vi en framtida "Hollywood It-girl" i henne, sanna mina ord. Remember where you heard it first, people! (Mamma: du skulle älska den, men stor gråtvarning!).

Annars är det mest plugg, plugg, plugg som gäller, och mitt lilla hemliga projekt då. Som nu är färdigt. Kursen går snabbare än snabbast framåt, så det gäller att varje dag sitta på sin kammare och studera som en fin flicka. Vilket jag naturligtvis gör i mitt lilla krypin bakom bokyllan. Träning tar upp en del tid också. Har på grund av detta fått införskaffa skärp. För första gången sen jag slutade snusa verkar ämnesomsättningen och förbränningen fungera. Tack för det! Mamma och pappa var så urbota snälla att de skickade min löp-vindjacka och min ipod-hållare som jag hade glömt, så nu är det varmare och roligare att springa/powerwalka. Dessutom skickade de med min favvo-klänning och den mycket välbehövliga sovmasken. TACK mamma och pappa!



I dag är det ju Jenny-julafton också, Fettisdagen. Det firar jag imorgon med att ta med några vänner till Svenska Kyrkans Café och semle-frosseri. Jag frågade i god tid Rouzbeh om han visste vert jag eventuellt kunde få tag på några. Man kan ju inte gå cold turkey bara för att man bor i ett annat land. Nej, ett beroende av semleslaget måste i sådana fall trappas ner. Jag tror mitt får ligga lite lantent framöver för att sedan blossa upp så fort jag andar på svenska mark igen. The love story continues......

Innan vi avhandlar mina senaste äventyr kan jag glatt meddela att det i Saint Germain Des-Pres har hänt något mycket trevligt, nämligen...



...en ny crepevagn på plats!. Inte lika fancy som den förra, och till synes ytterst ad hoc (kanske är en ny mer permanent på G?). Jag hurrar!

På fredagskvällen blev det en liten AW med Sarah. Åh, vad underbart att ses igen. Det var inte tyst en sekund (och för att bespara er den käcka och uppenbara combacken: nej, det är inte svårt om man heter Jenny Lina Carlsdotter). Vi hade ganska mycket att avhandla sen sist, sju år år länge. Nu lovade Sarah att hjälpa mig med min franska, precis som jag hjälpte henne med hennes engelska i London. Fungerar inte livet underbart på det sättet? Sarah ska nu till alperna ett tag, men när hon kommer tillbaka utlovas häng med hennes helfranska gäng, och jag har lovat att enbart prata franska (ja, för med den farten vi lär oss på Sorbonne lär jag ju vara flytande vid det laget).



Lördagskvällen inleddes med matlagning och middag på svenskhemmet. Med Andreas som chef, Jenny som sous chef, Eva som dukare och bordspimpare och Jenny som servitris lyckades vi servera en omåttligt god fisksoppa (med baguette till, såklart!) och en ganska stark med kulig Irish Coffee till dessert. Bubbel till det. Good times.







Vi lagade ganska mycket mat...



Gott!



Mettes underbart vackra kompis Trine från Köpenhamn var på besök.



Marcel var där



Sen blev det Irish Coffee...



...som först förtärdes på ett vuxet och trevligt sätt, men...



...som fort ballade ut och blev barnsligt,



barnsligare,



barnsligast!

Vidare till det kanadensiska studenthemmet (eller canadiska som norrbaggarna kallar det) och St. Valentinfest. Vi hade ganska låga förväntningar på kvällens tillställning, och hade därför backuppat med en plan om att fortsätta natten på någon av Paris nattklubbar. Temat var nämligen kitsch/80s och bara för studenter. Alla som har läst vid ett svenskt lärosäte torde få samma bilder i huvudet. Men så var det inte. Det var som att kliva in i en (bra, om det nu finns sådana) amerikansk college-film, och alla hade så där kul som man bara ser på en vita duken. Det var helt otroligt. Jag dansade som besatt hela natten till allt från Nirvana, Beatles och White Stripes till Britney, Jay Z, Jackson 5 och Theo Calderon. Alla (andra) hade gått all in på kitsch-temat, och lokalerna lyste i neon, rosa, guld och glitter.











Jag hade så otroligt kul. Och även om det eventuellt ser ut som det på vissa bilder, var jag inte överintoxikerad. Jag var high on life.



















*Någon* blev sen förvandlad till en kleptoman och tvingade oss andra att delta som medbrottslingar under sloganen "för vi är fattiga studenter". Stackars oss.



Cleptomania(c).

Sedan blev det massa vatten, ost och kex samt pizza på studenthemmet, där jag också tillbringade natten på Evas egengjorda madrass i form av två soffkuddar. Bekvämt faktiskt. Nu är det, efter Jenny-gjorda crepes i Saint Germain des-Pres, dags för ett hemligt project med deadline i morgon, och sen biomys med roomie.

Glad alla ♥ dag till mina fina vänner och familjemedlemmar, speciellt de hemma i Sverige som jag inte kan krama om. Pappa, mamma, mormor och Mia, Nalle Lindström har mitt hjärta i sig, han är där för att ge er lite fysisk kärlek från mig!

Första dagen på Sorbonne. Oj, oj, oj! Svårt, alltså! Och de lägger i högsta växeln på en gång. I dag var alltså vår allra första dag. Det betyder att de flesta av oss inte kan ett jota. Vår första läxa till morgondagen (som vi alltså har 22 timmar på oss att göra) är att 1) lära oss böja Être (att vara) och Avoir (att ha). Två olika plural och allt möjligt konstigt  2) lära oss ca 20-30 nationaliteter samt ändringen i feminin och maskulin form samt den lilla 3) alla siffror. ALLA siffror. Kör vi i detta tempot resten av terminen kommer jag snacka franska på ett litet kick.  Herrejösses amalia alltså. Lite rädd blir man ju. Dessutom blir det både muntligt och skriftligt på det, muntligt inför HELA klassen såklart. Jag sa fel samtliga gånger jag försökte idag, mest på grund av att jag hade slurpat i mig tre koppar kaffe innan och inte hittat någon toalett. Allt jag kunde koncentrera mig på var att inte kissa på mig.

Klassen bestod av (surprise, surprise) mest svenskar och norskar och (surprise, surprise) nästan helt av människor i åldrarna mellan arton och tjugotvå. Bredvid mig att det dock en jättesöt Aussie-tjej som var lika gammal som mig, och vi bondade snabbt över vår (höga) ålder och att vi kände oss helt retarderade när det kom till att förstå franskan Madame Chamblas Montel pratade (ja, för det pratas bara franska i klassen). Jag vet inte om det är en Aussie-grej eller om hon bara verkligen gillade mig, för när vi skiljdes åt två och en halv timma senare kallade hon redan mig för sweetie. Mina vänskapsrelationer bildas snabbt och intensivt här i Paris. Känns väldigt bra att ha någon i klassen man gillar dock, nummer är redan utbytta!



Huset där mina klasser är. Om man vänder sig till vänster direkt när man kliver ut genom porten har man denna vy framför sig....



Jajjamen, där skymptar man Notre Dame. Och lite snö. Alison, eller Ali som hon kallas (Aussien) har aldrig sett snö förut och visste inte vad hon skulle göra när det snöar. Det snöade lite häftigare i går, detta kallade hon en snöstorm och undrade om man kunde gå ut då. Tänk vad olika liv man lever. Hon tyckte att det var så kallt, och jag förklarade att om hon hade mössa på sig så skulle hela kroppen bli varmare. Detta var för henne närmast magiskt.

Gick upp på stan för att shoppa lite. Jag har äntligen fått veta att jag får CSN och att det kommer i morgon. Så inget mer supersnålande. Det har varit rea här i Paris (vilket det enligt fransk lag bara är två gånger om året) och senast i måndags gick jag runt och kollade ut vad jag skulle köpa när pengarna kom. Bara för att illustrera vilken mastondontrea det är så kan jag berätta att det jag faktiskt trots snåleriet HAR köpt, två klänningar, fick jag betala €15 för, ordinarie pris €130. Så jag var peppad när jag kom upp på stan. Tror ni inte på F-N att den förbenade rean är slut, just idag!!!!! Det är då ta-me-tusan alltså! No fair! Jag kom hem med lite i alla fall, men den där rushen av att fynda infann sig inte. Dagens i-landsproblem, I know. Men i alla fall.

Imorgon händer något kul. Då ska jag träffa upp Sarah på en drink. Sarah och jag bodde i samma hus när jag bodde i London 2003. Vi har således inte sett varandra på hela sju år. Ska bli så trevligt. Sarah pluggade till engelskalärare i London, men har nu sadlat om och börjat en helt ny utbildning till jurist, detta samtidigt som hon jobbar på en juristbyrå här i stan. Jösses.

Nu måste jag med hänvisning till ovanstående text begrava mig i franska siffor. Over and out!

Vacka Sarah!

Så, när jag i rask takt är på väg hem från parken imorse känner jag ett hårt finger som petar mig i ryggen. Jag rycker till tar ut ipoden ur öronen och vänder mig om. Där står en man som halvt har tappat det grånade håret, med lite kuvad rygg, ett ganska illa munsår, sned näsa men med ett förvånansvärt lätt och spänstigt steg. Jag rycker till lite och han sätter upp händerna för att visa att han gjorde denna underliga gest i all välmening. Innan jag börjar fundera på om skosnöret är löst eller något annat han kan tänkas vilja berätta för mig börjar han raljera. Utan att säga hej eller på något sätt introducera sig själv. På franska. När han inser att jag enbart förstår en tiondel av vad han säger byter han till engelska. Det visar sig att denne man är en gammal (och från vad han säger själv, väldigt framgångsrik) rysk maratonlöpare. Han ger mig nu, med yviga rörelser och aningen forcerat, en föreläsning i min träning. Han berättar hur jag ska andas (genom näsan, tugga tuggummi för att undvika att det händer genom munnen), hur jag ska äta (bara ett äpple på morgonen, sen bara mellan tolv och två och endast dricka efter måltiden, inte under), hur jag ska gå på toaletten (bajsa i en hel timme mitt på dagen så att jag tömmer tarmen, och inget att dricka efter åtta på kvällen så att jag undviker att kissa under natten), hur jag ska gå, stå och springa, samt att jag inte får gå på asfalt. Nej, asfalt har ingen energi att ge tillbaka till mig, för jag får min energi från jorden förstår ni. Tydligen är det ännu värre att gå där nu på vintern. Sen pekar han mot mina (och sina egna) reproduktiva organ och säger att jag absolut under inga omständigheter får bli gravid och få barn. Nej då kommer jag att förlora DET. Vad nu DET är. Medan han pratar för han med jämna mellanrum fingret till den krokiga näsan för att till synes ta bort rinnande snor. Med jämna mellanrum sätter han samma finger på min arm eller axel. Han var, när jag tänker efter, en perfekt blandning mellan min gamla (galna) löptränare och min gamla (galna) ryska ballettränare. Jösses, vilken morgon. Efter lite mer babblande på ömsom franska, ömsom engelska vänder han tvärt på klacken, viftar lite med armen och börjar raskt knata ifrån mig. Han är borta. Jösses.

I dag var det så äntligen dags för "orientation". Detta innebar att få en lapp där det stod när man skulle infinna sig samt vem som skulle vara ens lärare och vart man skulle infinna sig. Ja, och så ett certifikat på registrering, som man istället kanske skulle kunnat få på första lektionen? För det var ju inte (som vanligt) direkt lätt att få dessa papper. Jag köade i ca. 40 minuter, och då jag lämnade stället var kön längre än när jag kom. Ever heard of e-mail Sorbonne? Än så länge är jag inte lika imponerad som schweizarna, mamma.



Detta är en tiondel av MIN kö. Det fanns si sådär fyra köer till.



Mission complete! Jag kommer att infinna mig i lokalerna vid Notre Dame (jag kan alltså gå dit, yay!) mellan 12.00 och 14.00 varje dag, där Madame Chamblas Montel kommer att se till att jag lär mig franska. Bien. Sen kommer fonetiken också, men det testet har jag ju inte gjort än. Varannan vecka kommer jag ha en extratimme varje dag med fonetik.

Jag går ju i Jardin de Luxenbourg varje morgon, (och när jag blir lite friskare blir det jogging!) och den ligger även på vägen till några av Sorbonnes språklokaler (alla läser alltså inte vid Notre Dame som jag, dessa lokaler var vid Pantheon). Så här kommer några snapshots från Helenas och min promenad till skolan genom parken och i närheten från i eftermiddags.





Notera att det på vissa ställen i parken ligger snö kvar på marken. Det har det inte gjort sen jag kom. Det blev lite mildare nu på eftermiddagen dock. Det är riktigt aprilväder här i Paris.



Franska senatens hus, Luxembourg Palace.



En styck roomie. Där fångade jag verkligen dagens solsken!



Hemingway strosade tydligen ofta runt i denna park.



Louise of Savoy, stackaren gifte sig när hon var elva.



Pantheon



Jenny Lina och Pantheon.

Nu: kaffe, kaka, plugg.

BRA tisdag. Kickade igång dagen med en promenad i Jardin de Luxenbourg. Fortsatte med att (äntligen) färdigställa PM:et om marxism och börja inläsningen till nästa. Det har varit KALLT idag. Fast förra gången jag tyckte att det var så kallt var det tydligen bara runt noll, kanske en minus. Idag snöade det dock till och med på morgonen och förmiddagen, så 10 plus kan det inte längre vara. Suck, vad temperaturen fluktuerar i Paris! I alla fall, lite billiga fiskpinnar och lite facebookande, och så var det dags att möta Andreas vid metron för att åka och träffa tjejerna för lite moulin frites. Mat, två öl och en utsökt dessert bestående av gamla, hårda fruktmentos till det förträffliga priser € 7. Vidare till jazzkväll på underbara Café Universel. Tisdagstradition in the making.



Det var GOTT...



...mycket gott!





Café Universel! Idag med konversationer om diplomat-sprit, krokimålning och Valentin-citépartyt på lördag.

Idag lämnar jag er med några snapshots från mina omgivningar, komplett med guidetext och allt!



Söt liten gata mot Notre Dame-hållet



Saint Germain



Det (ö)kända crepeståndet, som fem timmar efter kortet togs när jag kom tillbaka från jazzen helt hade avlägsnats från platsen. Jag håller tummar och tår för ett ersättningsstånd.



Ägaren hade lämnat en lapp med (vad jag tror är) en vädjan om information om vad som kan ha hänt. Google translate will tell me. Ja, inte vad som hände då, utan vad det står.



Jag må ha förlorat crepeståndet, men jag har i alla fall metro på väldans kort gångavstånd. Dessutom såg jag idag att boulangeriet TVÅ STEG utanför min bort serverar crepes. Splendid!

Inflyttningsfest. Snittar och bubbel som vanligt när Jenny (och numera Helena) bjuder till soaré. "Jag har aldrig", allsång i form av Lundensiska visor, ostätande, skvaller, franskinlärning. Bra party. Vidare till the club formerly known as Paris, Paris (den semi-hemliga klubben jag tidigare bloggat om) och mycket, mycket små Heineken-öl.



























Jag fick världens sötaste inflyttningspresent av mitt skandinaviska team. Om det inte framgått här på bloggen har vi på mycket kort tid blivit mycket tighta. Extremt faktiskt. Det är väl att man är borta och ur sin "comfort-zone" och att vi i detta ger varandra trygghet. Dessutom klickade vi från första stund. De fyra musketörerna. Det låter säkert sjukt och jättetöntigt, men gud vad jag tycker om dem!







Alla postrarna hade något rött i sig för att passa här, och varje poster hade ett sött litet brev på baksidan! ♥ Jag fick även av de andra en blomma, vin och vodka (!).

Söndagen hade en handfull olika storslagna planer, som en efter en störtdök likt en nedskjuten lerduva på Per Morbergs marker. Alla från svenskhuset var endast halvt vid medvetande, så det enda Jenny Lina Carlsdotter åstadkom var en bakis-fika med Francis på á Bonaparte, vilket i och för sig var väldans trevligt.

Efter en prommis i Jardin de Luxembourg nu på morgonen/förmiddagen är det nu dags att kicka igång denna vecka, som kommer att bjuda på bland annat kursstart och jazzkväll. Trevlig måndag alla!

...eller snarare att inte följa dem. Jag hör mammas röst i mitt huvud. "...men skulle inte du?", "var det så klokt?". Nej, det var inte klokt. Men det var kul. Jag är förkyld, och har därför stannat hemma varje kväll sen jazzkvällen eftersom jag ville kurera mig till dagens inflyttningsfest. I går skulle vi bara ta ett glas vin hos några norska killar vid Republique. Sagt och gjort. Vi hade jättekul. Men jag kom i säng efter sex imorse och även om jag må vara ung är jag inte 18 längre. Tyvärr. Nu sitter Madame här hos oss och ska hjälpa oss med de franska byråkraterna så att vi får bostadsbidrag. Skallebang. Attans Jenny! Men vi tar det från början.

Evas norska killkompisar är lite av vad man i Sverige eventuellt skulle kalla stekare. Med kontakter. När de övertalade oss att följa med på EN drink på detta stället tänkte vi "Ok då, EN drink". Utanför stod Lamborghinis och andra fina bilar en bil-dyslektiker som jag inte kan namnge. Vi glider under sammetsbanden och förbi den gigantiska kön. Vidare till ett bord i någon slags VIP-hörna som vi delar med ett marockanskt/franskt fotbollsproffs och hans entourage. Vi beställer ett PYTTEglas skumpa var som vi betalar €30 för (ja, vi är ju inga snikna tjejer som dricker av killarna inte! Det kom inte förrän senare på kvällen....). Rika araber som börjar slåss om Eva. Ambassadörsungar och lättklädda tjejer. Och där väljer Jenny Lina Carlsdotter att tillbringa natten. Mammas röst är tillbaka i huvudet. "Vad är så kul och imponernade med det, Jenny?". Inget egentligen. Men vi hade kul. Ironi är mycket roligare på norsk. Jag fick under kvällen två namn: Jenny Skavlan och Eric Dahlén (!). You had to be there. Klockan fyra hade jag i alla fall fått nog och spagetti med massa ketchup samt min säng lockade mer än framfusiga araber och drinkbord. Vi står i omkring två timmar och försöker få en taxi. Dödfött. Vi vandrar upp och ner Rue Rivoli. Vi försöker vid Seine. Vi försöker allt. Ingen taxi. När vi tillslut med vårt frenetiska vinkande och viftande med strumpbyxklädda ben lyckas få en taxi att stanna säger jag att jag bor på 19 Rue Rivoli. Gatan vi är på. Inte förrän 8 euro på taxametern senare (vilket är långt i Paris) har vi kommit till Bastille och jag tycker att nu har han väl ändå kört en väääldig omväg (taxiförarna här kör alltid omvägar för de tror att kan man inte franska kan man heller inte hitta, vilket vi alltid gör men håller tyst ändå). Efter den lilla omvägen kom jag då äntligen hem, tryckte i mig min spagetti och somnade till ljudet av fortfarande festande fransmän på baren mitt emot. Fransmän festar inte som svenskar minsann. Ja, varför ha ångest för detta nu då? Jo, när Jenny Lina Carlsdotter sätter upp gränser för sig själv, blir ångesten påtaglig när detta bryts. Mammas röst tillbaka: "Men Jenny! Det som är gjort är gjort! Sluta ha ångest för allt hela tiden!". Ja mamma, du har rätt. Nu tar jag en promenad i regnet och inväntar kvällens soaré.



Festkirrad lägenhet vid Republique













En liten parantes innan jag säger over and out. Här om natten hör jag sirener. Massa sirener. Säkert 20 bilar. Jag, som den lätt neurotiska person jag är, tror genast att det skett ett franskt 9/11. Ligger och vänder och vrider mig och funderar på att ringa hem och säga tack och hej. Mer bilar kommer. En till och en till tills jag tappat räkningen. Jag somnar om igen. Nästa morgon när jag kommer till metron får jag reda på vad det var som hänt. Crépevagnen har brutit. Japp. Den verkar ha exploderat och allt är helt ödelagt. Nu kanske man kan skratta lite åt att säkert trettio utryckningsfordon kommer till en crépevagnsbrand. Den står dock i stort sätt vägg i vägg med Paris äldsta kyrka, Saint Germain. That's why. Men det var ju inte det som var poängen. Inga mer crepés för Jenny. På samma egocentriska sätt som jag blev arg på Israel för att starta ett krig precis den sommaren jag hade tänkt åka dit känner jag nu att det värsta med allt är att jag har blivit berövad rätten till crépes inom gångavstånd. Hmf.

Jag lämnar er nu med en bedårande bild på en liten jycke som sitter utanför ett kvartersfik i mitt område. Varje dag. Lite som i den där japanska filmen med Kevin Costner. Jag gissar att matte eller husse är stamgäst där inne. Den sitter där, helt still, och väntar på att få gå hem. Så sött. Att den lite vagt liknar vår nu bortgångna hund Tullie gör det hela lite mer bedårande. Priceless.

...är inte så franskt men ack så Jenny Lina Carlsdotter. Skriva PM om marxism och dricka kapitalistkaffe - javisst!

Så bor jag nu i Saint Germain Des-Prés. Det är väldigt fint här. Både Cafe De Flore och Les Deux Magots ligger runt hörnet, dessutom också många av de stora bokförlagen, en massa lyxig shopping, andra mysiga caféer och restauranger och en mysig biograf. Om vår gata i guideboken:

Denna korta gata, mellan Boulevard St-Germain och Carrefour de la Croix Rouge, härrör från medeltiden och här finns fortfarande hus från 1600- och 1700-talen. Lägg märke till de stora portarna, höga fönstren och gjutgärnbalkongerna. Före revolutionen bodde en grupp flamländska konstnärer här på nummer 37. Victor Hugo hyrde som 19-åring ungkarl ett vindsrum på nr 30.


Vi bor på nr 19. Det finns bio väldigt nära, metro väldigt nära, mataffärer väldigt nära och allt inuti lägenheten är också nära. Väldigt nära. Vi bor nämligen på 23 kvm. Men det går faktiskt bra. Denna vecka har vi dessutom Helenas bror här också, det har gått förvånansvärt bra. Jag har fått mitt eget lilla krypin efter att jag helt ogenerat bestämt hur vi skulle möblera om och helt enkelt autokratiskt gjort slag i saken. I går blev det, efter en metro, två förortståg och en buss, dags för IKEA-runda. Parisområdet har sex IKEA-varuhus, så det var inte helt enkelt att planera rutter och föröka komma på vilket som var värmast och lättast för oss att ta oss till med offentliga färdmedel. Men vi tog oss till slut ut till ett utanför östra Paris, och nu har vi gjort så fint i vår lilla lya. På lördag ställer vi till med inflyttningsfest, och alla är sjukt peppade.



Helena och tvillingbror på IKEA



Jag passade på att käka lite sill.



Success!!



Mitt lilla krypin.

Annars har vi fikat lite mer, jag har ätit lite mer Croc Madame och Croc Monsieur utan skinka, vi har varit på jazzkväll med ca 20 andra skandinaver från citén och nu ska jag försöka att (äntligen) få lite plugg gjort. Dagen startar nu med sol och de lovar att temperaturen ska krypa närmare 10-stecket innan helgen. Synd bara att jag är förkyld...



Jag tror jag har hittat en kolhydrats- och fettbomb att ersätta min semla med!



Sol. Kaffe. Café. Utan Jackor. Underbart.



Sol!



Jazz på Café Universel vid Port Royal.



Scandinavian seize.



Henriks sista kväll. Passade med jazzkväll då han brinner för jazz och själv spelar saxofon.

Ok, uppdatering färdig. Och hörrni, kommentera mera alltså!!! Over and out.

Lördagen arkiveras under D för dekadens. Jag sov länge, hade en lat, lång brunch med Anderas i köket, hängde lite... Slöt sen samman med tjejerna för en lat, långsam promenad i parken, gick och handlade lite gott på affären, gick hem och vilade lite.... Sen käkade vi en lång, mysig middag, gick på cocktail-party en stund, åkte in till Rue Oberkampf till en födelsedagsfest, åkte hem och åt en massa ost och lade inte huvudet på kudden förrän sex på söndagsmorgonen. Som sagt, D för dekandens.



The Scandinavian team i Parc Montsouris.





Sooooool!





Ja, våren är runt hörnet!



Det finns (självklart) trådlöst internet i parken (!)



Mys-middag på svenskhemmet



Cocktail-party på tredje våningen.



Vidare till Rue Oberkampf och världens finaste lägenhet. Det var, utan tvekan, den bästa kvällen jag har haft på så länge jag kan minnas. Alla gästerna var otroligt trevliga och intressanta att prata med, musiken var perfekt, drinkarna goda, lägenheten som sagt underbar. Det var perfekt. Dessutom fanns där tre balkonger med utsikt över Rue Oberkampf, Bastille, Pantheon och med Eiffeltornets svepande, snurrande ljus som smekte utsiken med jämna mellanrum. Underbart. Jag skulle kunna stäcka mig så långt att faktiskt påstå att kvällen var magisk. Det var ståendes på en av balkongerna med den underbara utsikten jag insåg att jag har fallit hårt för denna staden redan. I'm in love.



Födelsedagsbarnet i mitten. Det var tema rött, så alla hade någon form av röda detaljer på sig. Jag hade flörtat till mig en röd rosett från en Bailysflaska på cocktailen som jag hade fäst på klänningen.













Söndagen inleddes med lunch hemma hos familjen Parsi och en promenad till akvariet. Sen efter en genomgång av kontraktet med Madame i nya lägenheten bar det hem för att vila en stund, kolla på SATC med tjejerna och sen halvt medvetslös att trötthet somna i min säng i Citén för sista gången. I dag har det på morgonen snöat (!) lite, så vi inväntar vänderbyte innan jag och tjejerna hjälper mig flytta till Saint Germaine des-Prés.