Jenny Lina Carlsdotter

Har inte bloggat på ett tag. Har inte funnits så mycket att blogga om, faktiskt. Mest plugg och träning för Jenny Lina Carlsdotter. Måste ju passa på i veckorna då helgerna här har tenderat att vara lite.....fullspäckade. Jag fick tillbaka testet (vilket tydligen numera är en liten fredagstradition á la Sorbonne) och jag fick 14 av 20 möjliga poäng, vilket enligt madame Chamblas var "Atténtion!" (jag själv hade varit nöjd om hon inte hade sagt så). Men efter det har hon memoriserat mitt namn och slänger ur sig många "très, très bien Jenny" under klasserna vilket uppskattas av yours truly. Jag är faktiskt ganska bra på franska, det lilla jag lärt mig. Så det så! På fredag kör vi igen, och då är det mycket mer grammatik än förra gången. Men denna gången ska jag tametusan ha över 17. Banne mig!


Detta är inte i Madame Chamblas klass, utan på en av "konferenserna" (innan folket kom dock) som helt ges på franska, i ultrarapid och utan översättning. Jösses. Jag går "fransk film" och "Frankrike idag". Tenta på detta i slutet av terminen..... Ujujuj....


Vi har hängt lite mer med varandra i klassen också, och "le petit dialouge" som madame Chamblas beordrar oss att göra på klasserna gör också att vi lär känna varandra bättre. Det finns en HEL del udda karaktärer i klassen, från "all walks of life" som vi anglofiler säger. Ett axplock:

En ryss (han får på grund av min stora respekt för honom vara anonym) som när han bodde i Ryssland var en enkel, simpel småstadskille på 112 pannor med en liten vodkafabläs. Han flyttade sedan till St. Petersburg där han bodde i en tvättäkta sovjetisk kommunalka. På något sätt tog han sig till USA, där han träffade en skådespelar-coach. Denne bjöd honom till Frankrike, där han nu (cirkus 60 pannor lättare och utan vodka-problem) bor i ett SLOTT med sjuttio rum, vallgrav, jaktstuga, vakter och gud vet vad hos en dramatisk författare och hans skådespelade fru. Ryssen själv är med i en pjäs om Herkules som snart går upp på teatern här. Han är emellertid väldigt noga med att påpeka (läses med mycket grov rysk brytning): "My familiy is veeery, veeery poor though, we have noooothing in Russia". Ok, great.  Nämnde jag att han är blott 26 år gammal? Ja jösses. Vi tog en promenad efter skolan i dag och han var mycket noga med att påpeka hur lyckligt lottade vi är att bo i denna stad, allt fint vi har och att vi verkligen ska njuta av livet. Vi ska fråga oss vad livet egentligen är och hur vi vill tillbringa det. Fint faktiskt.

En mexikan. En riktig långstång med lång, svart kappa och en grov mexikansk, läspande brytning. Gillar att berätta om Mexiko och speciellt det mexikanska köket. Gillar att (stolt) visa upp sitt amerikanska "border pass", med vilket han fritt kan åka fram och tillbaka över gränsen. Vilket faktiskt är en ganska "big deal" over there. Han flörtar konstant, helst med madame Chamblas.

En chilenare. Är alltid bakfull och flörtar mer än mexikanaren. Han är blott 19 men för sig som en karlakarl. Han ler hela tiden och blinkar efter i stort sätt varje mening. Han är en tvättäkta latino-charmör. Han kan sitta och nicka förstående under en hel lektion, men sedan fråga frågor så att hela klassen inser att han inte har fattat jota. Vilket gör att madame Chamblas (som verkar gilla honom skarpt) skrattar och säger "Dax, du måste koncentera dig!" (hade detta hänt mig eller Ali hade vi antagligen åkt ut med huvudet före, men vi har inte Daxs charm).

En asiat. Hon är jättekort, har pottfrilla med lockigt hår, stora glasögon med svarta bågar som täcker halva anskitet och mössa med öronlappar. Ingen förstår vad hon säger, vilket språk hon än pratar. Förutom madame Chamblas som verkar väldigt nöjd med hennes prestationer. Och som kan uttala hennes namn. Ingen annan kan. Jouisiui eller något i den stilen. I dag när jag kom till skolan satt det lite folk i ett "väntrum" (man får inte äntra Sorbonnes lokaler förrän en kvart innan man ska ha en klass). Alla sitter i en ring och småpratar. Jouisiui har dock vänt sin stol och sitter med armbågarna i knät och huvudet i händerna och stirrar ut genom fönstret. Där det finns en stenvägg.

Det är underhållande att gå på Sorbonne, det måste jag säga! Je suis très contante!


Många nationaliteter, många livshistorier, många karaktärer.

Jag har annars ett problem. Jag måste hitta en kiropraktor eller naprapat. Min höft/rumpmuskel är fasiken inte som den ska. Vilket förpestar mitt liv å det grövsta då man inte klarar sig i Paris utan fungerande apostlahästar. Jag har frågat runt lite och hoppas på det bästa. Kan man få en remiss av en läkare som i Sverige, måntro? Annars kommer det ju kosta skjortan!

Jag måste också passa på (mest för att jag på Aftonbladets hemsida sett vilket "snökaos" det tydligen är hemma) att berätta att det i Paris pendlar mellan 10-16 plusgrader nu och att jag i dag lade fuskpälsen på hyllan till förmån för min fin-fina trench (TACK mamma och pappa, den passar perfekt!). Lite måste man ju få njuta av att inte vara i snödrivelandet just nu....eller?

Jag har nu ätit lite (och känner mig obligerad att visa vad efter mitt tidigare spagetti-med-ketchup-stekt-ägg-fiskpinnar-inlägg, jag äter vanligtvis bra här, ok mamma?) och ska senare möta upp Eva och Mette för girls night out. Alla har varit sjuka det senaste (vilket också varit en anledning till ovanstående träning-och-plugg-tillvaro för mig) så vi har inte umgåtts alls nästan. Dessutom har Mette lämnat oss i singelhörnet till förmån för vår egen Andreas. Vi är alla urbota glada men också liiiiite rädda för tofflande framgent. Tiden kommer att utvisa. Eva ska hem till Norge i morgon för att jobba lite under sitt pågående vinterlov, så ikväll passar vi på. David sms:ade dock just och bjöd oss till sin restaurang, så det kanske inte dirket blir girls night out, men ut det ska vi, och tjejer det är vi!



På fredag får jag finbesök och jag är så glad att jag inte riktigt vet vilket ben jag ska stå på (förslagsvis inte det onda, kanske?). Det fördunklas dock lite av att det finns både gluten- och laktosallergi i sällskapet. In the land of bread and cheese. Inget gluten- eller laktorsfritt i affären (jag har själv fått gå tillbaka till laktos igen). Panik. Men det ordnar sig nog.....

I dag lämnar jag er med lite bilder på hur spontant kul det kan bli i den franska huvudstaden ibland. Bara sådär!