Jenny Lina Carlsdotter

Ni som är helt ointresserade av mode kan scrolla ner några centimeter nu, för detta kommer inte under några som helst omständigheter intressera er. Om ni inte vill hånskratta åt mitt modeintresse vill säga. Då kan ni läsa vidare. Alla klara? Ok. I går släpptes så alltså Sonia Rykiel pour H&M [hachéem]. Jag ville ha Halsduken, och begav mig därför på skakiga bakisben som endast fått fem timmar sömn ut på uppdraget. Det är extra kul för oss här i Saint Germain des-Prés, för flaggskepp-affären, och tillika adressen på alla accossearer, är bokstavligt talat runt hörnet, på Saint Germain. Dessutom frontas vårt fina granncafé, Café de Flore, på hemsidan och i reklamen.



Efter att ha utstått onda och stirriga blickar, vassa armbågsstötar, knuffar och ryckande i plagg i FYRA olika H&M-butiker fick jag se mig besegrad. Halsduken var slutsåld. Så efter dessa fyra butiker, ett mardrömslikt och närapå förgäves försök att ta mig ut från Forum les Halles och en 20 cl tropicanajuice för 25 riksdaler fick jag med svansen mellan benen och med nedslagen blick ta metron hem med blott ett Sonia Rykiel diadem och en väska att ersätta den sönderbuggade väskan som gick i graven på fredagskvällen. Good try though.

(NU KAN ALLA MODE-OINTRESSERADE FORTSÄTTA LÄSA). Lördagskvällen inleddes sen efter en gourmetmiddag bestående av pasta med ketchup och stekt ägg som sköjldes ner med en kvarglömd äcklig öl från vår housewarming med lite besök från Citén (jag sportade naturligtvis mitt nya diadem). Jag måste säga att mina språkkunskaper växer för varje dag. Och då syftar jag inte bara till franskan. Nej, jag lär mig mer danska, norska, spanska och tyska för varje dag. Engelskauttalet blir dock sämre för varje dag, då jag börjar prata som fransmännen. Men ändå. Denna afton talades det tyska, franska, engelska, danska och svenska. Mycket bra. Johan, Sara, Mette, Andreas och jag drog sen till Fleche D'or, en klubb långt ut i tjottahejti där det spelades livemusik och man betalade pant för glasen. Trevligt ställe men dålig musik. Så vi mötte upp Marcel och drog till en mysig bar vid Stalingrad där vi hade tänkt natt-dinera. Tjii fick vi för köket hade just stängt. Så vi drack upp vårt vin och åkte hem. Jag åt fiskpinnar och en avocado och kom i säng i (för Paris) god tid.



Die deuche/schwedishe/syrian/marockan leute.



Man fick en gratis drink för inträdesbiljetten.



Posing in the cold



Wannabe The Knives. Not even close.



I dag kände jag att det var dags för lite Jenny-tid igen. Att vara allena är så viktigt för mig då och då. Men denna dag var jag faktiskt inte ensam. Nej, med mig hade jag en av mina favoritkaraktärer från filmens värld, nämligen Amelie Poulian. Och vi hade mysigt!



Vi drack kaffe på Amelies arbetsplats, Café des Deux Moulins.



Jag snackade lite med hennes pappas trädgårdstomte.



Jag kollade in frukten på hennes kvartersaffär, där den elake frukthandlaren mobbar den lite "specielle" medhjälparen.



Checkade in hennes port och lägenhet.



Sist men inte minst visade Amelie mig vart hon kärleksfullt och lekfullt viskande redogjorde för den blinda mannen om alla lukter och syner på marknaden vid Lamarck-Caulaincourt Metrostation.





En dag i Amelies fotspår!

Dessutom passade jag på att njuta av utsikten från Sacre Coeurs trappor, insupa den begynnande våren samt bli pålurad något slags dufårdetduönskarbaradubetalarmig-armband av en påstridig men väldigt gladlynt tanzanian.









Efter donken vid Montparnasse fick det dock vara nog med äventyr, och jag tog mig hem och stupare i säng till svenska program på olika play-siter.

Nu: mat, plugg, säng.