Jenny Lina Carlsdotter

...eller snarare att inte följa dem. Jag hör mammas röst i mitt huvud. "...men skulle inte du?", "var det så klokt?". Nej, det var inte klokt. Men det var kul. Jag är förkyld, och har därför stannat hemma varje kväll sen jazzkvällen eftersom jag ville kurera mig till dagens inflyttningsfest. I går skulle vi bara ta ett glas vin hos några norska killar vid Republique. Sagt och gjort. Vi hade jättekul. Men jag kom i säng efter sex imorse och även om jag må vara ung är jag inte 18 längre. Tyvärr. Nu sitter Madame här hos oss och ska hjälpa oss med de franska byråkraterna så att vi får bostadsbidrag. Skallebang. Attans Jenny! Men vi tar det från början.

Evas norska killkompisar är lite av vad man i Sverige eventuellt skulle kalla stekare. Med kontakter. När de övertalade oss att följa med på EN drink på detta stället tänkte vi "Ok då, EN drink". Utanför stod Lamborghinis och andra fina bilar en bil-dyslektiker som jag inte kan namnge. Vi glider under sammetsbanden och förbi den gigantiska kön. Vidare till ett bord i någon slags VIP-hörna som vi delar med ett marockanskt/franskt fotbollsproffs och hans entourage. Vi beställer ett PYTTEglas skumpa var som vi betalar €30 för (ja, vi är ju inga snikna tjejer som dricker av killarna inte! Det kom inte förrän senare på kvällen....). Rika araber som börjar slåss om Eva. Ambassadörsungar och lättklädda tjejer. Och där väljer Jenny Lina Carlsdotter att tillbringa natten. Mammas röst är tillbaka i huvudet. "Vad är så kul och imponernade med det, Jenny?". Inget egentligen. Men vi hade kul. Ironi är mycket roligare på norsk. Jag fick under kvällen två namn: Jenny Skavlan och Eric Dahlén (!). You had to be there. Klockan fyra hade jag i alla fall fått nog och spagetti med massa ketchup samt min säng lockade mer än framfusiga araber och drinkbord. Vi står i omkring två timmar och försöker få en taxi. Dödfött. Vi vandrar upp och ner Rue Rivoli. Vi försöker vid Seine. Vi försöker allt. Ingen taxi. När vi tillslut med vårt frenetiska vinkande och viftande med strumpbyxklädda ben lyckas få en taxi att stanna säger jag att jag bor på 19 Rue Rivoli. Gatan vi är på. Inte förrän 8 euro på taxametern senare (vilket är långt i Paris) har vi kommit till Bastille och jag tycker att nu har han väl ändå kört en väääldig omväg (taxiförarna här kör alltid omvägar för de tror att kan man inte franska kan man heller inte hitta, vilket vi alltid gör men håller tyst ändå). Efter den lilla omvägen kom jag då äntligen hem, tryckte i mig min spagetti och somnade till ljudet av fortfarande festande fransmän på baren mitt emot. Fransmän festar inte som svenskar minsann. Ja, varför ha ångest för detta nu då? Jo, när Jenny Lina Carlsdotter sätter upp gränser för sig själv, blir ångesten påtaglig när detta bryts. Mammas röst tillbaka: "Men Jenny! Det som är gjort är gjort! Sluta ha ångest för allt hela tiden!". Ja mamma, du har rätt. Nu tar jag en promenad i regnet och inväntar kvällens soaré.



Festkirrad lägenhet vid Republique













En liten parantes innan jag säger over and out. Här om natten hör jag sirener. Massa sirener. Säkert 20 bilar. Jag, som den lätt neurotiska person jag är, tror genast att det skett ett franskt 9/11. Ligger och vänder och vrider mig och funderar på att ringa hem och säga tack och hej. Mer bilar kommer. En till och en till tills jag tappat räkningen. Jag somnar om igen. Nästa morgon när jag kommer till metron får jag reda på vad det var som hänt. Crépevagnen har brutit. Japp. Den verkar ha exploderat och allt är helt ödelagt. Nu kanske man kan skratta lite åt att säkert trettio utryckningsfordon kommer till en crépevagnsbrand. Den står dock i stort sätt vägg i vägg med Paris äldsta kyrka, Saint Germain. That's why. Men det var ju inte det som var poängen. Inga mer crepés för Jenny. På samma egocentriska sätt som jag blev arg på Israel för att starta ett krig precis den sommaren jag hade tänkt åka dit känner jag nu att det värsta med allt är att jag har blivit berövad rätten till crépes inom gångavstånd. Hmf.

Jag lämnar er nu med en bedårande bild på en liten jycke som sitter utanför ett kvartersfik i mitt område. Varje dag. Lite som i den där japanska filmen med Kevin Costner. Jag gissar att matte eller husse är stamgäst där inne. Den sitter där, helt still, och väntar på att få gå hem. Så sött. Att den lite vagt liknar vår nu bortgångna hund Tullie gör det hela lite mer bedårande. Priceless.