Jenny Lina Carlsdotter

Nej, utan Lottas födelsedag. Jag ställde till med en liten grill och rosé i hennes ära. Mycket uppskattat av alla parter. Framåt nattsvängen skvallrades det som värst och chockade miner avlöste varandra. Det mest chockerande var att det mesta skvallret var om de närvarande. Vi måste hänga mer alltså.

































När kvällen var över tror jag att Lotta var nöjd med sin födelsedag. Om sisådär ett dygn sätter hon fossingarna på New Yorkisk mark för att inleda en 17 dagars lång roadtrip rakt över hela Amerikat. Nej ja ä int bitter.

Min syrra har ju vikarierat som bondmora till i från i sitt vuxna liv. Nu är det dags att återigen bosätta sig på landet. Jag var där för att inspektera i går. Jag tycker också om landet. Jättemycket. I en timma eller så.









De hade brytit av den lantliga miljön och stilen lite i köket. Sådant uppskattas av undertecknad.



Kvällen tillbringades på en filt i kvällssolen med Lotta, och Wille tillkom när solen hade försvunnit bakom hustaken. Ikväll stannar de förhoppningsvis hela natten, så att jag äntligen kan få lite sömn. Jenny Lina Carlsdotter är inte så mycket för det här med att sova själv. Speciellt inte när det härjar någon slags inbrottsliga i krokarna.







Sist men inte minst säger vi GRATTIS till Lotta som idag kommer ännu ett steg närmare trettio. Ikväll firar vi henne med grill och rosé. 

Nu var det slut på semestrandet. Jag sitter för närvarande på en buss på väg mot Bergslagsskogarna. Och tittar tillbaka på två underbara veckor. De inleddes med ett underbart besök i norra Skåne, fortsatte via laxmiddag och rabarberpajsbak med strandhäng och middagar i solnedgången, författarbesök och utflykter, för att sluta med pappagjord middag och vin på verandan. Detta var en fin semester. Förhoppningsvis min allra sista obetalda. Nu väntar allvaret. Japp.

Torsdagen fick bli utflyktsdag. Efter lite jobb framför dataskärmen bar det av ut i de Halländska skogarna. Vi började vid Vippentorpet i Timmershult. Ett gulligt litet torp från 1700-talet med halmtak.







Vidare in i skogarna mellan Timmershult och Hjörnered. In i trollskogarna, värda att hamna på en John Bauer-teckning. Där finns Hallands största blockstensgrotta, Midsommargrottan. Enligt legenden ska det bo ett snällt troll där som vid ett tillfälle hjälpte en bonde att få upp sin ko som olyckligt trillat ner i grottan, detta mot att få mjölka kon gengäld.





















Vidare mot Ysby, med ett liten stopp vid vackra Hjörneredssjöarna.





I Ysby besökte vi en gammal goding...











Sista stoppet blev det gamla konditoriet (som stavar conditoriet) på torget i Laholm. Jenny åt som vanligt dubbelt så mycket som alla andra.





Sista dagen i Halland bjuder på jobb framför datorn, men det ska även insupas det allra sista innan Jenny Lina Carlsdotter beger sig tillbaka till Bergslagsskogarna igen. Tjipp!

Knäred. En liten (227 hektar) by i Halland med en liten (1129 stycken) befolkning. 56°31′N 13°19′O. Knäred. Centrum för mycket i min släkt. Knäred har varit mer än en geografisk plats för vår släkt. Knäred har varit skådeplatsen för många födslar och dödsfall genom mitt släktträd. För romanser och kärlek, för skandaler och dramatik. För livet. Vi har sedan 1500-talet befolkat byn. Kanske tidigare. Och ibland har våra släktingars stigar korsats på osannolika sätt i denna by.

 









Min farmors morfars mormors morfars morfar, Gabriel Månsson Hillethan, var borgmästare i Helsingborg, och senare överproviantmästare åt Carl XI. Detta betydde att han ofta red med konungen. Den senare delen av 1600-talet var en tid av plundring och röveri (ja det heter så) i södra Halland. Bland de sista slagen var slaget i Halmstad 1675-79. 3000 danskar hade under generalmajor Duncan intagit Halmstad och gråkappa bestämde att marschera dit genom Småland och Halland. De tog då en av några välförtjänta raster i Knäred. Rasterna som enligt traditionen alltid togs vid en brunn. Ur kungens egen dagbok. ”1676: Den 16 augusti marscherade vi till Knäröd, varest vi bette många timmar och bröts strax upp igen och marscherade till fots (…)”. Brunnen vid vilken hären tog sin rast låg på Prästgårdsvägen. Cirka 1904 byggde Peter Back, min farmors morfar, ett hus på samma väg. 10 meter från där Gabriel Hillethan för över tvåhundra år sedan hade softat lite vid brunnen tillsammans med gråkappa.

Huset ja. Det har, förutom exakt trettio år 1966-1996, alltid varit i vår släkts ägo. Det är födelseplatsen för min farbror. Det är skådeplasten för otaliga första kärlekar, för mördarsnigelslakt och midsommardans. Vårt paradis. Här har vi sedan 1996 tillbringat alla midsomrar (jag föll dock bort under min universitetstid). Det är något speciellt med Knäred. Det är lite magiskt. Kvarnfallet vi hoppar i och där vi kan alla stenars plats och hålor att kunna ta luft i. Ängarna där hundar har rastats och blommor plockats. Skogar där det har promenerats och plockats svamp. Skolgården där vi som barn försökte integrera oss med lokalbefolkningen. Knäred är speciellt, för oss alla

.

 











1613 slöts freden i Knäred mellan svenskar och danskar. Detta avslutade Kalmarkriget

.

Man kan i omgivningarna även hitta ett och annat roligt ortsnamn, som man kan skratta gott och länge åt.

...betyder middag på farbrors veranda medan solens sista strålar smeker huden, smultrondrink och en promenad hem när mörkret har sänkt sig över byn, med grodor hoppandes runt fötterna, Krokån porlandes i öronen och den svala luften i håret.

När vi ändå var i Halmstad för att hälsa lite på Ranelid passade vi på att kolla in slottet och gamla befästningsstaden Halmstad också. Jag fick naturligtvis en liten (väldigt uppskattad) historielektion inklusive släktband av pappa. Alltid lika intressant. Vi hade en slottsskrivare i släkten som jobbade på Halmstad slott. Vad nu det är.













Och just det, mamma köpte en klänning till mig också. Vad tycks?







Nu: stranden. Tjipp!

Det här med ansiktsboken är farligt alltså. Man ser någon göra något och så blir man sugen på att göra samma sak. Eller avundsjuk. Eller förskräckt. I vilket fall. En av mina kontakter på ansiktsboken njöt av våfflor på sin semester. Genast fick jag ett sådant sug efter dessa degklumpar att jag trodde att jorden skulle gå under om jag inte fick moffa in dem i munnen pronto. Så jag engagerade alla närvarande i att åka till affären, vispa grädde och rensa jordgubbar. Och nu är jag nöjd.





I min familj är det inte en självklarhet hur man vispar grädden. Detta resulterar alltid i två vispningar. Men alla vet ju att grädde till våfflor ska vara hårt vispad, eller?





Titta förresten in här ikväll eller möjligtvis imorgon. Då rapporterar jag mitt andra författarmöte. Även denna gång med en Björn. Kan ni gissa vem?

Sagt och gjort. Jag hälsade på Björn Hellberg. Som naturligtvis rabblade fakta om Lindesberg sekunden efter att jag meddelat att jag härstammde från orten. Och meddelade att han gillade nya På spåret-upplägget på min fråga om hur det kändes nu. Han har ändå inte tid, tyckte han. Musiken var dock ändrad. Hans känslor inför detta var inget jag kunde skönja emellertid. Trevlig karl, den där Hellberg.

Det blev en dag på stranden. Eller för att inte dra till med töntiga klichéer: Vi drog till Mellbystrand i går. Mamma konverserade glatt med tyska oljesmorda strandraggare (vad gör man inte för att få snacka sitt modersmål lite?), Gittan fotade med små pepp-ramsor innan, Petter hade med sig små pinnar så att han skulle få det perfekta utdragna strandlakanet, glassgumman sålde sin glass och jag bara njöt.







Har man en kusse som hänger i Affe i öknen i skållande varm sol så kan man säga att det inte spelar så stor roll hur mycket man än har pressat, man ser hur mycket man än försöker ut som en sockerbit i sockerskålen på strandcafét bredvis honom.



Strancafét var förresten en ganska trevlig historia. Förutom att jag fick bacon på min (vegetariska) ceasarsallad då.

STEG 1: Plocka rabarber. Slösa helst inte av dina egna, utan ta grannens sista bakom ladan när han tar kvällsduschen.









STEG 2: Skala och skär upp rabarberna. Se till att konversera om trevligheter under tiden.



STEG 3: Strö på potatismjöl och socker. Se till att alla blir engagerade i hur mycket du ska strö på, och att de hänger i bakgrunden för att försäkra sig om att du gör rätt.



STEG 4: Gör smulet (lika delar havregryn, mjöl och socker; men är det Jenny som lär ut blir det fullkornshavregryn och lite mindre socker). Se till att kusinen gör det mesta av arbetet men att du får äran. Hon blir ändå inte arg, utan mest stolt.





(Ta här en liten paus för att ugnen ska bli varm. Tillbringa tiden med att titta på när pappa -eller farbror- gör Irish Coffee)





STEG 5: Sätt in i ugnen och vänta. Trimma gärna på kusinen med jämna mellanrum med frågor om när den är klar egentligen. Se till att kusinen vispar marsansås också. Ta ut pajen. Krama kusininen och posera stolt med pajen. KLART!

Efter en underbar helg (som resulterade i bloggfrånvaro) är jag nu tillbaka i offentligheten och kickar igång med en middag HÄR. Väldigt trevligt. Speciellt då kusinen är på leave från Afghanistan. Vi hade inte fått krama varandra på sisådär två år. Inte på grund av Affe dock, utan livet i allmänhet.

Nu ägnar jag mig lite åt privatlivet ett tag. Tillbaka om några dagar. Njut i värmen! Tjipp!

...kickade igång med morgonmål hos dessa två bedårande blondiner, vilka också är de sista två av mina "syskon" att figurera i denna bloggen:



Jag blev utfodrad med Karins mycket smaskiga fillimpa med lagrad ost.



Och fick gosa med fina Lukas, som har det bästa hundnamnet i mannaminne. Det är nämligen en förkortning av samtliga familjemedlemmars begynnelsebokstav. Fiffigt, va?

           

Lunchen tillbringades med mamma på stamhaket (och det enda i sitt slag på hemorten) Bellas. Jag blev bjuden på chokladmuffins som välkommen hem-present. TACK!







Efter en powerwalk med mammsen (som för övrigt är vår aktivitet varje kväll numera) bjöd pappa in till räkfrossa. Jag slukade allt innan mamma och pappa knappt börjat äta och frågade om det fanns mer. När svaret var nekande slängde jag i mig alla rester jag kunde samla på mig ur kylskåpet. Att bo hemma igen verkar ha framkallat vissa tonårsegenskaper jag led av sist jag var skriven på denna adress...



För övrigt kan jag rapporera ett besök på Sköndals vårdcentral där några väldans äckliga utslag som misstänktes vara bältros men visade sig vara en "imunologiskt reaktion" inspekterades samt att min hjärna är helt ockuperad av tankar på en viss liten tripp jag ska göra till norra Skåne i helgen. Tjipp!

Fredagen inleddes med lunch, tårta och mys hos Veronica, David och Leo. Veronica fyllde år, alltså.





Sedan mötte jag upp mamma på stan för lite glass och mys vid sjön.





Vidare bar det av till Öret där det ordnades med tjejfest med dessa fyra undervart vackra, fantastiskt smarta och helt otroligt snälla fyra snygga bruttor:



Det "lagades" ceasarsallad med vitlöksbröd (none for Kristin) och kyckling (none for Jenny). Sedan åt vi så mycket chips och godis att vi inte hann med den glutenfria smulpajen jag hade bakat kvällen till ära (tjejsnacket kan ha kommit emellan också, det är ingen som helst omöjlighet).





Trots att Helena har två soffor, köksbord, bänk och diverse stolar på balkongen hamnade vi tills slut i köket. På golvet. Sedan bar det av ut på Örets gator och torg för att hitta någon trevlig lokal att svänga våra lurviga på. Och tjejsnacket flödade givetvis under tiden likt vårfloden i Värmland. Några lösryckta citat (vem som yppade vad och om vem håller jag för mig själv):

"För varje dag jag tittar mig i spegeln ser jag mer och mer ut som en gasell" (om åldrande).

"Alltså kan ni dansa? Mina höfter är alldeles för stela!" (om vad vi trodde var problem med nykterdans men som visade sig vara problem med höftdans).

"Hon har vissa nymfomaniska inslag i sin vardag" (någon *host, jag, host* försökte på ett mer subtilt sätt tala om någon som är en smula mer....liberal i sitt samliv).

"Kommer vi in? Ärsch, skicka fram Jenny med sina Jimmy Choos" (om tvekan över att vi eventuellt gett oss ut för sent på krogen).















Vi hamnade efter lite efterforskning på lite olika ställen på samma ställe som alltid, nämligen:



Och vem satt helt otippat på scenen om inte min gamla idol Gadden? Precis när vi anlände var han mitt upp i min gamla favorit "The right way". I bland så.



Vi hade görtrevligt. Goda (isiga) drinkar som gav oss festlig brainfreeze, dans och stoj. Trogna läsare av denna blogg kanske kan dra sig till minnes vad som utspelade sig förra gången vi hade putsat dansskorna och infunnit oss på Ritz. Samma sak drabbade oss i fredags. Likt en mänsklig, manlig Berlinmur blev vi omringade av X antal ytterst skeva män. Men det handlade denna kväll inte om något kallt krig. Nej, det var ett varmt krig. Ett varmt, svettigt och ytterst desperat krig om kvart i två-raggen. Vi, som i detta avseende är ytterst pacifisktiska, avlägnade oss då från lokalen och gick sjungandes hem till Helena igen.














(På denna bild kan vi alltså skymta de skeva Berlinmursmännen)



Lördag. Jag mådde lite som jag förtjänade kan man säga. Jag knäppte en bild för att illustrera detta. Den bjuder jag på helt enkelt.



Vi tog vårt pick och pack och begav oss till ett kalkbrott någonstans nära Fjugesta.







Sedan fick jag och Fison vara med på något kul minsann. Mitt i bakispizzan fick vi ta oss till en halvmara där Kristins Oscar sprang i hettan. Vi flyttade pizzalunchen till en lite annorlunda plats...



När lunchen var avklarad fick vi annat att tänka på minsann.









Nu: lite nytta för en gång skull. Tjipp!

Under midsommardagens middag ställde sig plötsligt min fina faster upp och harklade sig. Ut kommer ett underbart fint tal. Till MIG. Helt oväntat. När hon var klar fanns det inte ett tort öga inom räckhåll. Hon sa att hon och farbror var så stolta över mig, hur imponerade de var över att jag hade "rest mig" från allt blä i höstas, hur jag hade växt och hur imponerad hon var över att jag åkte iväg och började om igen, hur jag hade kommit tillbaka bättre än förrut. Hon stod där så vacker med tårar i ögonen och berättade hur stolt hon var över mig. Jag dog. Så fint. Jag kan inte förstå hur fina mina nära och kära har varit mot mig det senaste året. Hur engagerade alla har varit. Jag kan verkligen skatta mig lycklig över vilka människor jag har i mitt liv. Och vilka jag valt att ha kvar i min närhet och vilka som har rensats ut. Jag omger mig numera bara med människor som gör mig lycklig och som jag kan vara mig själv med. Som jag inte behöver förändras eller känna mig hämmad med. Förhoppningsvis känner mina nära och kära samma sak inför mig.

Min faster och farbror gav mig en så fin gåva. Den har använts varje dag sedan dess. Ni som känner mig förstår betydelsen i det hela. TACK faster och farbror, JAG ÄLSKAR ER!