Jenny Lina Carlsdotter

...gick jag till Mormors bageri för att införskaffa vår petit déjeuner. Bara en av hundra saker jag saknar med Skåne (för att inte tala om människor).





Och Skånemejerier. Lite.

I ett av kapeterna jag fick av Carro och Tops låg det produkter från den engelska butiken som nyligen slagit upp dörrarna i Malmö. Bland annat nedanstående underbarhet, lemon curd. Men åh! Det är ganska svårt att köra på min livsåskådning/diet "ge kroppen vad den vill ha" när denna burken nu flyttat in i kylskåpet. Jag vill ha hela tiden. Hjärnan alltså, och munnen. Kanske inte kroppen, egentligen. Men den fick det till frukost. Vi får se hur fort den tar slut. Grymt bra present, hur som helst.

Herregud. Jag har efterfrågat det i säkert femton år.  Jag tror jag ska bli produktutvecklare alltså! Men nu har den äntligen kommit. Hoppas den inte smakar syntet nu bara.

Jag har nu insett att jag faktiskt nästan MÅSTE lägga till en ny kategori här på bloggen. Nämligen MAT! Det händer att jag bloggar om det ibland, har jag märkt. Ofta om överkonsumtion av denna, dessutom. Men kroppen får vad kroppen vill ha, serrni! Här nedan ser ni förresten vad jag bjöd familjen på igår. Idag blev det pasta quorn-bolognaise. Visst, serrni!



(Jag har lagt några gamla matinlägg i kategorin, men inte alla. Däremot kommer alla FRAMTIDA matinlägg hamna här).

Sen jag kom hem från Paris har jag kört stenhårt på dieten/livsåskådningen "ge kroppen vad den vill ha". Den kommer jag hålla fast vid resten av livet. För när jag var i Paris lärde jag mig för första gången att faktiskt lyssna på min kropp. På vad den verkligen behövde. På riktigt. Vill den ha godis, får den det. Vill den ha sallad, får den det. Vill den ligga på soffan och kolla TV, får den det. Vill den ut och springa, får den det. Ja, ni fattar. Jag mår väldigt bra av detta. Jag har varit pigg, glad och lycklig. Och även om det inte har varit huvudtanken, har jag även gått ner i vikt och blivit mer vältränad. För det är nog vad min kropp egentligen vill. När jag bodde i Paris tryckte jag macaroons, bakelser, ostar och annat flottigt franskt, men gick NER i vikt. Detta för att jag körde stenhårt på min nya livsstil. Kollar ni i arkivet under den tiden ser ni nämligen att jag också tog otaliga jogging- och powerwalkingrundor i Le Luco eller längs Seine. På sista tiden har jag emellertid lyssnat lite sämre (precis som på min inre röst). Jag har tackat ja till i stort sett varje fika på jobbet, även om kroppen vrålat nej. Så denna vecka blev det ett hårt pass på gymet med syrran, några extra promenader och nedanstående middag. Nu kanske ni tänker att den ser väldans onyttig ut, och det gör den onekligen. Den består dock av kesoplättar (laktosfri keso, två ägg, två-tre matskedar dinkel), laktosfri medelhavsyogurt och mixade, frysta bär. Prova!

När Lukas är i stan brukar vi allt som oftast luncha. Så också denna vecka. Vi prövade nya arenahallens restaurang. Plus för stor salladsbuffé, trevlig utsikt, gott vegetariskt alternativ och många och goda kakor till kaffet. Minus för att de inte ännu tog kort. Men fortfarande helt OK. På lördag tar Lukas med mig på äventyr. Rapport kommer givetvis framgent!








(Utsikten innefattar inte vanligtvis grävmaskiner och dylikt, utan bara trevlig Lindesjö.)

...var något mamma och jag ägnade oss åt i lördags. Mamma med den största lättölen i mannaminne (mitt glas med dietcola på bilden är alltså storlek stort, för att kontextualisera) och jag med den största portionen friterad förrätt jag någonsin försökt besegra (mamma hjälpte till men jag toppade laget). Jag förlorade, men det var inte långt bort. Därav mina två promenader dagen därpå. Poolpartyt kvällen innan till trots.

Det finns två element som alltid ingår i mina Malmövisiter. Mat och mys. Så även denna gång. Middagar ute och inne, fikastunder, grillstunder, mysstunder. Det är chez Tops och Carro, det.

Det här med ansiktsboken är farligt alltså. Man ser någon göra något och så blir man sugen på att göra samma sak. Eller avundsjuk. Eller förskräckt. I vilket fall. En av mina kontakter på ansiktsboken njöt av våfflor på sin semester. Genast fick jag ett sådant sug efter dessa degklumpar att jag trodde att jorden skulle gå under om jag inte fick moffa in dem i munnen pronto. Så jag engagerade alla närvarande i att åka till affären, vispa grädde och rensa jordgubbar. Och nu är jag nöjd.





I min familj är det inte en självklarhet hur man vispar grädden. Detta resulterar alltid i två vispningar. Men alla vet ju att grädde till våfflor ska vara hårt vispad, eller?





Titta förresten in här ikväll eller möjligtvis imorgon. Då rapporterar jag mitt andra författarmöte. Även denna gång med en Björn. Kan ni gissa vem?

STEG 1: Plocka rabarber. Slösa helst inte av dina egna, utan ta grannens sista bakom ladan när han tar kvällsduschen.









STEG 2: Skala och skär upp rabarberna. Se till att konversera om trevligheter under tiden.



STEG 3: Strö på potatismjöl och socker. Se till att alla blir engagerade i hur mycket du ska strö på, och att de hänger i bakgrunden för att försäkra sig om att du gör rätt.



STEG 4: Gör smulet (lika delar havregryn, mjöl och socker; men är det Jenny som lär ut blir det fullkornshavregryn och lite mindre socker). Se till att kusinen gör det mesta av arbetet men att du får äran. Hon blir ändå inte arg, utan mest stolt.





(Ta här en liten paus för att ugnen ska bli varm. Tillbringa tiden med att titta på när pappa -eller farbror- gör Irish Coffee)





STEG 5: Sätt in i ugnen och vänta. Trimma gärna på kusinen med jämna mellanrum med frågor om när den är klar egentligen. Se till att kusinen vispar marsansås också. Ta ut pajen. Krama kusininen och posera stolt med pajen. KLART!

Jag har läst många av Ferferi:s inlägg det senaste. Eller, det gör jag ju i vanliga fall också. Men jag har nickat mer instämmande och igenkännande på senaste tiden, speciellt sen jag satte fossingarna på svensk mark igen. Många av hennes inlägg avhandlar föda. För även om det franska köket är fantastiskt och Paris är alldeles underbart är det mycket man har saknat. Riktigt kaffe, ungslagad mat (de flesta i Paris har en "ugn" - som också vikarierar som micro och grill - som inte är större än skolådan till en storväxt karls gympadojjor), veggie-mat, smaksatt bubbelvatten, lösgodis och mycket annat. Gårdagens middag bestod därför enbart av födoämnen jag saknat. Veggie-mat i form av quornfärssås, lösgodis till efterrätt och dryck i form av smaksatt bubbelvatten från mina hemskogar.







Efter allt njutande var det dags för ännu en rastning av finkläderna i Malmös uteliv. Denna gång på Operagrillen. Det var mycket kylslaget även på denna uteservering. Det stoppade emellertid inte oss från att ännu en gång tillbringa hela kvällen där.





Förra gången jag var i Malmö hade jag hejdå-soaré på Operagrillen. Dagen efter åt vi på Vespa. Så fick det bli även denna gång (här bloggar jag alltså ännu en gång om föda).





På Vespa fick vi sällskap av Martin och Madelle. Och efter att ha försäkrat mig om att allt nu är officiellt och att alla vet kan jag med lycka berätta att världen i december blir en Mini-Martin eller Mini-Madelle rikare. GRATTIS fina!



Efter middagen blev det bio med Carro, som gav mig ett besök och tjejsnack över ett glas vin som examenspresent. Tack vännen!





Veckan bjuder på fika-orgier då många skånebor ska besökas. Bara trevligheter, med andra ord. Tjipp!

Gårdagens tema stavas Ö-V-E-R-F-L-Ö-D. Trerätters till lunch, två rätters till middag, fika där emellan. Kristina tryckte ner en crêpè någonstans också. Är det semester så är det.





Och just det, däremellan provsmakade vi lite bröd på boulanger-festen vid Notre Dame också.



Vi träffade på eftermiddagen upp med Noah, en vän till Kristinas familj. En amerikan som bott i Paris "forever". Det kom tidigt upp att jag är judaistik-freak och att han som namnet skvallrar om är jude (dock inte troende). Vi diskuterade Haskala, Moses Mendelsohn, Bal Shem Tov, ashkenazer, sefarder och Torah-kommentarer. Stackars Kristina. Noah visade oss halva Paris. In och ut på diverse kända caféer, restauranger och barer drog han oss. Här satt Lenin och här skrev Hemmingway och här målande bla bla bla. Det var väldigt intressant men lite för mycket info på en gång. Vi drack kaffe på Le Select, som hade en urgullig tjugioårig katt som maskot. Lyckan var hos en kattälskare som undertecknad total. Det var ett tag sen man hade len kattpäls mellan fingrarna. Underbart.





Förutom att visa oss kända etablisemang tog Noah med oss på en äkta fransk restaurang från 1845, en promenad i lilla och stora Luxembourgträdgården, samt berättade att den amerikanska självständigheten skrevs under ett stenkast från där jag bor (dit vi också gick), att det under mitt hus finns en naturlig vattenkälla och att det faktiskt finns en liten drake på här på gatan (som heter Rue du Dragon).

I dag efter (det ganska svåra) före detta examensprovet gav vi oss ut på en liten socker-exkursion. Målet var Angelina. Vi var helt till oss på vägen dit och det resulterade i lite galna upptåg. Att alla tre snart är trettio och att två av oss (det vill säga inte jag) jobbar för respektive regering (Mexiko och Australien) stoppade inte oss. Paris will do that to you.







Sen var vi äntligen framme, framför oss tornade följade syn upp sig:





Vi beställde deras specialité, den varma chokladen, som mer är som gräddig chokladsås med mera grädde än någonting annat. Till det mer socker och kalorier i form av bakelser. Jag tog en marakronbakelse med kanderade violer, bladguld, choklad - och sockerkaka, färska hallon och gräddmousse. Oj, oj, oj.

















Efter vår sockerchock gick vi till intilliggande...



...som är...



Titlarna var dock mycket färgade av landet vi nu befinner oss i. Ett axplock:

    

Jag köpte emellertid en lite mer etablerad fransk titel (och författare). Mycket passande inte bara för att jag bor i Paris, utan också för att jag går i skolan där den utspelar sig samt att det är Madame Chamblas favoritförfattare.



Efteråt tyckte vi att det var dags att förbränna några av de hundratals, antagligen tusentals, kalorier vi just konsumerat. Vi gjorde det i Jardin des Tulieres.







Vissa av mina vänner har trott att jag är Ali och Alis vänner vice versa på bilder vi lagt upp på facebook. Vi tycker att det är urkul.



Jenny hög på socker. Jag vet, dags att växa upp. Men hörrni, Paris will do that to you!