Me donner ce que je veux
Sen jag kom hem från Paris har jag kört stenhårt på dieten/livsåskådningen "ge kroppen vad den vill ha". Den kommer jag hålla fast vid resten av livet. För när jag var i Paris lärde jag mig för första gången att faktiskt lyssna på min kropp. På vad den verkligen behövde. På riktigt. Vill den ha godis, får den det. Vill den ha sallad, får den det. Vill den ligga på soffan och kolla TV, får den det. Vill den ut och springa, får den det. Ja, ni fattar. Jag mår väldigt bra av detta. Jag har varit pigg, glad och lycklig. Och även om det inte har varit huvudtanken, har jag även gått ner i vikt och blivit mer vältränad. För det är nog vad min kropp egentligen vill. När jag bodde i Paris tryckte jag macaroons, bakelser, ostar och annat flottigt franskt, men gick NER i vikt. Detta för att jag körde stenhårt på min nya livsstil. Kollar ni i arkivet under den tiden ser ni nämligen att jag också tog otaliga jogging- och powerwalkingrundor i Le Luco eller längs Seine. På sista tiden har jag emellertid lyssnat lite sämre (precis som på min inre röst). Jag har tackat ja till i stort sett varje fika på jobbet, även om kroppen vrålat nej. Så denna vecka blev det ett hårt pass på gymet med syrran, några extra promenader och nedanstående middag. Nu kanske ni tänker att den ser väldans onyttig ut, och det gör den onekligen. Den består dock av kesoplättar (laktosfri keso, två ägg, två-tre matskedar dinkel), laktosfri medelhavsyogurt och mixade, frysta bär. Prova!
Så himla bra skrivet. Fransyskorna har koll på läget. Någon (läs: jag) är lite av ett godistroll så jag kan inte ge min kropp exakt vad den vill ha jämnt för då skulle jag äta choklad dygnet runt men jag håller med om tänket. Att äta för att leva, för att njuta och aldrig någonsin må dåligt över att man vill ha något.
Kram
