Jenny Lina Carlsdotter

 

Måndagen och sista hela dagen i London tillbringades bland annat i Greenwich. Solen värmde, blommorna, det klorofyllstinna gräset och träden fick oss - och då speciellt mig - att hoppa (och volta. På riktigt) av glädje. I morgon är det tillbaka till Svedala för oss. Och då är det ju Valborg, har jag kommit på. Trefvligt! 

 

 

 

 

 

Jag är ju van att gå upp vid sexhugget. Så när mitt sällskap fortfarande ligger och semestersover sitter jag i lobbyn och dricker kaffe. Jag trodde min smärta var flygrädd och att den skulle stanna i Svedala men den var tydligen väldigt nyfiken på den brittiska huvudstaden... Men jag har tagit smärtstillande och har blivit lovad en massage senare, så det ordnar nog upp sig. Och hörrni, det bästa med att vakna vid sjuhugget är att då kan man ju äta två hotellfrukostar! Denna fredag vigs åt shopping. Och eventuellt en bloggträff. Men mer om det sen. Nu: vita bönor! Trevlig helg, kompisar! 

 

 

Jag var ju på äventyr i Skåne i helgen. Dock i total bloggskugga. Här ser ni en av trevligheterna vi ägnade oss åt - en utflykt till en av mina absoluta favoritplatser i Sverige: Kullen. Kullen har Sveriges högst benägna fyr och Sveriges kanske vackraste utsikt. Det var aningens blåsigt, men solen sken och vi likaså. En av helgens höjdpunkter.

 

Minns ni den där privata stranden på Kalymnos vi fick vandra och klättra till i över en timme? En av grabbarna hittade en pimpsten där som jag fick. Det är så himla lyxigt, tycker jag. Varje gång jag kirrar en liten pedikyr så gör jag det men en souvenir från en av världens vackraste platser. Snacka om användbar souvenir, och snacka om fint minne varje gång man ska göra något som kanske inte är jättekul i vanliga fall. Perfekt, tycker jag!

 

 

Sista kvällen i Grekland kunde inte ha varit bättre. En och en kom vi indroppandes till byns enda cocktailbar (där de aldrig hade hört talas om ginger ale men kompenserade med mycket bra och leende service) med en terass som sköt ut mot solnedgången och havet. Där satt vi tills solen hade försvunnit bakom den lilla ön och vi inte längre kunde se båtarna på vattnet. Sedan vandrade vi nedför gatan, sakta i den ljumna kvällen, till favoritrestaurangen, där jag delade favoriten saganaki med syrrans svåger och åt en hel grillad red snapper själv. Den kvällen kommer jag att leva på länge. Värmen, sällskapet, smakerna. Och så den evigt örtdoftade luften. Jag tvättade kläder från resan igår. och örtdoften sitter fortfarande kvar i vissa plagg. En förnimmelse av det som varit, som för att sakta med säkert vagga mig tillbaka i vardagen igen. Fint.

Tyvärr är Kos för mig fulla svenska ungdomar, blinkande neonljus och larv. Det är nog med största sannolikhet så mycket mer än det. Jag - som skyr charterorter som pesten - har aldrig varit där. Men när vi igår tillbringade eftermiddagen och kvällen i hamnbyn Mastichari så tyckte jag att det var riktigt trevligt. Kanske ska man ta sig en närmare titt nästa år? Har någon av er varit på Kos och hur är det i sådana fall?

 

 

...som balsam för själen. Här behövs inga filter eller fotoappar. Det är vackert som det är. Även genom linsen av min iphone.

 

 

 

Alltså, jag är en smula sentimental just nu, så om ni vill undvika jag-tror-jag-är-poet-och-skriver-så-fångade-och-vackert-text, titta bort nu. Men jag måste bara måla upp en bild av hur jag har det just nu. Jag äter frukost bredvid prunkade hibiskus och bouganvilla, efter en liten promenad ner för en trappa med ett stort citronträd. Duschar i bräckt vatten och går sedan ner för en lång trappa kantad av träd fulla av färska fikon. På stranden simmar jag i kristallklart vatten mot klippor i kalksten. Jag äter lunch i skuggan av en cypress. Mat kryddad med örter från bergen omkring mig. Stranden är - på grund av öns storlek och tiden på året - inte full av "traditionella" turister, ja förrutom oss då. Nej, här hänger grekerna själva. Och så en och annan italienare. På gatorna finns inga nattklubbar med svenska namn, inga blinkande neonskyltar eller menyer på svenska och inkastare som pratar dito. Inga inkastare alls, faktiskt. I går vandrade vi i knappa timmen längs neriumkantade vägar bredvid höga berg fulla av väldoftande oregano och salvia. I havet nedanför hoppade delfiner. Solen gick ner över ett blankt hav som färgades rosa och orange innan det blev mörkt. Tillbaka vandrade vi sakta i den ljumma luften, som stundtals har nått precis under 40-strecket. Vi dinerade och drack vin tillsammans och jag somnade mellan vita, krispiga lakan. Ja, ni hör ju, det är nästan för bra för att vara sant. Rapporter på Facebook från hemorten skvallrar om hagel som golfbollar och höstens ankomst. Jag har bestämt mig för att sen semester är min melodi.

 

Ni har ju märkt den, kära läsare. Vissa har till och med stört sig på den. Min bitterhet inför vädret denna sommaren. Visst, dels är det gammal hederlig svensk väderbesatthet - vi har vara haft sex sommardagar denna sommaren (det vill säga med temperaturer över 25 grader), inga tropiska nätter och endast Skåne har haft temperaturer över 30 grader. Men min besatthet har en annan orsak också. Denna kyla, detta kalla regn och framförallt denna kalla blåst som den svenska sommaren har bjudit på har varit jobbig för min värkade kropp. Knappt en dag har gått utan att jag har svalt ner två olika sorters smärtstillade eller använt smärtplåster. Jag har gråtit av smärtan - som vissa dagar också har resulterat i sådan huvudvärk att jag har fått stanna i sängen. Jag hade längtat efter att solen skulle värma upp mig, smeka min onda kropp. Men detta uteblev. Tills nu. Jag har sedan vi anlände inte tagit ett enda piller eller använt ett enda smärtplåster. Jag har det bättre här. Jag är den enda i det tio man stora sällskapet som hela tiden har hållt mig i solen. Den gör mig gott. Det kombinerat med de två massagesessioner jag har tagit - det är ju så mycket billigare här - har gjort att smärtan är om inte borta så mycket bättre. Och detta har ingett hopp för en smärtfri höst. Vi hoppas på det va? Jag har som regel att denna blogg ska vara personlig men inte privat. Men jag vill inte uppfattas som surig eller bitter. Så nu vet ni. Min bitterhet kommer av den där förbenade smärtan jag levt med så länge men som har eskalerat det senaste året. Den där smärtan som nu får vika sig för den grekiska värmen. Äntligen, hurra och halleluja! Kram på er!