Limoux. Champagnens riktiga födelseplats.
Regionen Languedoc-Roussillon står för ca en tredjedel av Frankrikes totala areal för vinodling. Enligt min guide var Syrah den vanligaste druvan, men en enkel googling visar att det finns en mycket större bredd än så. Det man dock fokuserar på kring där jag bodde är det mousserande vinet. Söder om Carcassonne ligger Limoux, där det numera finns ett stort kooperativ där man tillverkar mousserande. Den officiella historien om champagne är att munken Dom Pérignon någon gång på 1600-talet uppfann drycken. Numera får ju bara champagne kallas det om den är tillverkad just där. Folket i Limoux är verkligt bittra över detta. Det var nämligen enligt dem här, i grottan ovan, som det mousserande vinet av en slump upptäcktes av en munk. Detta redan på mitten av 1500-talet. Benediktmunken Dom Pérignon ska sedan ha varit på besök i klostret Saint-Hilaire och fått lära sig metoden. Enligt vissa i Limoux var det till och med så att Dom Pérignon själv aldrig höll på med mousserande utan bara "vanligt" vitt vin. I alla fall. Här tillverkar man det mousserande vinet under fyra Appellation d'origine contrôlée (AOC): Blanquette de Limoux (som är ursprungsskyddad), Blanquette méthode ancestrale och Crémant de Limoux. Blanquette betyder "det vita" på occitanska, eller Langue d'Oc. Här kallar man drycken "Le Brut Orginel", och bitterheten börjar bytas till lycka. Turisterna har fått nys om historien och många - inklusive jag själv - besöker klostret och grottan där munken bodde, samt vingårdar. Eller som jag: vinkooperativet. Där fick jag prova så mycket mousserande att jag blev snurrig i mössan (ingen spottning här inte, fanns inte ens någonstans att göra det) och jag köpte med mig två flaskor hem. En till vinimportörerna i Malmö och en till min trettis. Le Première Bulle. Vi får se om den smakar så gott som jag kom i håg den. Det var ju en del vin före... I alla fall. Detta var en spännande historia och en mycket trevlig dag. Men kan ju inte jaga katarer hela semestern...
Carcassonne. Om.
Det var många som inte hade en aning om vad jag pratade om när jag sa att jag skulle semestra i Carcassonne. Mest kanske på grund av att inga direktflyg går dit från Sverige. Från olika delar av England har flera av budgetbolagen dock börjat traffikera staden, vilket har gett ett otroligt uppsving av turister de senaste åren. Turismen har säkerligen hjälps på traven av Kate Mosses bästsäljande böcker Labyrinth, Sepluchre och Citadell som alla utspelar sig i staden, om än olika tidsepoker. Den förstnämnda har filmatiserats (jag bloggade om det HÄR) och handlar bland annat om de numera omåttligt populära (i området, då) katarerna (som jag bloggade om HÄR, bland annat) som genererar massor av turister varje år. De åker - precis som jag - i katarernas fotspår och besöker de olika "katarslotten", som de kallas. Men mer om det framgent.
Carcassonne är en stad och kommun i den sydfranska regionen Languedoc-Roussillon och är administrationsscentrum (préfecture) i departementet Aude. Carcassonnes gamla del, Cité Medievale, är en befäst stad med dubbla ringmurar och ett stort citadell. Det finns spår av bosättningar i staden från 3500 f.kr men det är på Gallo-romersk tid som det börjar bli spännande. Delar av den inre ringmuren är från denna tid. Sedan har den tagits över av olika folk genom åren: visigoterna, saracéerna och frankerna och på medeltiden börjar den spännande Trencaveldynastin som under 1200-talet når den mest (enligt mig) spännande tiden. Det är då korstågen belägrar staden och Raymond Roger Trencavel så tappert räddar sitt folk innanför murarna genom att - ska det visa sig - offra sitt eget liv 1209. En av de enda belägringarna under den här tiden då katarerna kom undan.
Carcassonne tog sedan över av den franska kronan. Vid freden i Pyrenéerna år 1659 blev gränsprovinsen Roussillon överförd till Frankrike, varvid Carcassonnes militära betydelse minskade. Detta var början på slutet för det stolta Cité. Fästningsverken övergavs på 1700-talet och man började ta sten därifrån för att uppföra nya byggnader och reparera gamla. Taken rasade samman och fästningen förföll. På 1800-talet restaurerades dock staden och den finns nu (sedan 1997) med på UNESCOs världsarvslista. Har man sett Robin Hood Prince of Thives (eller filmatiseringen av Labyrinth för den delen) har man sett det stolta citadellet i filmkulisserna och Disney sägs ha inspirerats av det när han ritade sitt storslagna slott. På grund av räddningen på 1800-talet ser Carcassonne ut som om det fortfarande var medeltid, och detta lockar turisterna hit varje dag. Jag - som bodde innanför murarna - fick trängas med folk från hela världen som kommit för att få leva en dag eller två i denna sagovärld. Inte många stannade dock en vecka, som jag. Få är så nördiga...
Älskade forna hem
Semester innebar visst semester härifrån också. Och jag tror inläggen kommer att dugga glesare framgent också. Jag lever livet, helt enkelt. Men när hösten kommer har jag så mycket att berätta, så många vackra platser att berätta om. Jag befinner mig nu - efter en mellanlandning i Bergslagen med bebisgos, trettis, familje- och vännermys - i min forna hemstad Malmö. Jag har, då anledningen till att jag flyttade här i från var bortom min egen kontroll, alltid känt lite extra mycket att jag inte är färdig med Malmö (jag känner att jag inte är riktig färdig med någon stad jag bott i, bortsett från kanske småstaden och studiestaden Lund, som ju helt naturligt är färdiggjord). Här har jag parkerat mig i Västra Hamnen med vyer som ovan som backdrop. Alltså, hur fint? Om semesterkänslan hämmades något vid hemkomst från Frankrike och lite lägre temperaturer är den definitivt tillbaka nu! Som vanligt är det tusen människor, middagar, luncher och fikastunder som borde genomföras. Men jag ska verkligen försöka att inte stressa söder ännu ett besök här. Nu vill jag njuta, vara i nuet, närvarande i stunden och dessutom faktiskt känna att jag har semester. Det jag inte hinner med denna gång får bli nästa. De allra närmaste prioriteras denna gång. Eventuella ömma tår får ursäkta. Nu ska jag mumsa frulle och övertala sällskapet om en dag på stranden. Tjipp!
Images du Languedoc
Magiskt. Det är det enda ord som kommer till mig. Jag lever i en saga och vill aldrig åka hem. Magiskt.
Carcassonne. En sanndröm.
Carcassonne är allt jag hoppats på. Och lite till. I natt sover jag innanför exakt samma murar som katarerna sov innanför när de fick skydd under Vicomte Raymond Roger Trencavels befäl under belägringen 1209. Och imorrn bitti bär det av upp i bergen till de gamla katarslotten. Kan knappt tro att det är sant. Herre min.
Semester!
Jag sitter förnärvarande i flygplatshotellets restaurang med ett glas rött och väntar på min pasta pesto. I morgon i arla morgonstund bär det av mot sydöstra Frankrike. Jag - som gick på sale pitchen och uppgraderade mig till ett lite lyxigare rum vid ankomst - planerar att se denna dötid innan flyget som början på semestern. Kanske ännu ett glas vin, en lång dusch och TV i hotellsängen, tänker jag mig. Och hotellfrukost är alltid magisk, även om den inmundigas vid fyrahugget på morgonen. Och imorrn händer det: nummer två på listan över mina önskeresor införlivas! Hurra för det. Och hurra för pappa Carl som snällt och osjälviskt skjutsade hit mig nu på kvällskvisten. Nu: pasta pesto. Tjipp!
Loka
Precis innan semestertiderna började återvände jag till Loka. Jag hade varit där någon månad tidigare med en annan enhet på jobbet (HÄR och HÄR, bland annat). Nu skulle verksamhetsplan skrivas och planering inför nästkommande år göras. Jag åkte dit när jag var som allra suddigast i kanterna (varför jag inte bloggade om det när det begav sig). Att åka till Loka när man är suddig är ganska passande. Jag fick sova i stor dubbelsäng, äta gott (det känns som om det enda man gör i Loka är att äta) insupa den vackra atmosfären och bara slappna av. Jag gick upp tidigt och körde ett pass i gymmet innan frukost, med utsikt över sjön och den vackra Bergslagsskogen innan jag mumsade hotellfrukosten. Vattensalongen var när vi var där tyvärr stängd (men den har jag ju redan upplevt, HÄR) och det fanns inget badkar på rummet, men det var ju verkligen ett I-landsproblem. Jag kan tänka mig att komma tillbaka igen privat, och då kanske springa några turer i Bergslagsskogen och ta några behandlingar. Och äta massa mer god mat också, då.
Villa Linnéa
På midsommaraftons natt sov jag i en extrasäng i mina vänners rum på Villa Linnéa i Markaryd. Huset byggdes 1894 för Skånes - Smålands Järnväg till bostad åt trafikchefen Carl Erik Hising. I villan har det under hela 1900-talet drivits pensionatsrörelse - en tradition som nu återupptagen. Man kallar det "vandrarhem de luxe". Den gamla 1800-talsvillan i centrum av Markaryd bjuder på en omedelbar hemkänsla. En kombination av varm atmosfär, lantlig lyx, äkthet och kvalitet. Pensionatet har öppet alla dagar i veckan, året runt, och bjuder på personlig service och vänlig omtanke om sina gäster. Jag tyckte det kändes som ett pensionat på en mysig gränd i New Orleans. Och det var det jag låtsades också - samt tvingade mina tjejkompisar att låtsas - under min lilla minisemester. Pensionatet har personliga och mysiga rum, vardagsrum och ett rustikt, stort kök att laga mat i. I området kan du t.ex. åka på älgsafari - något de andra gjorde på midsommardagen då vi hade en sydafrikan i gänget som ville ha lite svensk exotisk turism, golfa, fiska, vandra och bara ta det lugnt. Markaryd ligger i Småland på gränsen till Halland. På andra sidan gränsen ligger Knäred - som i år firar 400 år sedan Freden i Knäred 1613 (mer HÄR). Det ordnas under hela året massor med aktiviteter. Kommande helg är det till exempel tornerspel. Något jag surt missar. Hoppas pappa Carl och min ömma moder åker dit och rapporterar efteråt. I alla fall. Villa Linnéa är en liten pärla i Småland som är perfekt för en lugn weekend. Dessutom är priserna mycket finfina. Tummen upp!
Dream come true
Jag är ganska suddig i kanterna just nu. Därav tystnaden här. Men när man är suddig i kanterna är det ju bra att jobba proaktivt med skärpan. Så jag gör allt jag kan. För närvarande utanför bloggen. Men en sak vill jag mer än gärna dela med mig av. Jag blir alldeles lyckogråtig bara av att skriva detta. Sista veckan i juli kommer jag bo innanför murarna ovan. I Carcassonne. En av mina toppönskeresor. Jag flyger till Béziers och tar mig sedan till mitt drömcitadell. Sedan ska jag vältra mig i katarer, tempelriddar- och graallegender och gamla kyrkor i en hel vecka. Nörda ner mig rejält. Jag har beställt en hel hög nördböcker att förbereda mig med. Detta är - bredvid Sri Lanka-resan och Parishalvåret - det största jag har gjort för mig själv, tror jag. Bara för mig. Det är en drömuppfyllelse. Jag kan knappt vänta.
Minisemester
I lördags sken solen från en klarblå himmel och det var högsommarkänsla i luften. Jag, vännen och lillkickan packade in oss i bilen och begav oss mot Eskilstuna och Parken Zoo. Jag är av uppenbara skäl väldigt ambivalent till djurparker i allmänhet och Parken Zoo i synnerhet, men det var en fin dag. Vi lekte i lekområdet (lillkickans favorit var inte djuren, utan den gigantiska studsmattan som fanns där), kollade in deras nya dinosauriepark med rörliga, vattensprutande och vrålande dinosar (läskigt, tyckte lillkickan. Fränt, tyckte jag), käkade tacobuffé i det sydamerikanska området, klappade alpackor och njöt av det underbart varma vädret. Jag kan tydligen prata med surikater, för när jag härmade dem kom de och ställde sig upp så där sött. Bra att veta. Annars var favoritdjuren Manvarg (som en stor räv, självklar favorit i avsaknad av the real thing), klolös utter, fiskarkatt och sandkatt. Mina ickefavoriter var de - enligt mig - alldeles för små hängnen. Hoppas de blir större... I alla fall. Lillkickan - som älskar djur - var nöjd och vi liksaså. Jag fick semesterfeeling och tänker att fram till min semester i slutet av juli ska jag åka på helgtrippar. Som små minisemestrar. Fint som snus.
Rusakulan
I helgen åkte jag, lillsyrran och hennes ängel i päls till Rusakulan i Kilsbergen. Rusakula är en klassisk utsiktpunkt där man vid gynnsamt väder kan se höga byggnader i Köping, 58 kilometer bort och även en bit in i Östergötland. Dessutom syns 14 olika kyrktorn i landskapet. Rusakulan, belägen bland Närkes blå berg, lär ha sitt namn efter en soldat kallad Rus, vilken här brände sitt brännvin. En suput, sa många. En drömmare, sa andra. Hans tankar kretsade ständigt kring den ungdoms älskade, som en gång övergett honom, men som han varje dag väntade skulle komma tillbaka. Det stod alltid en bukett ängsblommor på bordet i kammaren. Han kallade den brudbuketten. Varje dag tänkte han: "Innan de däringa blommera dör ä ho allt kommen," och blommorna vissnade. Sorligt men fint. Att stå på Rusakulan för drygt 9000 år hade inneburit en utsikt över ett hav vars andra strand låg någonstans en bit in i Ryssland. Den senaste inlandsisen lämnade Kilsbergen för omkring 10 000 år sedan. När isen smälte kom de väldiga mängderna smältvatten att fylla upp de lägre liggande delarna av Närke. Det hav som bildades fick namnet Yoldiahavet, och kom att täcka hela Mälardalen, Hjälmarsänkan och Närkeslätten. Man kan vandra till Rusakulan via Bergslagsleden, men man kan även köra ända fram med bil (som vi gjorde). Rusakulan är nämligen anpassad för rullstolsburna. Tummen upp!
Vattensalongen i Loka
Vattensalongen i Loka ligger vid sjön Norra Loken och här finns en unik spaupplevelse med bad, bastur, behandlingsavdelning, golfhall, ett nytt gym och en spareception med butik och servering. Det finns en rad olika bassänger, allt från isvaksimitationer till varma källor. En pool finns utomhus, och både den och den stora bassängen inne är en så kallad "infinity pool" så att det ser ut som om poolen fortsätter in i sjön Loken. Jag njöt i fulla drag och kommer gärna tillbaka igen!
Hej från magiska Bergslagen!
Hej från Loka Brunn! Jag har suttit och manglat dokument febrilt i ett konferensrum hela dagen. Men nu till den trevliga delen av vistelsen: fri tillgång till SPA:t, trerätters middag och sömn i en dubbelsäng (som för övrigt kommer med en kuddbuffé). Här är våren knappt kommen, bara en timma från gröna Örebro, men det kompenserar med solsken, skogsluft och fågelkvitter. Och så hälsokällan, då. Tjipp så länge!
The Commercial Tavern
När jag och vännen varit på Spitalfields Market och vandrade mot tuben tryckte det på och vi var tvungen att leta på en toalett. Då hittade vi The Commercial Tavern. Vilket ställe! Det kändes som Thénardiers ställe i Les Misérables och jag började genast gå runt och nynna på "Do you hear the people sing". Bilderna är förjädrigt dåliga, jag vet, men jag var tvungen att dela med mig av denna pärla. Ägarinnan, som stod i baren med ett glas vin, kändes lite som en Helena Bonham Carter-typ, och inredningen likaså. Nu var vi där på en söndag eftermiddag, men jag kan tänka mig att det kryllar av hipsters när det är happy hour. Jag gick runt och tittade på alla polariodfoton på barens gäster som satt på väggen, klappade hunden som verkade bo här och insöp stämningen. Ett mycket härligt, annorlunda ställe jag verkligen kan rekommendera!
The Commercial Tavern, 142-144 Commercial St, London E1 6NU
Old Spitalfiels Market och Brick Lane Market
Jag har varit i London vad jag tror är sex gånger samt bott där, men har aldrig besökt Brick Lane och Old Spitalfiels Market. Det är ju inte riktigt klokt! De båda marknaderna blev ganska snabbt mina absoluta favoritmarknader hittills i London (har ni fler tips? Petticoat Lane Market i närheten kanske? Greenwich Market?). Spitalfields (som är under tak) är lite renare och "finare" än Camden, men inte lika fint som Covent Garden Market och inte lika proppat med folk som Portobello Market (i alla fall inte när vi var där). Brick Lane Market är hippt men billigt, och kvarteren känns som London som det ser ut i de gamla filmerna. Här har det varit aktivitet sedan 1600-talet, så inte så konstigt! Här finns ju massor av klubbar och annat hippt som jag börjar bli för gammal för, men historien är desto mer intressant för undertecknad. Här har det genom historien producerats te.x. tegel, kakel och öl, bebotts av hugenotter, judar och muslimer och har genom åren fått agera kuliss i ett flertal filmer och musikvideor. Det verkar ständigt aktuellt och bubblande av aktivitet, om man får tro media. När vi var där pågick t.ex. London Coffee Festival. Vi tillbringade en söndagsförmiddag på de båda markanderna och inmundigade en lunch i form av israelisk falafel med grekisk touch vid den lilla foodcourten inne i Old Spitalfiels Market (som för övrigt är utrustad med offentlig toalett och bankomat). Jag kommer definitivt tillbaka nästa gång jag är i London. Om det inte är Nottig Hill Carnival då...
Whole Foods Market
Förra gången jag var i London för två år sedan insåg jag att Whole Foods fanns i England. Jag hade tidigare bara stött på det i USA. Jag ÄLSKAR Whole Foods. Jag tänkte då, för två år sedan, blogga om det. Men när jag kom hem och skulle kolla igenom fotona hade jag så många att jag helt enkelt inte orkade sålla (jag gick bananas där inne och ville fånga allt härligt på bild). Så det blev inget inlägg. Men det blir det nu. Jag gick bananas denna gång också, men bland varorna. Det blev en hel del Clippers-te (till en tredjedel av priset jag betalar i Öret), protein- och rawbarer, vaniljpulver och massa annat göttigt. Så härligt att vara omringad av bara bra, naturliga, ekologiska och i många fall rättvisa och närproducerade produkter. Dessutom passade vi på att ta en lunch i foodcourten som hade mat med influenser från bland annat Mexico, Korea, Japan och USA. Whole Foods finns på lite olika platser i London och Storbritannien, men vi besökte det på Kensington High Street. Tipptopp! Har du inte varit där föreslår jag starkt att du besöker det nästa gång du är i krokarna. Jag hoppas, hoppas, hoppas att det kommer till Sverige snart. Det eller Trader Joe's. Det vore hemmelriket, det.
Whole Foods Market, The Barkers Building, 63-97 Kensington High St, London, W8 5SE
Fish and chips
När jag var i London var jag bara tvungen att äta Fish and Chips. Jag lagade ju det nyligen hemma, men nu ville jag ha the real deal, så att säga. Vi gick till en klassisk engelsk pub i Greenwich, beställde i baren och sköljde ner det hela med öl. Jättegod, alkofri som jag kan rekommendera: Bitburger Drive. Väldigt smakrik och god. Man vill ju inte äta fish and chips varje dag, men då och då är det ju väldigt mumsigt. Ett måste är ju dock mushy peas. Och lite maltvinäger. Mums!
Afternoon tea på London Marriott Park Lane - Mayfair
I söndags var det så dags för vårt afternoon tea. Förra gången vi var i London provade vi The Wolseley (se det HÄR) och denna gången ville jag hitta något lika lyxigt. Det var fullbokat nästan överallt men efter ett tag hittade jag The Marriott Park Lanes restaurang och bar. Det stod att dresscoden var smart/casual men jag fick av övriga gäster känslan att det lutade mer åt casual. Det var jättefint och väldigt lyxigt - men inte riktigt lika stiff som på The Wolesley. Båda ställena har ju sin charm på sitt sätt, men detta var lite mera avspänt, hade en lite modernare touch och med en hemmakänsla. Jättemysigt, faktiskt. Servicen var jättebra och vår servitris - som såg ut som en ung Keira Knightley förresten - var nästan för tillmötesgående. Vi satt där en bra stund och jag som inte direkt var hungrig när vi började rullade ut när vi var klara. Det var en jättemysig stund, lyxigt och underbart!
London Marriott Park Lane - Mayfair, 140 Park Lane, London, W1K 7AA
Greenwich
När jag bodde i London bodde jag bland annat i en lägga inte långt från Greenwich. Jag var där förvånansvärt sällan med tanke på hur mycket jag gillade det. I måndags tog jag och min vän en trip dit och nostalgin flödade. Vi åkte tuben till Canary Wharf (som vi efter många omskrivningar på 00-talet kallade kanariedvärgen, vilket är lite småroligt med tanke på att det är Londons svar på New Yorks financial district med stora bankskyskrapor) och tog DLR:en till Greenwich. På vägen såg vi huset som jag bodde i och våran gamla local. Väl i parken tog vi en kaffe i solen, promenerade i sakta mak genom parken, doftade på blommorna och diskuterade vad det kunde vara för sorter, hoppade runt (ja, eller jag då) på en äng med kroppen full av vårkänslor, kollade in turisterna (än en gång, jag såg oss inte som det, vännen invände) som fotade sig själva vid nollmeridianen, vandrade ner mot Cutty Sark som fått ny kostym - säkert delvis på grund av branden - sedan jag såg henne senast, käkade fish and chips och drack alkofri öl på en klassisk pub för att sedan åka in till stan igen. En alldeles utmärkt dag som jag ska ta fram ur minnet gråa, tråkiga dagar. Helt underbart.
Jamie's Italian
Jamie Oliver har ju många, många restauranger och fem olika kedjor om jag förstår hemsidan rätt. Jag gillar Jamie - även om han är lite överexponerad - och hans italienska koncept speciellt. Därför var ett besök på Jamie's Italian på min lista när jag besökte London. Jamie's Italian finns lite överallt i London och England, och även utanför tror jag. En najs kedja som serverar italiensk som känns lite mer autentiskt än typ Vapiano, men inte lika autentiskt som de ställen som faktiskt är italienska "på riktigt". Priserna är dock i Vapianoklassen, vilket uppskattas. Vi provade den i Covent Garden. Det finns plankor (som är riktiga plankor de pallar upp på konservburkar på bordet) med antipasto på menyn, vi tog en vegetarisk och en med fisk. Dessutom pommes med parmesan och tryffelolja. Pankorna gick på sju pund var och all mat på de två plankorna var nog för två med pommesen som komplement. Det får man ändå säga är väldigt överkomligt. Servicen var utmärkt och Jamie's prosecco helt ok. Inredningen smakfull men modern och ung, maten aptitligt upplagd på ett lite lantligt chict sätt. Jag provar gärna Jamie's Italian på andra ställen. Jag såg att de höll på att öppna en i Greenwhich när jag var där, som också verkade ha en deliavdelning. På Jamie's kan man ju självfallet också inhandla hans stora antal olika kokböcker, samt diverse produkter han har satt sitt namn på. Lite väl mycket kommers för min smak, men jag kan tänka mig att många uppskattar att få köpa saker från böckerna och TV-serierna. All in all får Jamie's Italian två tummar upp av mig för en budgetitalienare.
Jamie's Italian, Covent Garden, 11 Upper St Martin's Lane, London, WC2H 9FB
