Jenny Lina Carlsdotter

Mitt liv, precis som det är.

Semester / Att vara snudd på smärtfri

 

Alltså, jag är en smula sentimental just nu, så om ni vill undvika jag-tror-jag-är-poet-och-skriver-så-fångade-och-vackert-text, titta bort nu. Men jag måste bara måla upp en bild av hur jag har det just nu. Jag äter frukost bredvid prunkade hibiskus och bouganvilla, efter en liten promenad ner för en trappa med ett stort citronträd. Duschar i bräckt vatten och går sedan ner för en lång trappa kantad av träd fulla av färska fikon. På stranden simmar jag i kristallklart vatten mot klippor i kalksten. Jag äter lunch i skuggan av en cypress. Mat kryddad med örter från bergen omkring mig. Stranden är - på grund av öns storlek och tiden på året - inte full av "traditionella" turister, ja förrutom oss då. Nej, här hänger grekerna själva. Och så en och annan italienare. På gatorna finns inga nattklubbar med svenska namn, inga blinkande neonskyltar eller menyer på svenska och inkastare som pratar dito. Inga inkastare alls, faktiskt. I går vandrade vi i knappa timmen längs neriumkantade vägar bredvid höga berg fulla av väldoftande oregano och salvia. I havet nedanför hoppade delfiner. Solen gick ner över ett blankt hav som färgades rosa och orange innan det blev mörkt. Tillbaka vandrade vi sakta i den ljumma luften, som stundtals har nått precis under 40-strecket. Vi dinerade och drack vin tillsammans och jag somnade mellan vita, krispiga lakan. Ja, ni hör ju, det är nästan för bra för att vara sant. Rapporter på Facebook från hemorten skvallrar om hagel som golfbollar och höstens ankomst. Jag har bestämt mig för att sen semester är min melodi.

 

Ni har ju märkt den, kära läsare. Vissa har till och med stört sig på den. Min bitterhet inför vädret denna sommaren. Visst, dels är det gammal hederlig svensk väderbesatthet - vi har vara haft sex sommardagar denna sommaren (det vill säga med temperaturer över 25 grader), inga tropiska nätter och endast Skåne har haft temperaturer över 30 grader. Men min besatthet har en annan orsak också. Denna kyla, detta kalla regn och framförallt denna kalla blåst som den svenska sommaren har bjudit på har varit jobbig för min värkade kropp. Knappt en dag har gått utan att jag har svalt ner två olika sorters smärtstillade eller använt smärtplåster. Jag har gråtit av smärtan - som vissa dagar också har resulterat i sådan huvudvärk att jag har fått stanna i sängen. Jag hade längtat efter att solen skulle värma upp mig, smeka min onda kropp. Men detta uteblev. Tills nu. Jag har sedan vi anlände inte tagit ett enda piller eller använt ett enda smärtplåster. Jag har det bättre här. Jag är den enda i det tio man stora sällskapet som hela tiden har hållt mig i solen. Den gör mig gott. Det kombinerat med de två massagesessioner jag har tagit - det är ju så mycket billigare här - har gjort att smärtan är om inte borta så mycket bättre. Och detta har ingett hopp för en smärtfri höst. Vi hoppas på det va? Jag har som regel att denna blogg ska vara personlig men inte privat. Men jag vill inte uppfattas som surig eller bitter. Så nu vet ni. Min bitterhet kommer av den där förbenade smärtan jag levt med så länge men som har eskalerat det senaste året. Den där smärtan som nu får vika sig för den grekiska värmen. Äntligen, hurra och halleluja! Kram på er!

 

I sådana vackra miljöer och under så pass underbara omständigheter, blir vi nog alla smått poetiska. Du behärskar sannerligen ordets makt, det är ett som är säkert. Det är alltid en fröjd att ta del av dina strofer och vackra bilder.
Blir glad av att höra att du njuter och har det bra (vad annat hade man kunnat vänta!?) men också av att din kropp mår bättre! Får hoppas på en fin höst när du kommer tillbaka.
Kram

Men så skönt det låter! Alldeles underbart! Det måste vara otroligt jobbigt att ha ont jämt, Sverige verkar inte passa dig o din kropp! Kanske kan dra nytta av den grekiska krisen o hitta nåt jobb därnere?! :) Jag kommer o hälsar på om du saknar lite närkingskt klagande nån gång! ;)

Det låter som du har det underbart och det är du väl värd!
Nu vet ju inte jag exakt var du har som gör att du har så ont, men jag hoppas den blir bättre och förhoppningsvis håller det i sig!

Älskar hur du skriver men gör mig ont att höra om smärtan. En blogg ska vara personlig och det är verkligen din! Privat tror jag inte många " bloggare" vill vara även om det kan vara skoj för andra att läsa. Stor kram!!

Du skriver otroligt fint Jenny! Och den där smärtan låter inte roligt, jag förstår hur mycket du uppskattar värmen och solen. Jag trivs inte heller i kalla klimat, börjar redan oroa mig för den mörka vintern och hur jag ska hantera den. Njut bara, njut!

Tycker det var fint skrivet fröken poet :) Du verkar ha det riktigt bra! Jag hoppas den grekiska solen även hjälper så du får en bra höst utan en ond kropp.
Kram på dig!

Jag gillar när du är poetiskt och dessutom ryter ifrån lite. Det är bra! Man får vara obekväm, grinig och trött också. Vi är ju mänskliga.

Jag hade ingen aning om din jobbiga värk. Vad kommer den av? Om kroppen är så väderberoende, har du aldrig funderat på att bosätta dig i ett varmare klimat? Låter ju förfärligt att du ska leva med sådan smärta i din vardag liksom.
För mig har den här sommarens väder varit perfekt. Det har verkligen speglat min inre och den förändring jag jobbar för. Jag har varit en "vår", jobbat på och strävat framåt och det hade inte passat min själ att få en sommar med sol. Sommar betyder "färdig": färdig för vila. Jag kan inte vila nu, jag har bara börjat.
Roligt hur vi båda är väderberoende. :)

Och jag ser att det pratas bloggdate med Ellinor, jag vill vara med!