Jenny Lina Carlsdotter

Fina, vackra Ferferi ärade mig med ovanstående pris idag. Tack vännen! Det värmer såklart! Du hade naturligtvis varit en given vinnare på min lista om någon annan gett mig priset! Som med alla awards kommer också ett uppdrag:

Sju saker om mig:

♦ Jag har snusat. Mycket. Och det var bland det svåraste jag någonsin gjort när jag var tvungen att sluta. Don't start kids!

♦ Jag har precis som Ferferi aldrig haft ett enda hål i mina tänder.

♦ Min första förälskelse var i Alamanzo i Lilla huset på Prärien.

♦ Jag faller nästan enbart för män med rakade huvuden. Hår är överskattat.

♦ Jag älskar semlor ohälsosamt mycket. På flera sätt.

♦ Jag har studerat Kabbalah.
♦ Jag har aldrig bedragit en partner, men blivit bedragen upprepade gånger.

De sju vackra, begåvade, smarta och starka bloggerskor jag vill ge priset är:
Hanna
Parislisa
Helena
Sandra - A piece of Life
Nannis
Stina - A woman, a life, a blog
Bisse - Mammatankar

Ja alltså jag har ju förstått så här in retrospect att det kanske inte är så vanligt att sådana i vår ålder (vilken är 18-30) hänger på fest med sina föräldrar. Men vi har gjort det långt före "sådana i vår ålder" kröp över myndighetsstrecket. Vi fick förslaget att vi kanske ville gå ut efter middagen. Vi bara stirrade. Och missa en kul fest? Aldrig. Sisådär tjugiofem personer festade fram till småtimmarna. Kvällen bjöd på bubbel, god mat, låtquiz, mammas fräckisar, jobbsnack, skvaller, Saras cheesecake, utlovad matchmaking, Tops Syditalienska vin, nynntävling, kramar och dussintals av kära återseenden. Jag, mamma och pappa kom i säng strax efter trehugget. Och förkylningen då? Jag har stora svårigheter att få fram ljud idag. Men det var det värt. Så värt!

































Nu: Supernatural, dietcola, godis och internetslötid. Trevlig söndag!

Jag har gjort allt i min makt. Sov hela dagen igår. Beordrat hem c-vitaminstinna livsmedel. Försökt med någon sorts hypnos av mig själv. Vi får se om det räcker. För i kväll går den omtalade höstfesten av stapeln. Polisen har kommit hit från hufvudtaden, neurologen från norr, handbollsmålvakten från Eskil och det är allmän pepp. Detta kan jag inte missa. Tips på magisk bättring på sisådär...åtta timmar?

Jag hade planerat AW med jobbet idag. Buzzat hela veckan om det. Dessutom hade jag mycket att göra under dagen. Istället vakande jag med sprängande huvudvärk och halsont. Tänker mig en sådan här dag istället nu. I brist på annat får ni här några bilder från veckans andra höstpromenad, som jag tog runt sjön igår. Och som jag avslutade med löpning. Dåligt val, så här in retrospect...

...bar jag något lila för att säga en självklarhet. Det hoppas jag att ni också gjorde. Men framförallt hoppas jag att ni de andra 364 dagarna om året gör något för att alla ska kunna åtnjuta samma mänskliga rättigheter. Oavsett kön, sexualitet (som det handlade om den här gången), religion eller hudfärg (och att inte hålla käft och att stå upp för någon är definitivt att göra något). Om inte vill jag helst inte leka med er. För tillsammans är vi starka.
 

...gick jag till Mormors bageri för att införskaffa vår petit déjeuner. Bara en av hundra saker jag saknar med Skåne (för att inte tala om människor).





Och Skånemejerier. Lite.

I ett av kapeterna jag fick av Carro och Tops låg det produkter från den engelska butiken som nyligen slagit upp dörrarna i Malmö. Bland annat nedanstående underbarhet, lemon curd. Men åh! Det är ganska svårt att köra på min livsåskådning/diet "ge kroppen vad den vill ha" när denna burken nu flyttat in i kylskåpet. Jag vill ha hela tiden. Hjärnan alltså, och munnen. Kanske inte kroppen, egentligen. Men den fick det till frukost. Vi får se hur fort den tar slut. Grymt bra present, hur som helst.

"Syrran" Sara är i stan (och hon har dessutom precis fått jobb som neurolog, GRATTIS!) så vi tog lillsyrran Karin och hunden och njöt av den underbara solen när jag slutat jobba igår. Mycket tjejsnack trycktes in på promenaden. Snacket fortsätter på lördag när det smäller till rejält hemma hos Sara och Karins föräldrar. Då välkomnas vi till höstfest med alla godingar. Vi umgås alltid tillsammans, föräldrar och "barn". På lördag väntas närmare trettio favoriter. Jag kan knappt vänta!









Idag blir den ännu en omgång med min PT - tillika syster - på gymmet. Ryktet om hur bra hon är måste ha spridit sig, för idag ansluter både Markus och Henkan sig till vårt pass. Hon är så bra alltså. Min fina syrra.

Det bjöds alltså på festligheter lagom till att mörkret hade fallit helt över Skånes huvudstad i lördags. Jag, Tops och Carro hjälptes åt (mest Carro och Tops) att göra lite tilltugg och vi fick smaka både på Carros goda fruktiga drinkar och ett gott rödvin Tops hade kirrat från Syditalien. Och så bubbel såklart. Som nästan alltid när jag och Carro umgås. Det blev ett par kära återseenden också i form av vännerna från förr, vilket kompletterade kvällen.

En oväntad överraskning väntade på mig på lördagsmorgonen. Eller, definitionen av överraskning är väl att den är oväntad, så den beskrivningen kanske är en smula överflödig. Hur som helst. Jag hade helt (medvetet) glömt att jag fyllt ännu ett år äldre för en tid sen. Det hade inte Carro och Tops. De firade mig med balonger, paket (eller kapeter som Jenny Lina Carlsdotter envist kallar dem) och kanske framförallt, en musikal! Den fick vi avnjuta samma kväll på Malmö Stadsteater i form av "Ingvar" - musikalen om IKEA. Den var fantastiskt bra och väldigt rolig. Mot slutet korsfäster de Ingvar på en midsommarstång. Bara en sådan sak! Tack mina underbara vänner!







Kvällen fortsatte sen med drinkar, snittar, bubbel och kära återseenden på Drottninggatan. Men mer om det sen. Nu kickar jag igåg den här veckan med kaffe och John Mayer. Och ikväll blir det löpning. Tjipp!

...skulle man kunna tro. På grund av hur det såg ut i min omgivning när jag vaknade, vad jag förtärde till frukost och hur mitt resesällskap såg ut igår (alltså, den varma och sportiga munderingen)  skulle man kunna tro att det bar av på skidsemester och inte Malmösemester. Men så var fallet. Jag befinner mig nu i den skånska huvudstaden. Det är en massa inplanerat och mycket ska hinnas med innan jag redan i morgon vänder hem igen.



















Vad tycker ni förresten om min fina mössa? Jag hittade en lågstadieful, utsliten toppluva på hatthyllan hos mamma och pappa och kände direkt att den var Jenny Lina Carlsdotter. Så ful att den är snygg. Många tycker jag ser ut som en tönt. Ja men BRA. Det är ju det som är tanken. Jag tycker jag ser ut som Nils Karlsson Pyssling. Bra det med. Man ska inte vara som alla andra.

Lotta är i stan. Som vanligt när hon är det blir det bäbismys. Denna gång även med en kattbäbis. Eftermiddagen och kvällen tillbringades hos Jenny respektive Karin. Det bjöds på kaffe, pepparkakshjärtan, smörgåstårta, mys och skvaller. Precis så härligt som det kan bli på en kall och mörk oktobertorsdag. I dag tar jag mitt pick och pack och drar till södligare svenska bredgrader. Vi syns i Skånes huvudstad!















Och det här med snön alltså. Förra året tyckte jag det var för tidigt. Vad är då det här? Jag strejkar. Sri Lanka can't come soon enough.

Lindesbergarna tänker inte på det. För dem är det självklart. Men mina utomsocknes vänner tycker det är hysteriskt roligt. Och det är det naturligtvis. Slottsstaden II, någon? Vasastan II? Nej? Nähä.

Herregud. Jag har efterfrågat det i säkert femton år.  Jag tror jag ska bli produktutvecklare alltså! Men nu har den äntligen kommit. Hoppas den inte smakar syntet nu bara.

I söndags fick jag följa med när Fison och sportjournalisten fick tillträde till sin nyinförskaffade lya. Det ligger alldeles underbart vid vattnet, och omgivningarna visade sig från sin allra bästa sida. Fison och jag har redan planerat kaffe-i-termos-och-sittunderlag-på-stenhällarna-vid-vattnet-i-solen-stunder. Gött mos.











Nu är det snart bara jag kvar i min bekantskapskrets som inte springer på visningar och pratar räntor. Men det kommer, sanna mina ord.

Jag har nu insett att jag faktiskt nästan MÅSTE lägga till en ny kategori här på bloggen. Nämligen MAT! Det händer att jag bloggar om det ibland, har jag märkt. Ofta om överkonsumtion av denna, dessutom. Men kroppen får vad kroppen vill ha, serrni! Här nedan ser ni förresten vad jag bjöd familjen på igår. Idag blev det pasta quorn-bolognaise. Visst, serrni!



(Jag har lagt några gamla matinlägg i kategorin, men inte alla. Däremot kommer alla FRAMTIDA matinlägg hamna här).

I lördags tog jag och Fison en välförtjänt runda på Djurgården, som efter dryga två timmar avslutades på Rosendal Trädgård. Precis vad vi båda behövde efter veckan som gått.

 

Det är verkligen hemskt vad som hänt den svenske soldaten. Det är det. Jag lider med hans anhöriga och vänner. Men när jag som föredetta student i mänskliga rättigheter (och säkert många andra med mig) läser artikel efter artikel om vad som hänt i Afghanistan och alla analyser och "eventuella efterföljder" detta kan innebära kan jag inte låta bli att tänka på två saker.

Det första är att hur hemskt det som har hänt än är så ska vi vara tacksamma. På många platser runt om i världen stupar det en soldat om dagen, en soldat i TIMMEN. Det blir aldrig några tidningsartiklar eller mittuppslag eller TV-rapporteringar om alla dessa tappra människor som valt eller tvingats att strida för sitt land, sin religion eller sin övertygelse. Dessa tappra människor får inte sina bilder i tidningen och dess landsmän blir inte chockerade eller ledsna för att de har stupat. EN stupad soldat är för många människor på denna planeten vardagsmat.

Det andra är att hur tragiskt detta än är så var den svenske stupade soldaten i förhand informerad om riskerna. Och efter den informationen hade han valet att stanna eller att åka. Runt om i världen tvingas kvinnor och män se sina (i vissa fall minderåriga) söner och döttrar, livspartners, bröder och systrar gå ut i strid, många av dem utan att ha ett val. Dessutom vet de att de med största sannolikhet inte kommer se dem igen. Jag både har haft och har släkt och vänner i Afghanistan. Både i militära och civila syften. Jag kan under deras utlandstjänst kommunicera med dem via telefon, brev och internet. Minuter efter att tidningarna rapporterar om ett dödsfall kan jag veta om de mina är vid liv. Runt om i världen finns det människor som ser de sina försvinna, och har inte möjligheten att kommunicera med dem förrän (om de har turen med sig) de återkommer hem igen. Detta utan "leave" med betalda resor hem med jämna mellanrum.

Jag säger inte att det som hänt inte är hemskt. Jag säger heller inget om Sveriges truppers vara eller icke vara i Afghanistan. Jag vet också att allt det ovanstående är en klen tröst för de som nu sörjer den stupade soldaten och de anhöriga till de resterande medlemmarna av styrkorna som nu insett sina anhörigas dödlighet där borta. Jag säger bara att vi iblalnd glömmer vilken otrolig tur vi har som har fötts eller kommit att bo i en stat där vi kan ta rätten till liv som en självklarhet. Det är många i vår värld som inte kan det.

Image Credit: (c) United Nations

En bit av söndagen tillbringades på Non Solo Bar i Vasastan där det brunchades. Förutom barndomsvännerna hedrades jag av två favoriter från min Lundatid. Underbart. Mycket av brunchen tillängnades lägenhetsköp, lån och räntor (som är det allra mest aktuella ämnet i min bekantskapskrets just nu), men också Lottas nya tatuering hon fått på tatueringsfesten dagen innan, ex, småstadsliv och framtida jobb. Trevlig söndag, helt klart. Som en liten parantes måste jag börja fota med kameran igen. De senaste veckorna har jag bara bloggat med kort från min kära iphone 4, men vännerna börjar nu klaga på att deras uppsyn på fotona inte är till tillfredställelse. Jag ber å det ödjukaste om ursäkt. Camera, it is.









Måndagen chockades igång vid sexhugget och jag har en fullspäckad dag som inte bjuder på lunch förrän i eftermiddag. Men på fredag bär det av till Skånes huvudstad igen. Så det är ok. Jag kickar igång veckan med en kopp kaffe och med att äntligen vara sams med min inre röst. Äntligen. Innan Stockholmshelgen fick vi äntligen det avslut vi behövde. Så inget mer gräl i mitt inre. Skönt.

Jaha. Lördag. Efter pizza och något glas vin bestämde vi oss för att det nog var på plats att rasta våra finkläder lite på stan. Det var ju trots allt ett tag sen. Man skulle kunna säga att vi hade lite otur när vi tänkte. Vi började på O-baren (som lika gärna kunde ha varit Branäs Bykorg) för att ganska snabbt ge upp och försöka med Spyan (där vi var äldre än samtliga, inklusive personalen. Jag skulle bli förvånad om vi inte var de enda åttiotalisterna närvarande). Vad hände? Vi två-trehugget gav vi efter ett besök på donken helt upp och åkte hem. Och taxin körde fel. Igen. Vad hände?

Fredag. Frukost/förmiddagsfika på Kulturhuset med underbara Karin. Som alltid när vi ses skvallrades det för kung och fosterland och vi pratade i mun på varandra. Vi hann avhandla både det ena och det andra på timmen vi sågs. Tur att jag fick ett glimt av henne. Hon skulle nämligen flyga ner till Malmö lite senare. Nästa fredag när jag kommer till Malmö har hon precis lämnat staden. Typiskt! Men lite skvaller över kaffe och fralla fick vi i alla fall till. good times.





Vidare för att möta upp Fison och ta en liten fika till medan hon käkade lunch. Jag kunde naturligtvis inte hålla mig från en macaroonfika (Ferferi, kanske har de macaroons på NK i Götet, du som undrat?). Sådant finns garanterat inte i Bergslagsskogarna.





Kvällen vigdes till en riktigt östrogenfylld fnitterfest. Som fjortonåriga tjejer snackades det ämnen vi lagt på hyllan för länge sen. Just därför var det ju så fantastiskt kul. Alice bjöd för övrigt på fantastisk mat och jag och Fison erbjöd vår allra godaste Gino till dessert.







Nu: Frukost, Djurgårdsrunda och eventuellt Bloppis.

Torsdag. Mysig kvällsfika/middag med ett gäng tjejer på Barista i Victoriabiografen på Götgatan. Det pratades idiotiska killar, att gå vidare, Mikael Persbrant, barn, jobb, dialekter och frikortslistor. Perfekt avslutning på en jobbig dag och perfekt början på denna Stocholmshelg. Fredagen bjuder på en fika med fina Karin som jag inte sett på evigheter och tjejmiddag när mörkret har lagt sig, bland annat. Trevlig helg!

...och då behöver man lektyr och färdkost. Dagens: ytliga men underbara reportage och en gammal hederlig svensk klassiker.

Min syrra har på senare år blivit ungefär tio kilo sportigare. Och nu är hon ledare i klätterklubben. Jag hängde där lite på träningen idag innan vi gick över till gymmet och hon körde hårt med mig igen. Hon har nämligen blivit min PT. Förra veckan körde hon så hårt med mig att jag inte kunde gå upp för trappan dagen efter. Idag sprack brallan. SPRACK! Jösses, alltså. Men jag kommer ha en jädrans het bakdel lagom till Sri Lanka-trippen, i alla fall.

Min syrra och svåger är ganska smarta. Titta vad fiffigt de har gjort med sin säng! De tog en gammal kökssoffa som konstigt nog var exakt lika hög som benen på sängen. Lite snickrande på sidorna, och vips så hade de en fin sänggavel i lantlig stil med små nattduksbord på sidorna! Jag tror Helena kommer bli lite avundsjuk...

Denna syn mötte mig på väg till jobbet igår morse. Frost, nu? Varför? Såg vännerna från Paris rapportera tjugiofem grader och klarblå himmel. Och vi får detta. Igen, varför? Vad har vi nordbor gjort för att förtjäna detta egentligen? Kommer ni ihåg förra året? Eller främst kanske hur det fortsatte efter det... Tur att jag har resor inbokade alltså. Annars hade det inte gått.

I Lindesberg har nu operation säkrade stad inletts (ja, alltså den heter säkert inte så men det är vad den innebär). På flera ställen runt om i Linde avverkas det nu en massa träd närmast trottoarer och gångvägar. Detta som ett led i att försöka minska överfall och våldtäkter. Detta känns som ett oerhört bra initiativ, speciellt efter vad som hände i Örebro i lördags natt/söndags morgon, när jag sov över i staden. Polisen har tydligen ett journummer man kan ringa medan man går hem från festen eller etablissemanget i helgnatten. På 08- 504 466 66, kl. 23.30-3.30 kan man ringa för att prata medan man går hem och hela vägen innanför dörren. Även det ett mycket bra initiativ, såklart. Jag har inte provat det själv än, dock. Nu hoppas man bara att det i framtiden inte ska behövas några initiativ överhuvudtaget...

Äntligen blir det lite ordning på jennylinacarlsdotter.blogg.se! Visst blev det fint? Ett par tack är på sin plats. Först och främst, tack till Carolin Andersson som tog den fina bilden. Sedan - TACK till Veronica och David Larsson! Mellan sig är de ett dream-team! De har suttit och designat och programerat fram underverket. Mitt favorit-äkta par minsann! Ni är bäst! Vill ni också ha snygg header? Maila veronica(a)veronicas.nu!

Rynninge IK - Ett sätt att umgås. Jajjamen! Lukas drog ju som sagt med mig på fotbollsgala igår. Tydligen hade singelkillarna tävlat om vem som kunde få dit bäst dejt. Och även om vi bara är vänner får man ju tacka, bocka och buga å det ödmjukaste att det blev jag. Lukas medarrangör Peter vann dock, får man ändå säga. Han tog med sig Elin Lanto.

Kvällen bjöd på sushi, division 2-tårta, skönsång, dans, eurodisco, materialarn "Bagarn", prispokaler, omklädningsrumshäng, bål, Åländare, "vi gillar olika" och många snygga spelarfruar. Jag och Elin vikarierade dock, som sagt.

Sen jag kom hem från Paris har jag kört stenhårt på dieten/livsåskådningen "ge kroppen vad den vill ha". Den kommer jag hålla fast vid resten av livet. För när jag var i Paris lärde jag mig för första gången att faktiskt lyssna på min kropp. På vad den verkligen behövde. På riktigt. Vill den ha godis, får den det. Vill den ha sallad, får den det. Vill den ligga på soffan och kolla TV, får den det. Vill den ut och springa, får den det. Ja, ni fattar. Jag mår väldigt bra av detta. Jag har varit pigg, glad och lycklig. Och även om det inte har varit huvudtanken, har jag även gått ner i vikt och blivit mer vältränad. För det är nog vad min kropp egentligen vill. När jag bodde i Paris tryckte jag macaroons, bakelser, ostar och annat flottigt franskt, men gick NER i vikt. Detta för att jag körde stenhårt på min nya livsstil. Kollar ni i arkivet under den tiden ser ni nämligen att jag också tog otaliga jogging- och powerwalkingrundor i Le Luco eller längs Seine. På sista tiden har jag emellertid lyssnat lite sämre (precis som på min inre röst). Jag har tackat ja till i stort sett varje fika på jobbet, även om kroppen vrålat nej. Så denna vecka blev det ett hårt pass på gymet med syrran, några extra promenader och nedanstående middag. Nu kanske ni tänker att den ser väldans onyttig ut, och det gör den onekligen. Den består dock av kesoplättar (laktosfri keso, två ägg, två-tre matskedar dinkel), laktosfri medelhavsyogurt och mixade, frysta bär. Prova!

När Lukas är i stan brukar vi allt som oftast luncha. Så också denna vecka. Vi prövade nya arenahallens restaurang. Plus för stor salladsbuffé, trevlig utsikt, gott vegetariskt alternativ och många och goda kakor till kaffet. Minus för att de inte ännu tog kort. Men fortfarande helt OK. På lördag tar Lukas med mig på äventyr. Rapport kommer givetvis framgent!








(Utsikten innefattar inte vanligtvis grävmaskiner och dylikt, utan bara trevlig Lindesjö.)

Okej, inte igår kväll, men väl idag, Sri Lankainlägget blev på grund av extremt tung blykeps under gårkvällen flyttat till denna friska höstmorgon. Jag undrar om det är något fel på mig eller om det bara är hösttrötthet...

I alla fall. Under en tid mellan 20 och 30 bodde min far på Sri Lanka. När jag växte upp fanns det saker från Sri Lanka överallt i huset. Vi åt ibland lankesisk mat och på sommaren hade både mamma och pappa ibland traditionell lankesisk klädsel. Jag fick en, jag med. Innan jag riktigt förstod hur världen var förskaffad trodde jag faktiskt att pappa var från Sri Lanka... Således har mitt intresse för ön alltid varit stort. Ända sedan högstadiet har jag använt landet till alla arbeten, uppsatser och PM jag kunnat och detta fortsatte hela vägen upp på universitetsnivå. Och drömmen har ju givetvis alltid varit att få uppleva Sri Lanka på plats. Men när jag har haft möjlighet har det inte varit så stabilt på ön. Och nu när det är stabilt har jag inte möjlighet. Tills mamma och pappa - världens finaste - bestämde sig för att bjuda oss på en resa dit! Lyckan var total och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte grät som ett litet barn när jag fick veta. Vi åker hela familjen, vilket numer även innefattar svågern. Vilket i sin tur betyder att jag får singelrum eller bor med föräldrarna. Good times. I en vecka åker vi runt och tittar på allt från tempel och teplantage till vilda djur och marknader. Sedan ägnar vi en vecka till sol, bad och spa lite norr om Colombo.







I februari kommer en av mina största drömmar alltså att uppfyllas. Jag kunde inte vara lyckligare över detta. Jag planerar redan allt jag ska köpa med mig hem, så att mina eventuella framtida barn också kan växa upp bland elefanter och batikkonst. Eller alla mina katter...

...Orangeriet. Har planerat ett besök sen det slog upp portarna och i helgen blev det äntligen av. Självaste ägaren Melker Andersson hedrade oss med sin närvaro genom att i träningsoverall och allmänt bakfull uppsyn trycka i sig sin egen äppelkaka. Jag, sportjournalisten och Fison testade trattkantarellsoppa och texasburgare. Gott. Soppan lämnade dock ett lätt illamående efter sig. Men det vägs upp av den underbara vyn över Stockholm, tycker jag.













Ikväll ska jag äntligen berätta det här med Sri Lanka. Stay tuned.

...som dagen då jag åt kött. För första gången på sisådär tretton år. Det var emellertid inte meningen. Grodan hade gömt skinka bland trattisarna och den smörstekta torsken. Jag hann få i mig en del innan jag påkallade servitrisens uppmärksamhet. Läskigt. Men vad gör väl det när jag fick hänga med min "syster" och extraföräldrar? Tack för en urmysig lunch, extrafamiljen! Efteråt bar det av till Le Café som till min förtjusning hade macaroons! Jag blev så glad att jag hoppade upp och ner och fick alla att köpa några till kaffet. De var ju tvungna att se what the fuss what about, för att prata utrikiska. Stefan åt chokladboll. Tack, även för urmysig fika, extrafamiljen!

...befinner jag mig hos Fison. Som bor på vad man i folkmun kallar "bra läge". Location, Location, Location, gott folk!





I går när jag anlände fick jag mysmiddag med två av mina favorittjejor. Nu: mys i soffan. Tjipp!