Jenny Lina Carlsdotter

 

Det är verkligen hemskt vad som hänt den svenske soldaten. Det är det. Jag lider med hans anhöriga och vänner. Men när jag som föredetta student i mänskliga rättigheter (och säkert många andra med mig) läser artikel efter artikel om vad som hänt i Afghanistan och alla analyser och "eventuella efterföljder" detta kan innebära kan jag inte låta bli att tänka på två saker.

Det första är att hur hemskt det som har hänt än är så ska vi vara tacksamma. På många platser runt om i världen stupar det en soldat om dagen, en soldat i TIMMEN. Det blir aldrig några tidningsartiklar eller mittuppslag eller TV-rapporteringar om alla dessa tappra människor som valt eller tvingats att strida för sitt land, sin religion eller sin övertygelse. Dessa tappra människor får inte sina bilder i tidningen och dess landsmän blir inte chockerade eller ledsna för att de har stupat. EN stupad soldat är för många människor på denna planeten vardagsmat.

Det andra är att hur tragiskt detta än är så var den svenske stupade soldaten i förhand informerad om riskerna. Och efter den informationen hade han valet att stanna eller att åka. Runt om i världen tvingas kvinnor och män se sina (i vissa fall minderåriga) söner och döttrar, livspartners, bröder och systrar gå ut i strid, många av dem utan att ha ett val. Dessutom vet de att de med största sannolikhet inte kommer se dem igen. Jag både har haft och har släkt och vänner i Afghanistan. Både i militära och civila syften. Jag kan under deras utlandstjänst kommunicera med dem via telefon, brev och internet. Minuter efter att tidningarna rapporterar om ett dödsfall kan jag veta om de mina är vid liv. Runt om i världen finns det människor som ser de sina försvinna, och har inte möjligheten att kommunicera med dem förrän (om de har turen med sig) de återkommer hem igen. Detta utan "leave" med betalda resor hem med jämna mellanrum.

Jag säger inte att det som hänt inte är hemskt. Jag säger heller inget om Sveriges truppers vara eller icke vara i Afghanistan. Jag vet också att allt det ovanstående är en klen tröst för de som nu sörjer den stupade soldaten och de anhöriga till de resterande medlemmarna av styrkorna som nu insett sina anhörigas dödlighet där borta. Jag säger bara att vi iblalnd glömmer vilken otrolig tur vi har som har fötts eller kommit att bo i en stat där vi kan ta rätten till liv som en självklarhet. Det är många i vår värld som inte kan det.

Image Credit: (c) United Nations