Jenny Lina Carlsdotter

Hejsan. Det var ett tag sen sist. Du och jag kommer ju överrens ganska bra. Jag gillar ju rutiner och det bjuder du på nästan jämt. Du har dock inte varit så givmild och öppen på sista tiden, och jag känner att vårt förhållande är på bristningsgränsen. Jag kan varna dig redan nu, kära vardagen, att jag inte kommer att vara vänlig mot dig när jag väl kommer tillbaka till dig. Inte under några som helst omständigheter. Jag har hittat en annan, faktiskt. MEN. Jag har en lösning. En som jag tror skulle funka för oss båda och rädda vårt förhållande. Vad säger du om att flytta ner hit istället? Du, jag, tvättning, matlagning, städning och jobb. På Sri Lanka. Du har några veckor på dig. Jag måste ju ändå tillbaka till dig ett tag först. Tänk på det och återkom, ok? Hej så länge, vardagen.

Kolla vad jag fick idag! Jag blev rörd till tårar. Inte nog med att jag fick det finaste brevet på länge, omtanken (och bloggläsningen) uppvisades på allra finaste sätt med lite av det jag tycker bäst om i hela världen. TACK!







Hur fint var inte detta? Under denna månad har jag verkligen fått veta vilka som tycker om mig och bryr sig, och vilka som uppenbarligen aldrig brydde sig ett skit. Och därmed vilka jag vill ha kvar i mitt liv och vilka som kan....göra något annat. Tack igen gumman, du är så fin!

OK. Jag har en personlig blogg, inte en privat. Men nu behöver jag skriva, göra min röst hörd. Detta är en vädjan till er. Ni som läser denna bloggen. När nyår kommer och den allmänna klichéiga nystartsviljan kickar in, bestäm er - och snälla - gör allt för att följa dessa saker.

Om ni är bittra för något ni själva gjort - snälla - straffa inte andra för detta. Andra får lida i onödan och även om jag tror på kärleken så tror jag också på hatet. Alltså att hatet finns - och kan växa. Det vill vi inte. Hat och bitterhet föder inget annat än hat och bitterhet.

Om ni vill skicka ett tydligt meddelande, gör det - men snälla - inte genom att såra andra. Det lär dem ingenting, det gör dem bara ledsna, bittra och hämdlystna. Det gör ingen gladare och löser ingenting.

Om ni känner att det behövs en ändring, ändra på det - men snälla - PRATA med människorna det berör och smyg inte bakom människors ryggar. Det gör bara att det inte känns som en vettig förändring, utan ett svek och ett knytnävslag mitt i magen.

Och vad ni än gör. Behandla människor med respekt, förståelse och (även om det kan vara svårt ibland) svälj er stolthet lite då och då. För det kan påverka så många människor runt omkring er om ni inte gör det.

Tack för mig.

In seeking Wisdom, the first stage is silence, the second listening, the third remembrance, the forth practicing, the fifth teaching.
- Kabbalist Solomon Gabirol, c. 1045

När jag hämtade posten idag blev jag stolt. För i detta hemmet vet vi vad som är viktigt. Jag må blogga om min saknad av macaroons, om hur jobbigt det är i min vardag när jag är lite förkyld eller hur tråkigt det är med frost. Men jag vet vad som är viktigt, på riktigt. När det verkligen gäller. Jag ger varje månad till så många olika organisationer jag bara kan. För även om det är en kliché så är det sant att en inte kan göra allt, men att alla kan göra lite! Förra året gav jag DETTA i julklapp till mina vänner. Och för att inte säga för mycket satsar jag på något liknande i år med. Sex år av näsan i universitetsböckerna skrivna om svält, folkmord, förtryck, systematiska våldtäkter, malariaspridning och brist på rent vatten sätter sina spår. Klicka gärna HÄR, HÄR eller HÄR när det är dags att införskaffa klapparna i år. Puss!

...bar jag något lila för att säga en självklarhet. Det hoppas jag att ni också gjorde. Men framförallt hoppas jag att ni de andra 364 dagarna om året gör något för att alla ska kunna åtnjuta samma mänskliga rättigheter. Oavsett kön, sexualitet (som det handlade om den här gången), religion eller hudfärg (och att inte hålla käft och att stå upp för någon är definitivt att göra något). Om inte vill jag helst inte leka med er. För tillsammans är vi starka.
 

I Lindesberg har nu operation säkrade stad inletts (ja, alltså den heter säkert inte så men det är vad den innebär). På flera ställen runt om i Linde avverkas det nu en massa träd närmast trottoarer och gångvägar. Detta som ett led i att försöka minska överfall och våldtäkter. Detta känns som ett oerhört bra initiativ, speciellt efter vad som hände i Örebro i lördags natt/söndags morgon, när jag sov över i staden. Polisen har tydligen ett journummer man kan ringa medan man går hem från festen eller etablissemanget i helgnatten. På 08- 504 466 66, kl. 23.30-3.30 kan man ringa för att prata medan man går hem och hela vägen innanför dörren. Även det ett mycket bra initiativ, såklart. Jag har inte provat det själv än, dock. Nu hoppas man bara att det i framtiden inte ska behövas några initiativ överhuvudtaget...

Okej, inte igår kväll, men väl idag, Sri Lankainlägget blev på grund av extremt tung blykeps under gårkvällen flyttat till denna friska höstmorgon. Jag undrar om det är något fel på mig eller om det bara är hösttrötthet...

I alla fall. Under en tid mellan 20 och 30 bodde min far på Sri Lanka. När jag växte upp fanns det saker från Sri Lanka överallt i huset. Vi åt ibland lankesisk mat och på sommaren hade både mamma och pappa ibland traditionell lankesisk klädsel. Jag fick en, jag med. Innan jag riktigt förstod hur världen var förskaffad trodde jag faktiskt att pappa var från Sri Lanka... Således har mitt intresse för ön alltid varit stort. Ända sedan högstadiet har jag använt landet till alla arbeten, uppsatser och PM jag kunnat och detta fortsatte hela vägen upp på universitetsnivå. Och drömmen har ju givetvis alltid varit att få uppleva Sri Lanka på plats. Men när jag har haft möjlighet har det inte varit så stabilt på ön. Och nu när det är stabilt har jag inte möjlighet. Tills mamma och pappa - världens finaste - bestämde sig för att bjuda oss på en resa dit! Lyckan var total och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte grät som ett litet barn när jag fick veta. Vi åker hela familjen, vilket numer även innefattar svågern. Vilket i sin tur betyder att jag får singelrum eller bor med föräldrarna. Good times. I en vecka åker vi runt och tittar på allt från tempel och teplantage till vilda djur och marknader. Sedan ägnar vi en vecka till sol, bad och spa lite norr om Colombo.







I februari kommer en av mina största drömmar alltså att uppfyllas. Jag kunde inte vara lyckligare över detta. Jag planerar redan allt jag ska köpa med mig hem, så att mina eventuella framtida barn också kan växa upp bland elefanter och batikkonst. Eller alla mina katter...

Jag vet att det har tjatats en del om det här med resningar av den mänskliga hårddisken här på bloggen under hösten. Men jag har blivit tvungen att göra det. Om och om igen. För att få bort negativitet och höra min inre röst igen. Jag har nämligen en väldigt stark och väldigt klok inre röst, serni. Den blir dock oftast som starkast när det hänt något hemskt. Men i alla fall. I somras sa denna röst till mig att springa. Springa långt bort från en situation jag höll på att gå in i. Jag hörde den klart och tydligt och var på väg att lyda. Men sedan blev viljan att gå åt andra hållet för stor, av någon outgrundlig anledning. Så här i efterhand vet jag inte riktigt varför. Denna röst har ju alltid haft rätt. Och de gånger jag inte har lyssnat på den har jag blivit plågad, sårad, löjliggjord och överkörd. Men jag lyssnade inte. Jag höll till och med för öronen och låtsades att rösten sa något helt annat till mig. Och nu får jag sota för det. Mer än vad jag trodde. För nu känner jag mig om inte plågad, sårad, löjliggjord och överkörd, så i alla fall som om jag fått en fet käftsmäll och blivit utskrattad bakom min rygg. Det värsta av allt är att min inre röst inte pratade själv. Nej, den hade en kör av vänner och familjemedlemmar bakom sig. Jenny Lina Carlsdotter - SKÄRPNING! Så nu gör jag ytterligare en rensning av min mänskliga hårddisk och bjuder min inre röst på en liten weekend i hufvudstaden. Där ska den få sånt den gillar minsann. Och sen ska vi vara vänner igen. Och lyda varandra. Så måste det bli.

Vid detta samtal med Kenza berättade hon om någon som hade lärt henne att inte bära svart. Om man tror på att saker och ting runt om kring en påverkar en, är svart inte en bra färg att bära. Att svart påverkar sinnet negativt. Jag är så splittrad i denna fråga. På jobbet idag komplimerade jag två kollegor över hur fina de var. Båda hade klätt sig i lila. Det gjorde mig verkligen på bättre humör att se dem, och de verkade själva vara på ett mycket piggare humör än vanligt. Jag hörde genast Kenzas röst i huvudet, om att svarta kläder ger ett svart sinne (ja, inte riktigt så, men ni fattar). Jag vet inte vad jag tycker riktigt. Min garderob är väldigt svart. Nedan följer en av veckans outfits. Som ser ut ungefär som jag alltid ser ut. Överhängade svart. Jag gillar stilrent. Under min högstadietid var jag så flamboyant att jag nu inte alls vill ta ut i svängarna, eller ytterst sällan i alla fall. Jag vet inte om svart gör att sinnet blir svart, men vad jag vet är att när mitt sinne faktiskt VAR svart, förra hösten, valde jag att enbart bära svart. Omedvetet. Och när jag blev tvingad ut på en shoppingtur (jag lämnade vid ett tillfälle under förra hösten mitt hem vind för våg och packande endast en week-end bag, jag kom aldrig tillbaka mer än för att packa mina ägodelar och köra dem tillbaka hit) köpte jag uteslutande svarta plagg. Också dem helt omedvetet. Jag tror inte att mitt sinne klarade av färger just då. När jag nu bär svart känns det nästan som om jag inte borde. Ni vet för att jag INTE är svart i sinnet längre. Kläder kan ibland vara så mycket mer än mode. Det kan vara en känsla, ett minne, en förnimmelse. Ett lite semi-filosofiskt inlägg som egentligen skulle handla om mina nya second hand-shoppade stövlar.... Som också följer nedan (och givetvis är svarta som natten). Men hörni. De flesta av er är så ohyggligt dåliga på att kommentera. Jag vet, man måste skriva in koder och det är jobbigt. Men nu vill jag faktiskt veta. Vad tycker ni om det här med svart?

I bland måste man omstarta sin egen hårddisk. Under helgen är det precis vad jag har gjort. För min hårddisk var full med virus. Virus som gav negativitet. Omstarten fungerade som tur var mycket bra. Två jobb sökta, två möten inbokade idag, jobb på G, roligheter på G, livet på G. Så måste man göra ibland. Speciellt om man heter Jenny Lina Carlsdotter... Jag kickar igång veckan med kaffe och Nas i högtalarna. Kan inte bli bättre. Trevlig vecka alla!

Knäred. En liten (227 hektar) by i Halland med en liten (1129 stycken) befolkning. 56°31′N 13°19′O. Knäred. Centrum för mycket i min släkt. Knäred har varit mer än en geografisk plats för vår släkt. Knäred har varit skådeplatsen för många födslar och dödsfall genom mitt släktträd. För romanser och kärlek, för skandaler och dramatik. För livet. Vi har sedan 1500-talet befolkat byn. Kanske tidigare. Och ibland har våra släktingars stigar korsats på osannolika sätt i denna by.

 









Min farmors morfars mormors morfars morfar, Gabriel Månsson Hillethan, var borgmästare i Helsingborg, och senare överproviantmästare åt Carl XI. Detta betydde att han ofta red med konungen. Den senare delen av 1600-talet var en tid av plundring och röveri (ja det heter så) i södra Halland. Bland de sista slagen var slaget i Halmstad 1675-79. 3000 danskar hade under generalmajor Duncan intagit Halmstad och gråkappa bestämde att marschera dit genom Småland och Halland. De tog då en av några välförtjänta raster i Knäred. Rasterna som enligt traditionen alltid togs vid en brunn. Ur kungens egen dagbok. ”1676: Den 16 augusti marscherade vi till Knäröd, varest vi bette många timmar och bröts strax upp igen och marscherade till fots (…)”. Brunnen vid vilken hären tog sin rast låg på Prästgårdsvägen. Cirka 1904 byggde Peter Back, min farmors morfar, ett hus på samma väg. 10 meter från där Gabriel Hillethan för över tvåhundra år sedan hade softat lite vid brunnen tillsammans med gråkappa.

Huset ja. Det har, förutom exakt trettio år 1966-1996, alltid varit i vår släkts ägo. Det är födelseplatsen för min farbror. Det är skådeplasten för otaliga första kärlekar, för mördarsnigelslakt och midsommardans. Vårt paradis. Här har vi sedan 1996 tillbringat alla midsomrar (jag föll dock bort under min universitetstid). Det är något speciellt med Knäred. Det är lite magiskt. Kvarnfallet vi hoppar i och där vi kan alla stenars plats och hålor att kunna ta luft i. Ängarna där hundar har rastats och blommor plockats. Skogar där det har promenerats och plockats svamp. Skolgården där vi som barn försökte integrera oss med lokalbefolkningen. Knäred är speciellt, för oss alla

.

 











1613 slöts freden i Knäred mellan svenskar och danskar. Detta avslutade Kalmarkriget

.

Man kan i omgivningarna även hitta ett och annat roligt ortsnamn, som man kan skratta gott och länge åt.