Jenny Lina Carlsdotter

Det var tjugiofyra år sedan jag var på Kolmården. Vilket betyder att jag inte har speciellt många minnen från parken. Så det var riktigt roligt att få komma dit igen, faktiskt. Trots att jag kvällen innan hade varit på Kräftis 2010 och sedan dragit mig upp i ottan för att sätta mig i bilen.













Vi var på Kolmården för att fira mormor som precis fyllt 91 (!). Hon älskar djur. Det gör även resten av familjen. Många av oss zappar in Animal Planet när det är dags för soffliggande. Vi fick dessutom VIP-behandling på Kolmården. Vi fick bland annat åka in till lejonen i safariparken och träffa dem på nära håll och vi fick även åka hem till elefanterna och hälsa på dem på nära håll. KUL!























Safariparken var förresten väldans trevlig alltså. Att få se djur så nära är faktiskt fantastiskt. Även om jag håller helt på linbanan de håller på att bygga så att djuren slipper avgaser och störiga människor som inte respekterar dem. Men att se en björn nästan stryka sig mot bilen, att om man ville skulle kunna sträcka ut en hand och klappa en giraff och att få bilen lite hackad på av en struts gör ju att hela djurupplevelsen blir lite mer spännande, det får jag ändå säga.

Familjen fick sig en dos av landet igår. Det fikades, gosades med diverse medlemmar ut faunan och insöps lantluft. En pefekt söndag faktiskt.



































Dagen kickade igång med buller och bång kan jag meddela. Kan verkligen rekommendera en så kallad omstart av den mänskliga hårddisken i bland alltså. Hade möte om jobb 10.00, fem timmar senare - med andra ord snart - börjar jag arbeta. Det går undan minsann. Andra möten och papperskrafs fick jag också in i schemat. Och eftermiddagen är bara barnet.  Jag är på en rulle, på ren svengelska! Ikväll blir det festligheter också. Life is on track again.

Det blev en dag på stranden. Eller för att inte dra till med töntiga klichéer: Vi drog till Mellbystrand i går. Mamma konverserade glatt med tyska oljesmorda strandraggare (vad gör man inte för att få snacka sitt modersmål lite?), Gittan fotade med små pepp-ramsor innan, Petter hade med sig små pinnar så att han skulle få det perfekta utdragna strandlakanet, glassgumman sålde sin glass och jag bara njöt.







Har man en kusse som hänger i Affe i öknen i skållande varm sol så kan man säga att det inte spelar så stor roll hur mycket man än har pressat, man ser hur mycket man än försöker ut som en sockerbit i sockerskålen på strandcafét bredvis honom.



Strancafét var förresten en ganska trevlig historia. Förutom att jag fick bacon på min (vegetariska) ceasarsallad då.

Efter en underbar helg (som resulterade i bloggfrånvaro) är jag nu tillbaka i offentligheten och kickar igång med en middag HÄR. Väldigt trevligt. Speciellt då kusinen är på leave från Afghanistan. Vi hade inte fått krama varandra på sisådär två år. Inte på grund av Affe dock, utan livet i allmänhet.

Under midsommardagens middag ställde sig plötsligt min fina faster upp och harklade sig. Ut kommer ett underbart fint tal. Till MIG. Helt oväntat. När hon var klar fanns det inte ett tort öga inom räckhåll. Hon sa att hon och farbror var så stolta över mig, hur imponerade de var över att jag hade "rest mig" från allt blä i höstas, hur jag hade växt och hur imponerad hon var över att jag åkte iväg och började om igen, hur jag hade kommit tillbaka bättre än förrut. Hon stod där så vacker med tårar i ögonen och berättade hur stolt hon var över mig. Jag dog. Så fint. Jag kan inte förstå hur fina mina nära och kära har varit mot mig det senaste året. Hur engagerade alla har varit. Jag kan verkligen skatta mig lycklig över vilka människor jag har i mitt liv. Och vilka jag valt att ha kvar i min närhet och vilka som har rensats ut. Jag omger mig numera bara med människor som gör mig lycklig och som jag kan vara mig själv med. Som jag inte behöver förändras eller känna mig hämmad med. Förhoppningsvis känner mina nära och kära samma sak inför mig.

Min faster och farbror gav mig en så fin gåva. Den har använts varje dag sedan dess. Ni som känner mig förstår betydelsen i det hela. TACK faster och farbror, JAG ÄLSKAR ER!

Midsommar. Mat. Knäred. Mat. Släkt. Mat. Gitarrspel och dans. Mat. Vänner från förr. Mat. Valpgos. Mat. Promenader. Mat. Jazzfest. Mat. MAT.

Vackra mamma, smarta pappa, genomgoda Gustav och världens bästa syrra, VÄLKOMNA till den franska huvudstaden! Imorrn står jag vid Port Maillot och väntar på er, redo för äventyr! Jag älskar er!

I dag för sextio år sen födde Gunda Lindström en liten gosse vid namn Karl-Ingvar Lindström. Lille Karl växte upp i Vättersnäs utanför Jönköping, där han bland annat lekte med sina låtsaskompisar i form av två hästar som om jag inte missminner mig hette Dum-Jona och Snäll-Jona. Kalle växte upp, bodde i Helsingborg, Italien, forna Jugoslaven och på Malta och Sri Lanka. Så småningom återvände han till fosterlandet och träffade efter en tid Inger Myrulf. De gifte sig och flyttade till Lindesberg, där Karl – som nu blivit Calle – i tjugo år bossade på intensivvårdsavdelningen. Under den tiden hann han få två barn, vara ordförande i IFK Lindesberg, ligga inlagd på sjukhus efter att ha fallit ner i en jordkällare, vara ordförande i släktforskarföreningen, träffa Göran Persson och ett antal gånger försöka sluta röka. Bland många andra saker.

Nuförtiden arbetar Calle som utvecklingssamordnare på Lindesbergs Lasarett, och merparten av hans fritid går till den kära släktforskningen. Inger, som numera också bär efternamnet Lindström, har vid bittra tillfällen yttrat att han hellre tillbringar tid med de döda än de levande. Även om det till viss del kanske är sant är Calle ingen asocial person. Tvärt om. Han är inte främling för att på sociala tillställningar hålla roliga och intelligenta tal eller skriva roliga visor om tillfället ges. Calle har nämligen fått talets och ordets gåva. Något som han har varit mycket noga med att försöka föra vidare till sina avkommor. Vi väntar med spänning på att de fem sista åren av hans förvärvsarbete ska avslutas så han kan påbörja BOKEN. Eller avsluta kanske, han har med största sannolikhet hela manuskriptet i huvudet redan.

Jag vet att alla säger att sina pappor är de bästa. Jag vet. Men jag tittar mig omkring och kan inte låta bli att anteckna att min verkar vara lite mer toppad, lite mer som en A-pappa. För det kan inte vara många pappor som sitter uppe hela natten och för hand syr kattkostymer till sina barn när de ska på maskerad på dagis och den sykunniga i familjen är på konferens. Det kan inte vara så vanligt att pappor kör fram och tillbaka till Stockholm mitt i natten för att hämta sin dotter som så gärna ville gå på konsert i Globen. Det kan inte vara så att varje pappa köper världens största ros, världens finaste kort och med gråten i halsen ber om ursäkt för att EN ENDA GÅNG vid en upphettad diskussion ha råkat kalla sitt barn för jävla unge. Det kan inte vara sannolikt att varje far struntar i att åka på den sen länge inplanerade nöjessemestern med vännerna för att hans döttrar bråkar och han känner att han vill stanna hemma för att hjälpa till att lösa situationen. Pappa har tillsammans med mamma låtit oss växa upp i den bästa möjliga miljön. En miljö där vi har lärt oss att vara vetgiriga, att hela tiden vilja lära oss nya saker, att älska och respektera andra. Att vara stolt över den man är och stå för den samma. Att aldrig tveka på sig själv och att alltid stötta andra. Vad som är rätt och fel och vad som är svårt men nödvändigt att göra. Att våga vara ledsen, glad, arg, besviken och stolt.  Att KÄNNA, älska, leva.

 

Pappa, jag älskar dig så mycket att det ibland gör en smula ont och jag är stolt över att vara din dotter. Du är en del av mitt hjärta, mitt blod, min själ. Du är värd det bästa och jag önskar dig den bästa möjliga dagen i ditt älskade Knäred. GRATTIS på sexioårsdagen min underbara far!

Jaha. Då var det sista kvällen i Linde på ett tag. Skönt. Förrutom att åka bort från familjen då. Jag har ju varit i från dem i sex-sju år innan, men nu har jag ju vant mig vid att ha dem nära igen under hösten. Det har naturligtvis varit najs, men nu bli det ju lite jobbigt. Jag har i och för sig inte varit i Linde mer än två veckor i stöten, but still. Kvällen firades med middag med familjen, Gustav, Sandra och mormor.



Det serverades en hel långpanna Gino.



Den var populär.



Sen ville mamma absolut kolla på dansen på fyran. Jag har inte sett det innan, men jäklar vad underhållande den där bygg-Wille var!



Mamma-mys!



Visst är jag närmare trettio än tjugo, men jag kommer alltid vara mammas och pappas lilla flicka!



♥

Annars hade jag och syrran en väldigt kul kväll där vi förebyggde brottslighet och rapporterade en 32-22a, eller hur var det syrran? Dessutom kirrades det med "Flat-Gian" från Schweiz. Jag har gjort det förrut för "Flat Austin" från USA. Det är en jättebra idé faktiskt. Barn i lågstadiet läser en bok om en liten kille som får en bokhylla över sig och blir platt. På så sätt kan han lägga sig i ett kuvert och åka vart som helst i världen. Barnen ritar en platt version av sig själva och sen skickas den till en släkting eller vän i ett annat land. Där tas det foton på den lille krabaten som skickas tillbaka till barnets klass tillsammans med info om landet. Krabaten själv skickas vidare till nästa land. På så sätt får de lära sig om världen. Jättesött faktiskt. Flat-Gian fick åka pulka och få en injudan till Kronprinsessans bröllop. Sen fick han åka till USA.



Flat-Gian i "pulkapacken", eller snön på en kvist i busken som det egentligen var.

Lördagen möter jag i Malmö och våren möts alltså i Paris. Hej då för denna gång Linde. Hoppas det blir ett bra tag tills nästa gång.

Precis som jag hoppats på kom det choklad med schweizarna. Inte för att det var det viktigaste då, men ändå. Vi bjöd på lokalt odlad, rökt lax. Sandrine äter tydligen inte fisk. Crap. Min saffranskaka var en hit i alla fall. Fint av dem att komma förbi när de bara hade två och en halv dag i Sverige, en hel dag gick ju att ta sig fram och tillbaka hit i detta ovädret. Vi tipsade friskt om Wasamuséet, Gamla Stan, Cosmonova och Skansen. Hoppas de hinner något av det i alla fall. Annars kom den vanliga bitterheten fram angående det fakta att jag aldrig tog och lärde mig tyska ordentligt, även om jag hade två native-speakers nära till hands. Nu går jag all in på franskan i stället.