Jenny Lina Carlsdotter

 

När jag bodde i London bodde jag bland annat i en lägga inte långt från Greenwich. Jag var där förvånansvärt sällan med tanke på hur mycket jag gillade det. I måndags tog jag och min vän en trip dit och nostalgin flödade. Vi åkte tuben till Canary Wharf (som vi efter många omskrivningar på 00-talet kallade kanariedvärgen, vilket är lite småroligt med tanke på att det är Londons svar på New Yorks financial district med stora bankskyskrapor) och tog DLR:en till Greenwich. På vägen såg vi huset som jag bodde i och våran gamla local. Väl i parken tog vi en kaffe i solen, promenerade i sakta mak genom parken, doftade på blommorna och diskuterade vad det kunde vara för sorter, hoppade runt (ja, eller jag då) på en äng med kroppen full av vårkänslor, kollade in turisterna (än en gång, jag såg oss inte som det, vännen invände) som fotade sig själva vid nollmeridianen, vandrade ner mot Cutty Sark som fått ny kostym - säkert delvis på grund av branden - sedan jag såg henne senast, käkade fish and chips och drack alkofri öl på en klassisk pub för att sedan åka in till stan igen. En alldeles utmärkt dag som jag ska ta fram ur minnet gråa, tråkiga dagar. Helt underbart.