Jenny Lina Carlsdotter

 

Jag ogillar påskpynt mycket, mycket, mycket. Det finns i min mening i stort sett inget fint påskpynt. Det skulle väl vara det där gräset man odlade på dagis då, och det funkar ju bra nu när det nyligen har varit persiskt nyår, för de som firar det har ju redan grott. Annars består mitt påskpynt av sådant jag fått, nästan uteslutande av min ömma moder. Och hon har hittat fint påskpynt - det vill säga så fint som det kan bli. Det är helt enkelt inte min grej (och ni som läst denna bloggen ett tag vet ju att nästan inget pynt är det). Men förra veckan har jag sett kvinna efter kvinna (för det är nästan bara kvinnor) gå runt med ett gäng ris under armen. På väg hem från staden (onödiga pengar?) eller från naturen. Så när jag var ute i skogen så tog jag faktiskt lite också. Från ett fallet träd, mind you. Och det blev väl ganska fint ändå va? Jag visste inte vad det var för träd jag masakerat, men det verkar faktiskt efter en dag i vatten - för jag vill ha gröna blad och hopp om vår och inte påskfjädrar - vara videung. Och det är ju så där härligt nostalgiskt. Så ok då, jag kapitulerade för lite påsk. Kanske tar jag fram mammas pynt också, nu när jag börjat...