Jenny Lina Carlsdotter

Mitt liv, precis som det är.

Småstaden. Min uppväxt

 

När jag var yngre - eller egentligen fram till ganska nyligen - föraktade jag min hemort, småstaden där jag växte upp. Jag tyckte den var liten, patetisk, full av fördomar och inte beredd att växa eller utvecklas. Nu vet jag bättre. Jag gillar min hemort. Jag har i två omgångar bott här under jobbsök och arbetslöshet. Det finns en charm med min hemort. I går manifesterades detta på ett av de lokala haken. Ett hak där vinlistan består av "rött" eller "vitt", där vitlöksbröd är en tjusig förrätt och där hamburgare finns med på den lite finare á la carte menyn. Jag kan låta föraktfull i den beskrivningen - och det var jag säkert för några år sedan - men jag kan tycka att det är så förskräckligt charmigt. Alla restauranger kan inte vara på samma sätt. Detta är ett hak i småstaden. Och jättemysigt och jättetrevligt. Ett hak där personalens svar på alla frågor är "vi fixar det" och där man månar om sina gäster. Vill man ha sommelierer, vinlistor och vita dukar åker man till storstan. Jag fattar det nu. Och jag gillart. Vi hade hur trevligt som helst och jag kan äntligen förstå det där mina vänner sa till mig när det begav sig "men Jenny kan du inte förstå charmen? Småstaden VILL inte vara som Hufvudstaden. Det är därför människor bor här och inte där". Jo, I get it. Nu.

 

Jag har inte riktigt kommit dithän än. Jag föraktar fortfarande det lilla i samhälle i vilket jag växte upp. Tyvärr finns det så många negativa och jobbiga associationer dit och jag tvivlar på att jag någon gång kommer att förlika mig med byn. Den är helt enkelt inte jag - har aldrig varit och kommer aldrig att vara. Som tur är, är världen större (trots att många som bor där inte verkar tro det) och jag är säker på att det finns ett "hem" även för mig någonstans. Skall bara fortsätta att leta ;)
Kram

SV: I detta fall var det inte de jämnåriga tonåringarna som var värst...Folk är så inskränkta och de lever i sin egen skyddade lilla värld. Visst finns det undantag, men överlag är småstadssyndromet extremt överrepresenterar i "min" by.
För min del räcker det att åka dit någon gång emellanåt för att träffa familjen, men det är då tom. så att jag drar mig för att gå ut och gå eller besöka Ica i rädsla av att träffa någon jag känner. Jag är kanske löjlig, men nej, det är helt enkelt inte min grej!

Jag förstår dig och håller med dig! En småstad är jätte mysigt och din hemort är jättefin... Men som vi pratat om förut är det mentaliteten i en liten ort som ibland kan vara svår att hantera..

Jag känner lite som Ellionor. Jag har lärt mig tycka bättre om Kungsör än vad jag gjorde för några år sedan, men blir fortfarande irriterad när jag åker dit. Det ligger fint vid mälaren och så....och visst finns det trevliga människor! Men många, SÅ många är så otroligt trångsynta och det är faktiskt ett ställe jag tror fler än jag har svårt att känna sig välkommnade till. Mina föräldrar räknas t.ex fortfarande som 'nyinflyttade' även om de ha bott där sedan 1979.

Såklart ligger mina irritation om saker som hände när jag bodde där...och jag hoppas att jag kan bli bättre på att gå vidare och lära om!

hej sötis! fint blogg du här. Kolla gärna in min lilla loppis jag har på min blogg. Försöker få ihop pengar till en tågluff med mina vänner i sommar. kraaaam

http://highersounds.blogg.se/

Då är så klok vännen min och jag alltid lika glad över att få tal del av dina visdomsord. Du har så rätt i det du säger. Oh, vad jag längtar efter att få diskutera livets stora och lilla med dig face to face!
Kram

Jag förstår vad du säger och ser så mycket i min hemort som jag inte gjorde som nittonåring då jag drog därifrån. Men det där som jag föraktade, bristen på kultur, jargongen, rasismen..allt det finns fortfarande kvar. Skillnaden är väl att jag idag har en mer nyanserad bild. Jag ser det som är bra och det som är dåligt.
Det som är småstadens stora fördel för mig är inte så mycket bylivet som naturen. Åh, vad jag älskar att ha naturen runt hörnet.

Kram