Jenny Lina Carlsdotter

 

Béziers var sista stoppet på min Languedocresa i somras. Det var på 1200-talet ett katarcentrum, vilket borde ha gjort mig lyrisk, men i ärlighetens namn kunde jag ha skippat det. Jag tror att Béziers i framtiden kommer att bli ett riktigt semesterparadis. Många lågpriskedjor har börjat flyga på Béziers, britterna har börjat köpa fastigheter (som överallt i Languedoc) och man har börjat fräscha till staden. Men den är ganska ruffig. Förutom den strora boulevarden dedikerat till Canal du Midis arkitekt, Pierre- Paul Riquet och deras fina park är den snudd på klaustrofobisk. Gatorna har antagligen sett likadana ut sedan medeltiden, och man får backa för att komma ut där man gått in, ungefär. Det kan ju vara ytterskt pittoreskt och vackert, såklart. Men Béziers är en fattig stad och lider av hög kriminalitet och frekvens av våldsbrott. Jag blev varnad av flera stycken om att vara försiktig, klä mig modest och inte ha värdesaker på mig. Det påverkade såklart säkert vad jag kände för staden och gjorde nog att jag inte var objektiv i min bedömning. Men Béziers var vackert, också. Jag hade två mål med mitt besök där (förutom att jag skulle ta ett tidigt flyg hem nästa morgon), Elise de la Madeleine (bild fyra) och Cathédrale Saint-Nazaire-et-Saint-Celse de Béziers (bild sju och åtta).

 

Denna kyrka och denna katedral är med i en teori jag har (som är lite out there, så håll i er) om varför staden har den där ruffiga, obehagliga känslan. En av mina chefer lade innan sommaren fram en teori om att spänningar och sinnesstämningar kan fastna i städer. Han besökte Pomeii och sade att man liksom kunde känna terrorn från de som dog i vulkanutbrottet. Samma känsla hade han i en gammal Inkaby där en stor massaker hade ägt rum. De två heliga byggnaderna ovan var skådespelet för en sådan massaker, 22 juli 1209. Det europeiska korståget hade belägrat staden och hade nu lyckats ta sig innanför murarna. Staden var full av katarer och de skulle enligt påve Innocentius III dö. Korsriddarna massakerade alla stadens 20 000 innevånare. Barn, kvinnor, män och gamla, ingen skonades. I de två kyrkobyggnaderna nämna ovan hade hundratals, kanske tusentals, människor sökt skydd från de skoningslösa mördarna. När korsriddarna insåg detta satte man eld på dem och lät alla dö. Att döda 20 000 människor på en och samma dag på den tiden kan inte ha varit lätt. Det fanns endast svärd och dolkar och det måste ha varit en sådan fasansfull syn. När slakten var klar brände man upp hela staden och senare byggde man upp en ny, katolsk stad på spillrorna. Så fasansfullt. En av de hemskaste meningarna jag har läst om denna massaker ska ha kommit ur påvens utsändes mun, Arnaud-Amaury. När en korsriddare frågade honom hur de skulle skilja en katolik från en katar ska han ha svarat: "Caedite eos. Novit enim Dominus qui sunt eius", fritt översatt: "döda dem alla, Gud kommer att känna igen sina egna". Jag ryser bara jag tänker på det. Kanske stannade den våldsamma och lite otäcka sinnestämningen kvar i Béziers den dagen. Förhoppningsvis försvinner den med den nya turismen och nyandan som verkar finnas. Hoppas det.