Jenny Lina Carlsdotter

Mitt liv, precis som det är.

Hos Angelica

 

Jag tog massor av kort hos Angelica. Jag kunde liksom inte sluta. Allt var så vackert. Vyerna, stigarna, sjön, trädgårdarna, ladugårdarna. Allt. Det är vid sådana stunder som jag tvekar på om jag verkligen är en sådan där storstadsbrutta som jag alltid trott. Eller så här kanske: jag bor i en storstad och så skaffar jag ett lantställe. Utan fiskar och blommor att ta livet av, då. Och med liten  gräsmatta.

 

 

Åh, jag vet precis vad du menar. Nästan VARJE gång jag är på landet så vill jag flytta dit, skaffa mig en liten häst och gå runt på ängarna. Men verkligheten är ju den att jag har bott på landet (nästan i alla fall, Kungsör i Västmanland räknas väl?) och dog av tristess. Och har dessutom lovat mina framtida barn att de ska få slippa småstadslivet, då det faktiskt inte alls är lika pittoreskt som man kanske vill tro ibland. Dessutom tror jag att jag skulle känna mig isolerad ute på landet. Men vackert är det, jättefint verkligen. Och drömmen den kommer nog alltid finnas kvar.

Och by the way, landställe är ju jättebra - det drömmer jag om, en liten sommarstuga i Sverige, vid mälaren där jag kan bo om sommaren!

Sverige i mitt hjärta.

Har exakt samma känslor när jag är på vackra landställen. Men så känns det som om jag kunnat kopiera Sofias ord ovan. Inte småstad, jag kvävs. Landställe - ja ! Jag känner mig tacksam över båda!