Jenny Lina Carlsdotter

Ok. Jag promenerar med en vän på Djurgården. Jag är sans brille. Och tror att jag ser en bekant. Så jag stannar upp och kollar på honom. Han - som just gått förbi - vänder sig om, verkar känna igen mig med och stannar därmed och börjar gå mot mig. När vi är halvvägs in i hälsningskramen inser jag att jag överhuvudtaget inte känner denna människa. Och förstår att han precis inser samma sak. Men då har redan mitt sällskap börjat hälsa på honom. Vi har en ytterst stel och ansträngd konversation innan de fortsätter och vi avviker. Och jag meddelar mitt sällskap om vad som just inträffat. Gapskrattet! Gapskrattet.