Hjalmarsson & jag
Jag är en körkortslös individ. När jag har varit bosatt i städer som London, Lund och Paris har det inte varit ett problem. Det hade snarare varit lite knivigt att ha bil (och, då körtkort). Dessutom har jag kunnat förlita mig på apostahästarna. Och jag älskar att promenera. Där jag bor nu är det däremot inte rika smidigt. Sträckorna är längre och mer kniviga att nå till fots. Jag har dessutom drabbats av någon slags muskelinflammation i foten, som trots voltaren, lindad fot och antiinflammatorisk salva inte vill ge sig. Jag kan inte längre ta apostlahästarna till min destination. Bussar? Eh. Enter: Hjalmarsson! Hjalmarsson är en trogen, pålitlig och fin tjänare. Han är en cykel på köpet-cykel (ni kommer väl ihåg Dogge Doggelito?) och blev min för endast en sytemkasse fylld med lite humle- och maltstinna drycker. Killen som innan mig hade Hjalmarsson i sin ägo har nämligen både bil och körkort. Så nu är han min. Jag tror vi kommer bli mycket lyckliga ihop, Hjalmarsson och jag. I alla fall tills jag får hem min cykel som fortfarande bor i Skåne. Eller tills jag tar körkort...
