Jenny Lina Carlsdotter

Jag är ju som sagt allena på jobbet nu. Igår hade jag med mig alldeles för lite i matlådan, och eftermiddagssuget lät inte vänta på sig. Jag tog en livlina och ringde en vän och han ställde upp och kom förbi med en väldigt god muffin. Crisis averted. Men så en timme eller så senare kommer dottern till ägaren av mitt stammisfik förbi med en liten chokladboll. Som om hon läst mina tankar. Hon tyckte att jag skulle behöva den, och undrade varför jag inte kommit in på så länge. Jo, jobb, jobb, jobb. Men hur fint, alltså? Idag är fredagsfikat lika med chokladboll.