Bergslagen
Ja, så var vi ju på den (ö)kända Parkfesten i helgen. Det anordnas varje år sisådär fyra-fem parkfester. Jag har efter denna bevistat tre. I hela mitt liv. Ja, inte för att de på någt sätt är dåliga eller så, det har bara inte blivit av. Helgens festligheter bjöd på öltält, coverband, korvgrill, catfights (ej med deltagare ur vårt sällskap) samt ett och annat kärt återseende. Lite fint sådär. Jag kan uppskatta småstadsatmosfären ibland. Även om jag helst bara upplever den i samband med besök och inte lever i den till vardags.
Jag kan för övrigt rapportera att min dialekt gjort en grov u-sväng och nu består av många, tunga berslagska uttryck (eller berschlagska som vi säger). Eller U-sväng är kanske är fel. Det skulle ju betyda att jag tidigare i livet har pratat med grov dialekt, vilket jag inte har gjort. Min teori är att mina sex år i dialektsammelsuriumet Lund toppat med Paris gjorde min dialekt neutraliserad. När jag sen kom tillbaka till Svedala anammade jag första bästa dialekt. Vilket var Bergslagsmålet. Eller Beschlagsmålet. "Hur låter det då?" kanske vi undrar. Några exemplifierande meningar:
"Ska vi gö nå åt na om ett ta?" (ska vi göra något åt henne om ett tag?).
"Jag böt et för det blev å regna" (jag bytte det för det började regna).
"Va gö ho?" (vad gör hon?).
"Sluuuuta, ja har ont i huvä" (sluta, jag har ont i huvudet).
Ja, och så de gamla godingarna "spart", "gört" och "jaälskart" (spara det, gör det, jag älskar det). Ja, ni kanske fattar. Och jag gillart. Jag lägger till mer varje dag. Snart måste jag stanna här och ta ett jobb lokalt, för ingen kommer att förstå vad jag säger utanför det dialektala området. Det har nämligen redan börjat.
