Jenny Lina Carlsdotter

I går tog vi oss ännu en gång utanför Paris stadsgränser. Det bar av till den lilla byn Sceaux och parken som tar upp det mesta av byns yta. Körsbärsträden stod i full blom, himlen saknade moln och solen smekte mina bara ben. En underbar dag.


Parken är gigantisk!

Det var inte förrän jag loggade in på Lottas blogg och såg hennes cykelinlägg med mössor, nakna träd och Fjällrävenjacka jag insåg hur långt våren har kommit här jämfört med i Sverige. Det hade inte varit något om vi hade varit i Australien eller något sådant, men Frankrike är inte så fasligt långt bort. Ändå har vi (svensk) sommarvärme och grönska här. Underbart.











SÅ skönt!









När vi gick runt bland alla vackra körsbärsträd började vi prata om bröderna Lejonhjärta och Körsbärsdalen. De danska pigorna hade också läst Astrid Lindgren som barn. När vi öppnar min picknickkorg inser vi att vi har med oss en ost med ett MYCKET passade namn...


För er med limiterade franskakunskaper betyder Coeur de Lion Lejonhjärta.



Där satt vi bland blommorna; diskuterade ex och kärlek, mänskliga rättigheter och den globala uppvärmingen och resor til Bretagne. Och pluggade. Underbar dag.



Vi tog innan det bar av till rätt sida av huvudstadens gränser igen en promenad genom parken. Den blev bara större och större. Vissa delar av parken var lite mer naturlig, med fritt växande buskar och träd, oklippta gräsmattor och murgröna på marken. Andra delar var mycket tillrättalagda och finklippta.











När jag kom tillbaka steg jag av tåget vid Luxembourg och passade på att ta vägen genom parken hem. Jag var väldigt glad att vi  tillbringat dagen i en park utanför stan, då denna syn mötte mig i parkens mitt:





PACKAT med folk!

Sen blev det bråttom. Jag skulle möta upp Rouzbeh om en kvart vid American University, där vi skulle lyssna på en debatt. Jag sprang dit och anlände svettig som en boxare. Debatten avhandlade situationen i mellanöstern i allmänhet och Iran i synnerhet. Helt OK. Jag kom emellertid till insikt i hur överlägsen jag kände mig i de amerikanska studenternas sällskap. Inte alls kunskapsmässigt eller interlektuellt. Nej, där brilljerar de säkert. Jag tänker på att jag vet när man ska sitta ner och knipa käft, jag vet hur man tilltalar människor, hur man uppför sig bland folk och hur man INTE gör om man vill att folk ska bli imponerade och gilla en. Jösses alltså. Vidare till en snabbpizza och sedan bio. En iransk film om underground musikscenen i Teheran. På persiska. Med fransk text. Och jag förstod. Jag skrattade till och med på rätt ställen. Det går framåt för Jenny Lina Carlsdotter.