Jardin du Luxembourg
Jag har bloggat om Luxembourgparken, eller trädgården om man översätter korrekt, nästan varje dag sen jag kom hit. Det är för den är ett stort inslag i mitt liv, min älskade park! I går satt jag och solade, läste The Economist och franska Grazia och Elle, kollade på tennisspelare och söndagsflanörer och bara njöt. I morse tog jag med kära Linde (som anlände igår kväll) på en joggingrunda också. Han gillade också parken. Lycka. Le Luco vinner över Pildammarna eller Slottsparken ANY day! Tur att jag är här och inte där då...
Tennisspelare på G.
Jag hittade en relativt tom plats, parken var annars (som vanligt på helgerna) packad med folk.
Härligt! (Nya ringen är på!)
Så här ser Jenny Lina Carlsdotter ut när hon njuter, for future reference. Det gör hon väldigt ofta nuförtiden. 
Le Luco är väldigt levade, och ännu mer så på helgerna. Här, en skolklass på klassresa.
Även om jag av princip är emot ponnyridning på detta sätt, då jag tycker så synd om de stackars pållarna, kunde jag inte låta bli att tycka att detta var alldeles bedårande...
The you have it: Jardin du Luxembourg, a love story. Jag kan knappt bärga mig tills parken står i full blom, det ska tydligen vara en syn utöver det vanliga. Egentligen är väl Luco en park som alla andra. Jag förstår om ni inte förstår min fascination. Men den betyder så mycket mer för mig. Här har jag i mångt och mycket fått tillbaka mitt liv, som det var innan (naturligtvis med hjälp från resten av Paris utbud och alla otroligt fina människor jag har lärt känna här). Den har blivit en symbol för min lycka, min självständighet och mitt välmående. Le Luco har varit en rebound, ett gym, en terapistund, ett solarium, en minisemester och en park, all wrapped in to one. J'adore le Luco!!
