Jenny Lina Carlsdotter

 

I fredags var jag på en jättetrevlig disputationsmiddag. Doktoranden - eller numera doktorn - forskade i en flervetenskaplig miljö, och förutom mitt bekanta statsvetenskap fanns det forskare inom psykologi på plats. Vi kom att prata om det där med att vara nyexad och osäker och att man hela tiden känner att man ska bli "påkommen". Alla tjejer nickade och hummade igenkännande. Jag vet inte hur många gånger jag har hört mina tjejkompisar och före detta studiekamrater säga att de bara går runt och väntar på att bli avslöjade på jobbet. Att de egentligen inte kan och vet något. Jag kände samma sak när jag jobbade på ambassaden. Varje gång de bad mig skriva en rapport som skulle till utrikesministeriet trodde jag att de skulle syna min bluff. Att jag egentligen inte kunde något. För så kändes det. Och det berättade jag på middagen.

 

Då berättade en tjej att det finns en diagnos för detta. Och att den - surprise, surprise! - är vanligast hos kvinnor och tjejer. Den kallas impostor syndrome och är ett psykologiskt fenomen där människor inte kan internalisera sina prestationer. Trots yttre bevis på sin kompetens är de med syndromet fortfarande övertygade om att de är bedrägerier och inte förtjänar den framgång de har uppnått. Bevis på framgång avfärdas som tur, timing, eller som ett resultat av att lura andra att tro att de är mer intelligenta och kompetenta än de tror sig vara. Låter det bekant? Mycket intressant, tycker jag. 

Psykologisk forskning som utfördes i början av 1980-talet  uppskattade att två av fem framgångsrika människor anser sig själva bedrägerier och andra studier har visat att 70 procent av alla människor känner sig som bedragare vid ett eller annat tillfälle. Det anses inte vara en psykisk störning. Termen myntades av de kliniska psykologerna Pauline Clance och Suzanne Imes 1978. Kända personer som enligt uppgift har upplevt syndromet inkluderar manusförfattaren Chuck Lorre, bästsäljande författaren Neil Gaiman, komikern Tommy Cooper, företagsledaren Sheryl Sandberg, US Supreme Court-domaren Sonia Sotomayor och den väldigt aktuella skådespelerskan Emma Watson.

 

Detta syndrom är som tidigare nämnt särskilt vanligt bland högpresterande kvinnor, men det finns vissa belägg det förekommer i ett jämförbart antal hos män. En annan demografisk grupp som ofta lider av detta fenomen är afroamerikaner. Att vara mottagare av positiv särbehandling kan orsaka en person som tillhör en synlig minoritet att tvivla på sin egen förmåga och att deras färdigheter inte var vad som gjorde att de fick jobbet. Impostor syndrome har ofta rapporterats av doktorander och forskare som precis börjat sin karriär (varför det var extra intressant att diskutera detta på just en disputationsmiddag bland forskare).

 

Har ni, som jag, känt av detta? Hade ni hört om detta syndrom innan?