Jenny Lina Carlsdotter

 

Har lyckats hålla huvudet över vattnet på jobbet de senaste veckorna. Men det är allt. Stressen jag knarkar men som jag ibland kan råka (eller bli tvingad) ta en överdos på ibland har börjat äta upp mig. Som för så många i arbetslivet nu för tiden. Känslan av att man snart exploderar. Och så händer det: spontanplan som blir räddningen. Låt mig måla upp bilden: syrran möter upp mig vid kontoret. Vi går och tränar ett tufft spinningpass så att svetten rinner. Bastar sedan och snackar skit. Skrattar och skojar. Möter upp mamma och pappa och avnjuter en alldeles underbar måltid tillsammans, bara vi. Kan inte komma ihåg när det hände sist. Indiskt, ljuvligt. Mer skratt och uppdateringar om livet. Och så stannade hon över, söstra mi. Så ett litet slumber party, som när man var liten. Helt underbart. Familjen, vet inte vad jag skulle göra utan den. De är som små batterier som laddar om min själ. Förhoppningsvis har jag samma inverkan på dem. Fint så.