Jenny Lina Carlsdotter

 

Jag älskar vatten. Havet, mest. Älskade att jag när jag bodde i Malmö kunde köra mina träningspass längs med havet. Och i London och Paris längs med respektive flod. Jag sprang, powerwalkade och spatserade ofta vid Seine när jag bodde i Paris. Jag bodde i Saint Germain des Près och kunde bara tjippa ut till Seine om jag ville. När turisterna blev för många valde jag dock Jardin du Luxembourg, eller Le Luco som Parisborna kallade den. Även mitt senaste Parisbesök involverade Seine och dess promenader, alla fina broar och härliga små bänkar att stoppa en stund på. Sexåringen gillade att hänga sig i de stora metalringarna som en gång hjälpt båtarna att hålla sig på plats. Som den lekmoster jag är hängde även jag mig i en ring. Seine gör mig avslappnad, harmonisk, tillfreds. Det genomsmutsiga vattnet mot den vackra stenen, känslan av att ingenting förändras vid den fast så mycket har förändrats. De gröna små stånden med gatuförsäljare som säljer allt från gamla klassiker av alla de stora filosoferna till skämtbilder på franska presidenter. De vackra träden som likt ett vattenfall rinner över murarna som vetter ner mot vattnet. Seine, du har mig för evigt.