Jenny Lina Carlsdotter

 

Vad var det nu äventyret i går gick ut på? Jo, jag åkte rakt ut i skogen - Lockhyttan - till en gammal hästhage. Där tillbringade jag fem timmar. På vad? Jo, en orienteringstävling. Väldigt otippat, kan man tycka. Det närmaste jag har kommit orientering var HÄR, och så när ett par orienterare tränade med mitt löplag när jag som tonåring löptävlade. Denna tävling hade 3500 tävlande, elitseriedeltävling och vad jag tror de kallade "VM-test". Jag kände mig helt lost hela dagen, för jag fattade ju inte tugget. Man brukar ju säga att orienterare är lite speciella. Och det är de nog. Speciellt trevliga. Det var hemskt kul detta. Vad gjorde jag då? Jo, jag jobbade ideellt. Jag satt i mål och såg till att alla elitorienterare stämplade ut sig. Och fick se personer som Thierry Gueorgiou och Simone Niggli - som jag innan inte hade en aning om vilka de var - som  tydligen är en big deal. Då kom han som hade rekryterat mig att arbeta och viskade i mitt öra att det där är elitens elit (han är ju inte så pjåkig själv) och jag stirrade och försökte känna det stora. Det är för övrigt high tech nu med orientering. De tävlande har en platta som ser ut som en förlängning av pekringret som de sticker in i en mackapär vid varje kontroll. När de stämplade ut hos mig fick jag se deras info på en dataskärm och då kom det ut ett kvitto med alla delsträcktider och övrig info. Inte direkt som de där stämpelpappren man hade på orienteringen i skolan, inte. Sedan fick jag en behandling av landslagets favoritmassör (en av de största anledningarna till att jag ställde upp, allt för att få bli smärtfri), fick stå i den längsta bajamajakön jag sett (Göteborgsvarvet inräknat) och köpte lotter KFUM:s brödlotteri utan vinst. En mycket annorlunda, mycket intressant dag. Sedan åkte jag hem och dog pollenallergidöden i soffan. En dag i friska (pollenstinna) luften gör en så trött att man får gå och lägga sig vid tiohugget, kan jag meddela. En fin dag, i alla fall.