Jenny Lina Carlsdotter

Mitt liv, precis som det är.

Reblogging: Paris / Hur långt jag har kommit

I går var jag inne på Christines blogg och fick sådant Parissug. Så jag gick in på "Jenny i Paris"-kategorin på min egen blogg och började läsa. Snart hittade jag inlägget nedan. Valborg 2010. Snart tre år sedan. Tre tankar kom. Åh, vad bra och bekymmerslöst jag hade det i Paris. Åh, vad jag saknar det. Och åh, vad långt jag har kommit sedan dess. Det märks ganska tydligt att jag fick feeling på slutet av inlägget och blev lite privat. Alla - inklusive jag själv - blev nog lite förvånade över detta. Det har inte direkt hänt varken före eller efter. Jag var så trasig och skör när jag kom till Paris. Och Paris läkte mig, gjorde mig starkare. Jag kommer alltid vara tacksam Paris för detta. Jag fick leka av mig, jag fick ha lite småromanser och känna mig uppskattad, något jag inte hade fått känna på mycket, mycket länge. Jag blev stärkt i att jag kunde lära mig nya saker (franska), jag träffade vänner för livet och framförallt: jag blev jag igen. Så fint. Här kommer (det lite förkortade men ändå jättelånga) inlägget igen: 

 

Valborg började här klockan tio i går morse:



Det skulle firas med champagnefrukost!



Vi adopterade en aussi och en dansk som för dagen var hobbysvenskar.



Billig skit (mitt) möter bra skit (Andreas och Mettes).



Sen blev Jenny Lina Carlsdotter kissnödig i vanlig ordning, så det blev Louvren och deras toaletter, och när vi gick tillbaka mötte vi helt otippat...



...vår klassis Alexej!



Sen blev vi lite fler svenskar.



Då kom spansk TV och ville filma oss. Så så fick det bli. Vi fick prata spanska in i kameran. Jag fick ett litet solo-apperance då kameramannen av någon anledningen verkade finna mig intressant. 



Sen bar det av till Citén. Där skulle det ätas sillalunch!



Fransk sill. Jag var tveksam. Och höll mig till Abbas.







Sen kom Isabelle, Alejandro och Leo från min klass, och då spelades det kubb! Mitt lag vann, naturligtvis!







När jag hade kört en omgång tröttnade jag lite och mös på filtarna istället. Det sjöngs bland annat Spice Girls och vårvisor.









Sen var det dags att packa ihop.



För vi skulle till svenskhuset där...



Svenska kören sjöng så fint!



Alla kramade sina hjärtevänner uppfyllda av den fina skönsången. Så jag fick vara med och dela på kärleken mellan Andreas och Mette en stund. Fint.



Svenskhuset överhuvud Vivianne höll tal.



Det gjorde Malena också.



Sen klassisk brasa, såklart!



Många svenskar var närvarande. Och några andra som fick vara med ändå.



Efter att ha minglat lite satt vi på marken och pratade och hade urtrevligt i vad som kändes som timmar. Jag hade så jädrans trevligt. Alla i citén är studenter eller doktorander och har så mycket intressant att komma med. Jag fick veta saker som att flugor kan manipuleras till att bli homosexuella, överviktiga och kokainmissbrukare, till exempel. Här är jag JAG. Utan bihang, utan en relation till någon annan. Jag är inte någons flickvän, granne, dotter eller syster. Jag är JAG. Och människor vill höra vad jag har att säga. Och de tycker om mig. Och de säger det till mig - fast vi inte känner varandra så bra (än). Och jag får komplimanger. Hela tiden. Allt som jag brukar göra mot andra kommer tillbaka till mig här i Paris. Paris har varit vänligt mot mig ända sen jag kom hit. När jag kom till Paris var jag, även om det inte var så illa som i början, en liten nedbruten ledsen flicka. Nu är jag en framåt, glad, social, trevlig tjej. Igen. Jag är mig själv igen. Jag VET vem jag är igen.

Jag är Jenny Lina Carlsdotter. Jenny Lina Carlsdotter älskar att träffa nya människor. Jenny Lina Carlsdotter pratar mycket, men det är för de som umgås med henne någonting POSITIVT. Hon ska inte vara tyst, för det är inte hennes personlighet. Jenny Lina Carlsdotter är genuint intresserad av andra människor, och delar därför med sig mycket av sig själv för att få samma sak tillbaka. Jenny Lina Carlsdotter är alltid väldigt PK, förutom i väldigt nära vänners sällskap och om hon tagit något glas för mycket. Jenny Lina Carlsdotter älskar tillställningar. Och Monet. Och Cola Zero. Och sina vänner. Och att träffa nya människor. Jenny Lina Carlsdotter tycker inte att det är töntigt att visa känslor, och kan därför gråta, skratta och visa rädsla, även om hon inte känner människorna så bra. För hon skäms inte för den hon är. Jenny Lina Carlsdotter älskar sig själv. ÄNTLIGEN. Paris, jag älskar dig och allt du gett mig. Du gav mig mitt liv tillbaka och för det kommer jag dig alltid vara dig tacksam. Paris, du kommer alltid finnas djupt inne i mitt hjärta. TACK PARIS.

 

Åh så fint skrivet!
Visst är det underbart med sådana resor...så nödvändigt. Att få chans att hitta sig själv igen!

Vilket jätte jättefint inlägg Jenny! Tänk vad en plats, stad eller situation kan betyda för en. Du måste nog åka dit snart. Jag tror verkligen det ;)
Stor, stor kram till fina du. För det är du verkligen.

Vackert.
"Paris is always a good idea" som Audrey Hepbrun sa. Ibland tror jag att det enda rätta för att bryta upp från gamla destruktiva mönster och hitta sig själv igen, är genom att börja om på nytt någon annanstans. Börja om från noll, börja om på en s.k blank sida där inga rätt eller fel finns och där de förutfattade meningarna ännu inte skapats. Det har många gånger varit min räddning och hjälp för att hitta mig själv igen. Paris är bara en av dessa hållplatser, men ack så stor plats staden fått i mitt hjärta. Jag längtar alltid tillbaka, ibland lite mer, som nu...I vår skall jag åter besöka staden, det är ett som är säkert!
Bisous ma belle

Härligt!! Underbart inlägg

Vilket härligt inlägg! Verkar vara "din" stad det där =) Kram!