Jenny Lina Carlsdotter

 

I går fick jag så den efterlängtade pjäsen till mitt vardagsrum. Herr ottoman har funnits i min släkt i åtminstonde ett par hundra år och är stoppad med hö och tagel. Den kom i min familjs ägo någon gång på 90-talet när en herrgård i Sörmland såldes och den fanns i vårt TV-rum i några år. Sedan hamnade stackaren på vinden, där den bott tills nyligen. Jag har alltid gillat herr ottoman (ja, jag gillar att göra ting mänskliga), förstår ni. Det var bara det att den var klädd i ett väldigt fult blommigt tyg som nu dessutom hade blivit blekt på vinden. Min väldigt snälla ömma moder och hennes lika snälla vän har nu klätt om ottomanen (som vissa säger är en divan, andra schäslong och ett par andra namn, men eftersom den hetat ottoman i min släkt får den fortsätta heta den i min ägo) i ett tyg som jag valt ut. Ett vitt och svart fiskbensmönstrat tyg som ser grått ut från håll. Det blev så himla bra, tycker jag! Nu ska jag bara hitta ett hjul till ett av benen och pianokoppar så att den inte åker runt. Men jag är 100 % nöjd. Tack, mamma och pappa!