Jenny Lina Carlsdotter

 

I går eftermiddag var det familjefika hos syrran på landet, med vår familj och hennes karls familj. Vi träffas ofta. Eller de, ska jag säga. Av naturliga själ kan jag inte vara med så ofta. I alla fall. Efter mumsig rabarberpaj var det dags att gå och hälsa på djuren. Då smet jag upp ensam på höskullen. Jag fullkomligt älskar höskullar. Doften, mest. Luften. Den torra, väldoftande och lite pulvriga luften. Jag minns somrar som barn när vi var i Sörmland hos släktingar och jag fick hoppa i löshöet på skullen när korna skulle utfordras. Eller när vi var i Småland i Bullerbyn och fick hoppa i höet där, men massor av andra Astrid Lindgrenälskande barn. Eller när jag var stalltjej och hjälpte till att kånka hö till alla hästarna. Jag älskart, helt enkelt. Så där stod jag igår, uppe på skullen. Och drog in luften och njöt av det lilla hö som fanns kvar (snart dags att ta in nytt, ju). Hur mysigt som helst!