Det bästa av två världar
När man kommer från en liten ort fungerar livet lite annorlunda än i storstaden. Min hudterapeut är en av mina allra bästa vänner, pappa känner varenda läkare jag någonsin blivit behandlad av och jag känner ICA-kassörskan, boutiqueägarinnan och caféägaren. Jag har min frisör på facebook och ringer hennes privata mobil när jag vill nå henne. Allt "går att fixa" i en liten stad. För man känner ju varandra och vill hjälpa. I lördags öppnade min frisör (den annars helgstängda) salongen klockan åtta på morgonen bara för att jag skulle få bli fin i håret. Den tidiga tiden för att hon själv hade helgplaner men ändå ville trycka in mig innan. Och precis som nästan varje gång jag kommer dit fick jag hänga med hela hennes familj mot slutet av frisörtiden, då de satt och väntade på sin mor. Inte otåligt, nej vi satt och skvallrade så länge. Hade kul. Och innan jag gick fick jag en gratisbiljett till handbollsmatchen jag skulle gå på samma eftermiddag. Vidare till klädboutiuqen jag tidigare jobbat lite extra på och mannekängat lite för. Där köper jag kläder på krita om jag vill. Vi skriver inte ens upp det "om jag kommer ihåg det själv". Jag betalar det jag är skyldig och köper lite till. Kramas och pratar om livet. Får klädråd som jag vet är ärliga. Boutiqueäggarinnan har precis som min frisör känt mig sedan jag var liten. Och erbjudit mig sina tjänster ända sedan dess. Sådana saker gör att jag gillar småstaden. Men sådant har jag kvar, även om jag nu bor i (det som passar mig bäst:) storstaden. Jag får det bästa av två världar.
Hm.. jag kommer oxå från en liten ort, mindre än du tom! :) men jag har inte denna lyx... jag har varken en frisörska eller känner kassörskan på ICA. DU är lyckligt lottad!
aallt bra?:D
Det låter perfekt! :)
Låter mysigt. Jag är uppvuxen i Malmö men i utkanten av stan, jag hade åker bakom mitt hus, kunde leka ute även efter det var mörkt och på vår gata köre bara bilar som hade ett ärende till någon som bodde där. Där kände man alla på gatan och jag satt barnvakt till grannarnas ungar. Men det är ju inte alls på samma sätt som du beskriver. Själv har jag svårt för den där "småstads-mentaliteten", att alla vet allt om alla och det ska skvallras och tisslas och tasslas. Sen att man inte får vara annorlunda för då är man udda och så ska man behöva bry sig om vad andra tycker. Så var det i den byn min syster växte upp. Fast det är klart, det är ju mer en kollektiv syn på saker och ting, man håller varandra om ryggen också.
Jag gillar också att få båda av två världar, både Sverige och Frankrike :)
