Yta
Jag må plocka lite här, raka lite där och färga lite både här och där. Men jag tycker ändå till syvene och sist att jag duger som jag är. Och att det är så vackert, det där med kvinnor. Tjocka, smala, långa, korta. Jag tillbringade hela min högstadietid - och setbacks även senare - hatandes min kropp. Det får vara slut med det. Vi duger som vi är - det är ju det som gör oss unika (dessutom - och det här har inte med diskussionen i stort att göra - är jag mer förtjust i små tuttar. Hade gärna haft mindre själv. Men det kanske inte riktigt hör hit). Vad tycker ni om denna debatt?
Det är konstigt det där, jag tillhör oxå en av dom som hatat sin kropp under tonåren och det är först nu när jag är 28 och håller på att gå mot förfall som jag insett att jag inte är så pjåkig ändå!! haha vilket slöseri
Även jag har haft nöjet att följa diskussionen och jag är glad över att ha så många kloka bloggvänner som resonerar i frågan. Det är väldigt dubbelt, och ett högst individuellt ställningstagande. Jag tycker dock, utan att ta ställning till en enskild persons bakomliggande anledning, att det är ett tragiskt beslut. Varför kan vi inte lära oss att älska oss själva som vi är? Varför är det inte okej att se ut som vi blev skapata? Vad är det för samhälle och människor som sätter dessa normer?
Det är lättare sagt än gjort att säga att man inte påverkas, för det gör vi nog allihopa. Dock är det då viktigt att vara så pass säker på sig själv att man faktiskt inte faller för "grupptrycket".
Stor kram på dig!
waiting for you on facebook! ha ha ha I love it!
Kloka ord vackra kvinna!
