Jenny Lina Carlsdotter

Jag kommer ihåg när jag och Fison bodde i London och tjejerna vi bodde med köpte en shoppingvagn. En så kallad DraMaten. Vi tyckte att det var lite pinsamt. Den var dessutom rutig i ett sådant där tantigt mönster. Då gick vi hellre och kånkade och slet på våra matkassar från ASDA än skämde ut oss med en tantvagn, tyckte vi. Så är det inte nu. Nu är jag inte 20 som då. Nu är jag 28. Och precis som med cykelhjälm, regnkläder, stövlar, mössa och andra säkra/bekväma/varma/torra lösningar på vardagsproblem omfamnar jag dem numera. För nu är jag hellre säker/bekväm/varm/torr än ser snygg ut. Dessutom tycker jag inte alls att något är pinsamt. Jag vet inte om det är åldern eller om det numera finns snyggare lösningar. För när vi var små var sällan gummistövlar, cykelhjälmar och shoppingvagnar snygga. Nu kan de faktiskt vara det. Jag älskar mina Hunterstövlar, till exempel. Och min shoppingvagn, min DraMaten. Det blev en budgetversion till slut, även om jag hade sneglat lite på de där chica från Urbanista. Jag invigde henne (japp, det är en hon) igår bara halvannan timme efter att jag hade köpt henne. Och handlade så mycket mat att det inte ens fick plats. Skönt. Skönt att slippa kånka. Skönt att slippa dela upp handleriet för att man varken har körtkort eller bil. DraMaten får tio av tio möjliga.