Jenny Lina Carlsdotter

Jag har förflyttat mig till de lite mer södra breddgraderna och haft en relativt händelserik dag. Mamma blev påkörd av en buss (dock bara touchad och allt gick bra), min kära lilla gulliga släkting Austin blev diagnostiserad med svininfluensa och jag åt äcklig pasta till lunch (dåliga saker). Vi var och tittade på Picasso-skulpturen i Halmstad, faster och farbror är på väg, pappa köpte en vattenkokare, jag fick efter besök i tre olika 3-butiker och ett samtal till kundtjänst äntligen mitt mobila bredband att fungera (bra saker). Det är höst men fint väder. Crisp. Jag borde nu läsa The Idea of Human Rights, men facebookar, bloggar och kollar mina auktioner på tradera istället.





Disclamer: Jag likställer absolut inte svininfluensa och äcklig pasta. De är med väldigt olika grad dåliga saker, bara.

Linde är inte bara en stad nära Nora. Det är en man med en syster som heter Nora också. Han och sötaste Elise har osjälviskt låtit mig bo hos dem varje gång jag är på pendlingstur. Jag får till och med snylta på kontorsutrymme, kaffe och fräcka IR-tidskrifter i personalrummet på institutionen. Ja, för smarta Linde är nämligen doktorand. Det ni. Och han orkar med mitt tjat, han lyssnar. Och förstår. Och har en snygg, smart och underbar flickvän. Som också verkar stå ut med mig. Och en underbar hund, Twiggy. Ja, Linde är helt enkelt en hyvens kille. I ♥ you!

 

Jag är en pendlare. Någon slags varannan-vecka-pendlare. Jag pendlar långt. Ca 120 mil sammanlagt fram och tillbaka. Detta gör att jag tillbringar mycket tid på tåg, bussar och i bilar. Mest i bussar då det är det billigaste alternativet. Detta betyder att det tar mig ca 12 timmar från punkt A till punkt B.

Allt detta pendlade gör mig bitter. Bitter över situationen som resulterade i detta pendlingsinferno. Tills i lördags vid lunchtid. Jag var som vanligt bitter och arg över situationen, speciellt då det ute på parkeringen stod en fullpackad bil och ett fullpackat släp med mina ägodelar. Nu skulle även de göra resan. Dock enkel väg, och tillsvidare permanent. Jag var på grund av detta inte bara arg och bitter utan även otroligt ledsen. Jag avlägsnade mig från mitt resesällskap och vandrade i blåst och duggregn upp på en kulle. En kulle jag många gånger åkt förbi i mitt pendlande, men även många gånger innan det. En kulle jag har känt till sedan barnsben. Brahe Hus. Det var då jag bestämde mig. Det är inte resetiden och pendlandet jag ska vara bitter på. Jag borde i stället ta in alla dessa platser och saker jag ser från mitt fönster. Motala. Hässleholm. Skara. Kumla. Helsingborg. Askersund. Träd. Djur. Vättern. Moln. Solsken. Mörker. Det är som jag lärde mig för sex år sen på Bond Street i London inte situationen som är problemet utan min reaktion på situationen. Proaktivt beteende, japp så får det bli.